6 månader och 3 dagar och nu slut

Det var december och jag hade en förkylning som inte släppte och det var dagen före julafton. Jag började blogga.

Det var en stor och god upplevelse att få skriva fritt och ganska mycket och med en del positiva reaktioner från läsare som jag visste vilka de var och från helt okända människor.

Nu har det gått 6 månader och 3 dagar och jag lägger ned skrivandet på bloggen. Det är sommar och jag har gjort en lång dag på jobbet men framför allt har jag loggat ut för osannolika fem veckors semester. Jag har lust att göra annat än att sitta framför en datorskärm och tro att livet eller ens en viktig del av livet pågår genom den skärmen.

Uppdatera facebooken och kika lite på andras uppdaterande kan jag göra via telefonen.

Min dotter bloggade i 1 år och 3 månader, sen tog skrivklådan slut och hon gav nog mer tid till en kille i verkliga livet som fick henne att må bra. Ett klokt val. Eller om det ens var ett val, bara det enda möjliga. Min kompis Hans började storstilat blogga efter det jag hade börjat och han skrev väl - vad blev det Hans? - fyra inlägg. Sen tröttnade han. Herregud, tänkte karl´n ingenting innan han började?

Marcus Birro har slutat blogga. En kille jag har kommit att gilla genom hans blogg. Han har inte tid nu och det tycker jag låter väldigt sunt. Ta hand om ditt barn och din kvinna och dig själv och skriv annat utan omedelbar offentlighet, Birro! Det sägs att Birros motspelare på nätet, 1000apor med genialitet men utan poesi eller empati, också ska läggas ned. Ja, det känns väl OK. Alex Schulman kanske håller på att mogna och lyssnar lite inåt. Hans bok om hans far har fått recensioner som pekar i den riktningen.

Men Hälsingemamman knattrar på då och då och ger varma och fina rapporter från ett verkligt liv uppe i skogarna. Det är ju skönt att inte alla lägger ner bloggandet. Det läggs ned så det räcker i det här landet just nu.

Jag lyssnar på Bob Dylans senaste och tänker på att Michael Jackson dött. Jag har en del av Jacksons bästa låtar i iPoden och tycker att han kunde sin grej. Underbart duktig danspopmakare och dansare och som många genier med en sårbarhet och svårighet att hantera det egna livet med balans. Förstår att många saknar honom men känner distans till alla plötsligt självklara påståenden om att han var störst. Vadå störst?

Vem var störst av Elvis, Jimi Hendrix, The Beatles eller eviga Rolling Stones eller ännu mer outtröttliga Dylan eller The Boss eller till exempel Edith Piaf eller Billie Holiday? Och hur jämför man? Lika dumt som att säga att Ingemar Johansson var den största svenska idrottsmannen genom alla tider. Men det kanske ligger i sportens natur att allt ska graderas. Etta, tvåa, störst, mest framgångsrika, snabbast, vunnit flest Stanley Cup.

Börje Salming vann aldrig Stanley Cup och Ingemar Stenmark var usel på störtlopp. Men de stående ovationerna i Toronto för Salming när han kom in på isen i Tre Kronor-tröjan under ett Canada Cup-spel, var en riktig rysare. Ovationer som bara fortsatte tills även den ärrade Salming såg rörd ut och vi som älskar hockey satt hemma i sofforna med så kallad ståpäls!

Nej, när man sitter och bloggar om gamla hockeyminnen en fredagkväll när semestern precis har börjat och det är en varm ljus sommarkväll utanför fönstren, är det bara att inse att bloggandet nått vägs ände. Sluta nu innan du blir patetisk, manar en röst inifrån.

Och jag lyssnar inåt och lägger ner. Jag hoppas vi alla får en skön sommar. Det kan vi behöva, för alla höstar blir mörka så småningom och den som väntar oss om några månader lär inte bli ljusare.

Det har varit skönt och befriande att skriva fritt. Om vad som helst

Kanske något du ska pröva? Vill man inte fortsätta kan man ju alltid sluta.

Snart midsommar

Antagligen ska man sluta blogga om man vill börja med att skriva "ursäkta att ni fått vänta länge på ett nytt inlägg, jag har haft så mycket annat att göra..."

Och med en vecka kvar till semestern, om jag nu kan ta ut den som planerat, så är det kanske dags att gå in för landning nu. Så spänn fast säkerhetsbältena och gråt eventuellt en skvätt eller gäspa på du bara - men nu är det snart slutbloggat för den här gången. När jag drar mot Bohuslän och målarkursen så kommer jag inte att släpa med någon dator för att sitta och skriva, när jag har färg som ännu inte torkat på paletten uppe i ateljén.

Och när jag landar uppe på Blidö så inte ska det vara med nåt dåligt samvete för att jag inte bloggat på ett par veckor.

Jag ser vanligtvis lite på TV men det kanske blir mer av det den här sommaren. När man är ledig och om himlen är grå och sur. Jag såg på TV-nyheterna för några dagar sedan och det kändes som några patetiska reklamfilmer för Vingresor eller Fritidsresor avslutade sändningen trots att det var SVT.

Det stod en gråtråkig man och pratade med en glädjelös röst, han stod vid väderkartorna för dagen, morgondagen och de närmaste dagarna. Och det var bara regnmoln och regnstreck ritat över landet, genom dagsprognoserna.

En leende flicka i blå blus och scarf som avslutning och med ett glatt utropat telefonnummer till Fritidsresor och jag hade ringt och beställt en resa til Turkiet.

Fast jag inte alls vill åka dit, inte nu i alla fall. Och inte vill åka charter. Men det var en ledsam väderleksrapport och den kom efter en helg på landet då det hade regnat oavbrutet i två dygn.

Men nu är det kvällen innan midsommarafton och jag har köpt en flaska av den godaste snapsen - Linieakvavit - och några riktigt goda sillinläggningar. Och jag har pratat med de bästa av värdar, på Ljusterö. Och det blir ett fint gäng som kommer och det blir ingen brist på mat och jag slipper att sova i pumphuset och just nu ikväll blåste regnskyarna mot fönstren som vetter mot havet.

Men jag tror det spricker upp. Imorgon vid sillunchdags senast. Jag tror det blir jordgubbdstårta i ett blygt solsken som tittar fram allt mer kavat bakom moln som förbereder sin flykt. Jag tror det blir grillat gott kött och rött vin på kvällen och att man kan njuta i den ljusa sommarnatten. Möjligtvis insvept i en pläd.

Jag tror det kommer fram en gitarr och att Claes nynnar Norwegian wood och att mörkret skingras och att dagen börjar gry igen vid horisonten.

Jag tror det blir en fin sommar.

Och blir det inte det så får man vara glad att man finns!

Tänk på det och formulera din tacksamhet när det då och då är riktigt bra!

Jag tycker om Sverige

Nationaldagen närmar sig. Jag hör Du gamla, du fria i trailers på TV och André Pops och någon glad tjej pratar om kungen, slottet, ballonger och jordgubbstårta. I SVT på lördag! Jag hör kloka människor prata längtansfyllt om 17:e maj och att "så skulle vi ha det"!

Jag tycker om Sverige. Av många olika orsaker. När både en och annan gnäller på Sverige och allt negativt som sägs vara så svenskt, så brukar jag reagera. Jag pratar sällan skit om Sverige.

Jag tycker om Sverige för vårt välfärdssystem, för framgångsrika svenska företagsidéer som spritt sig över världen, för vårt ambitiösa miljötänkande, för att vi tagit emot så förhållandevis många flyktingar från andra länder. För svenska möbeldesigners och konstnärer och författare och för att vi vågat tänka nytt när det gäller syn på kärlek och sexualitet och tolerans.

För att de som gick före oss kunde enas kring visioner om folkhem och samförståndslösningar.

Jag tycker om Sverige för underbara skärgårdar och djupa skogar och snälla fjäll och för Stockholm och Eksjö och skåningar som vill reta stockholmare när de framhåller sin samhörighet med Danmark. Jag tycker om lite surmuliga norrlänningar som kanske är världens språksammaste om jag slutar betrakta dem som surmuliga norrlänningar.

Jag tycker om Ricardo Brancetti och Renato Vateroni och vad de kan heta, italienarna som flyttade till Västerås på 50-talet och jobbade på ASEA, i gjuteriet. Och pluggade på kvällarna eller spelade fotboll i Västerås Juventus eller på 60-talet startade bageri och bakade det godaste bröd västeråsare någonsin hade ätit eller som startade de första pizzeriorna och bakade riktiga pizzor på tunn knaprig deg. Inga Hawaii-pizzor eller med bearnaise-sås och kebab på. Som berikade det svenska samhället med vårdad italiensk kultur. Precis som jagade latinamerikaner berikade oss på 70-talet och gjorde vårt vardagsrum större.

Jag tycker om köttbullar och rårörda lingon och strömmingsflundror och midsommarafton olch kräftskivor under augustimånen.

Jag tycker om Sverige för att vi inte ens hade en nationaldag när jag växte upp. Vi behövde det inte. Det var en lite vilsen svenska flaggans dag som passerade förbi utan hysteri och jag minns Barnens dag med tivoli eller när Cirkus Scott kom till stan som större och häftigare glädjedagar.

Jag tycker om Sverige för att vi hållit nationalismen på sparlåga. För att vi kunnat känna trygghet i en identitet som hittar storhet och inspiration även i andra kulturer.

Jag hoppas det ska förbli så. Norrmännen som kämpat för att få finnas som nation kan väl få ha sin hurtiga 17:e maj. Men vi behöver inte vara avundsjuka på dem.

Jag skitpratar inte om Sverige. Jag tycker om Sverige varje dag och tycker den svenska flaggan är fin i koloniområdet eller i aktern på båten.

Och 6 juni är bara en av dessa dagar för mig.

Jag tycker om Sverige för att det är okej att inte vara nationalist här.

Konstiga nöjen

X2000 efter att ha smitit från ett möte innan det var slut i Solna. Bokade biljett tidigt så 1:a klass var nästan samma pris som 2:a. Och den sköna känslan att slå sig ned i en ganska lugn och tyst vagn, få upp datorn och papper som ska läsas och hinna nästan lika mycket på tre timmar på tåget som på en dag på kontoret. Ostört.

Somnade till och med några minuter strax söder om Skövde med näsan i ett remissvar som var en riktig sängfösare. Vaknade av att chefen ringde och lät nog ganska pigg ändå när jag svarade...

- Jo, jo, vi ses i Göteborg i kväll och går ut och äter.

Brukar inte åka så ofta till Göteborg men nu har det blivit två vändor på tre veckor. Och båda gångerna i sol. Göteborg luras.

Jag vet hur det kan vara. Såg frusna studenter på en regnig och blåsig Aveny för ett par år sedan. Det var grått och kallt och en känsla av oktober. Visste man inte att det var i början av juni så skulle man ha undrat vad tusan de höll på med. Studentfester mitt i höstrusket?

Men nu har Göteborg charmat mig två gånger i rad och då är det ju faktiskt en underbar stad att gå hem i efter en matbit på en av Kungsportsavenyns alla ställen. Turistfällorna.

Men lurad och charmad av Göteborg och efter en vända in på turistfällorna mår jag ändå ganska bra nu. Ett svagt men uthärdligt brus i hotellets ventilation. Schyssta kuddar Och en bred säng.

Nu tre dagar med Transport & Logistik-mässan och några möten. Kul.

Jag menar det.

Tiden står still

Lördag förmiddag på Blidö och tiden har stannat. Duggregn som aldrig blir regn på riktigt och aldrig slutar. Verandan målad och står och ser fin ut. Kaffet urdrucket och musiken har tystnat.

Bara vinden som susar diskret och prasslet från en tidning som vänder blad då och då här bredvid. Det är Claes som läser.

Snart har systerson tagit bussen till kompis på norra delen av ön och farmor och farfar, som jag numera kallar mina föräldrar, anlänt och det blir väl kaffe igen.

Sedan ska jag måla sockellister. Och båten ska i.

Men nu står tiden still och prasslet av en tidning är fullt tillräckligt för mina öron. I tystnaden hör jag plötsligt en talgoxe. Fyra holkar har fått invånare denna vår.

När någon drar ur kontakten och allt blir lugnt

Nej, nu skriver jag ett inlägg på bloggen i stället!

Dagen har gått i ett huj. Möten på möten, jobblunch, över till ny storkund för en eventplanering och så medarbetarsamtal med nye medarbetaren. Däremellan ta hand om mejlen då och då "så det inte gömmer sig några bomber där", som jag nyss läste någon uttrycka det...

Rensa skrivbordet och låsa in datorn och full fart mot hissarna och sen svischa hem för att hämta grann-Ida och så ut till Plantagen i Bromma. Shoppa, leta, blanda, ångra och sen leta igen och sen ta emot personalens trötta blickar när vi sist av alla lämnar växtshoppingcentret.

Ida köpte en djungel till hennes terass och jag köpte fyra pelargoner till min balkong. Och så en Japansk dvärgpil! En lång slank stam som påminner lite om mig. Rosa små blommor i det lilla lövverket. Och epitetet dvärg passar ju bra på min lilla pyttebalkong. Hoppas den ska trivas.

In med blommorna, ur jobbkläderna, in i slappkläder, ner i tvättstugan. Ingen har tagit min tid trots att jag är sen och jag skickar en tacksamhetens tanke till husets alla invånare som har annat för sig ikväll. Två 40-gradare laddas och den ena ska ta 49 minuter och den andra 51, upplyser digitalsiffrorna. Uppför trapporna och fixa käk och svara i telefonen som plötsligt börjar ringa när omeletten är klar och sen börjar jag att fundera på om jag ska säga till grannen under att jag tänker skura balkongen nu med såpvatten, så han kan flytta undan ömtåliga möbler till exempel.

Kommer på att jag kan flytta bilen när jag hämtar tvätten och funderar på om jag ska hinna plantera om pelargonerna i fina krukor efter balkongskurningen. Och sen stirrar jag bara rakt fram genom fönstret, ner över kanalen och sjön och mot lamporna som börjar glimma på andra sidan, i Birkastan. Och jag känner hur någon rycker ur kontakten lite fint och hur jag bara direktslappnar av och kommer på att jag kan skura balkongen en annan dag. En annan dag!

Och att pelargonerna inklusive de som övervintrat i mitt sovrum, de kan planteras om och beskäras en annan kväll.

Det kan vara dags att njuta en liten stund. Fundera över vilket te som ska väljas snart. Se fram emot att dotter Carro kommer och hälsar på ikväll efter sena jobbet. Vara glad över att det står en Japansk därgpil och darrar i den småkalla kvällsbrisen på min balkong. Skriva några rader på bloggen. Slå en signal till Ida och sen gå över och kolla på hennes djungel.

I lugn förvissning om att sommaren i sin helhet ligger en bit fram och väntar. Och att det jag inte hinner idag kan jag göra en annan dag.

Sveriges framsida och världens vackraste huvudstad

Torsdag kväll och Göteborg visar sig från sin vackraste maj-sida. Ljummet i luften och endast lätta vindpustar. Jag går från Centralen mot den nedåtgående solen. Hotell Rivertons skye bar och trevligt sällskap och faktiskt champagne i en ishink och hela hamninloppet nedanför våra fötter. En guldkantslucka i vardagen.

Solen blir rödare och dalar ned mot Ramberget. Helgeflundrafilé och en pinot noir fungerar alldeles utmärkt ihop och potatismos med nyriven pepparrot är en delikatess och Göteborg är en fantastisk stad och Älvsnabben ilar mellan fastlandet och bryggorna på Hisingen och Stena Lines tågfärja fylld med lastbilar hinner både glida in, lasta om och lägga ut igen.

Och solen går ned och ljusen tänds och till och med Göteborgs energis felplacerade värmeverk får en viss aura och jag kommer att tänka på motsättningar mellan Stockholm och Göteborg. Eller mellan lokalpatrioter från huvudstaden och framsidan.

Så patetiskt fånigt det kan vara när stockholmare och göteborgare går i klinch med varandra och lyfter sin egen stad till skyarna och dissar den andra. Varför kan de inte se charmen och det vackra hos båda? Som drottning och kung. Som salt och peppar. Som Stockholm och Göteborg. Det vore väldigt halvt med bara den ena.

Små människor tror att de blir stora bara för att de kommer från en stor stad. Kanske uppskruvad lokalpatriotism helt enkelt kommer ur svag självkänsla?

Tänk vad trygg och generös man blir om man är född i Örebro och uppvuxen i Västerås.

Nu skall jag snart gå ut och träffa Tess och Cissi och Sven och några andra. Och äta middag vid vattnet i världens vackraste huvudstad.

Mycket jag inte förstår

Det är mycket som får mig att gapa och fundera över hur en del människor fungerar. Vi bor ju i samma land i samma tid och ser samma nyheter och samma debatter har chans att påverka oss och vi går kanske i samma affärer och känner kanske samma känslor inför ett nyfött barn eller avliden mormor. Sorg, glädje, kärlek, längtan efter bekräftelse, medlidande. Jag tror vi har ungefär samma känslomöjligheter.

Intelligenta och kreativa människor, som gör reklamfilmerna för Norrland Guld! Och reklamköpare som vill ha såna filmer och att deras varumärke ska förknippas med fegmachokillar som inte vågar säga till sina fruar och sambos att de ska se på en hockeymatch på TV? Hur tänker de?

Ni kanske har sluppit filmerna då inte hockey-VM på TV lockat så många till en udda småkanal som Kanal 6. Ja, ja det är vår nu och det finns annat att göra än att se en avslagen hockeyturnering. Jag håller med. Men jag har sett ett par matcher och störts mer av reklaminslagen, flera gånger per period, än av halvbra spel från Tre Kronor. Gång på gång dessa rädda öldrickande killar som på fåordig norrländska förklarar för varandra vad de ljög ihop hemma för att få komma ut till puben och se matchen på TV.

- Nej, jag är ute med hunden nu...
- Nej, jag är på simskolan.
- Nej, jag träffar revisorn nu...

Schlurp! Och smack. Öl är gott och hockey på TV är kul och frugan och sambon är farlig och vill bestämma och jag är smart och lurades och smet ut till er andra Norrlands-grabbar... hö, hö!

Kanske några Norrlandskillar med önskan om en annan image, kunde starta en grupp på Facebook: "Vi dricker annat öl tills Norrlands Guld bytt stil"?

Eller också är det kanske så att Norrlandsmän faktiskt är som i Jägarna och i Spendrups reklamfilmer?

Jag kanske överreagerar, tänker du. Men jag gillar hockey och tycker det är tröttsamt att se dåliga reklamfilmer som utgår från att även jag som tittar på är en lite småfeg och smygflabbande machopajas. Stockholm Open i tennis och Scandinavian Masters i golf - inte behöver de som ser dessa tävlingar se skitfilmer i ständiga avbrott...

Stockholms-lagen får stryk i fotbollsallsvenskan. Nu Djurgården av Malmö och Hammarby av Örebro. Det glädjer mig! De lagen och AIK verkar ha flest idioter på läktarna och i supporterskarorna och jag har svårt att unna dem någon glädje.

På vägen hem från Malmö tvingas ett plan att återvända till gaten. Av planet tvingas polisen plocka fem djurgårdssupportrar som levt fan ombord och hotat och slagit medpassagerarna.

Väl i luften överväger piloten att nödlanda då ytterligare sju djurgårdssupportrar misshandlar och terroriserar.

Vad är detta? Jo, det är ett samhällsproblem som inte kommer närmare sin lösning med dialog med idioter. Dessa huliganer har kommit bortom dialogbarhet och förstår bara avstängningar och straff när de går att identifiera. Brott mot flygsäkerheten kan ge fyra års fängelse, säger Aktuellt-reportern.

Ja, men sy in dem på fyra år då.

Jag är inte den som brukat ropa på strängare straff och det gör jag inte nu heller. Jag skriver.

Helt lugnt.

För man kommer till en punkt då man tröttnar, slutligen, på alla supporterbråk och misshandelsfall och polisuppbåd för miljontals kronor årligen och klubbarnas flathet och derbymatcher i Stockholm som går först klockan 20 på kvällen så alla krogar runtomkring fått servera tillräckligt mycket öl så aphjärnorna blivit än mer avtrubbade och festen kan börja!

Heja Malmö FF. De verkar ha fått med en del unga, roliga och tekniska killar med underliga efternamn. Gärna en ny Zlatan och lite ny stolthet i Rosengård!

Äkta glädje!

Såg ni "kosläppet" på ABC-nytt ikväll på 22.15-sändningen?


Det var kvällens, ja förmodligen veckans mest oförställda och oväntade glädje. En massa mjölkkor på en lantgård i Roslagen stod instängda och väntade på att bli utsläppta på första vårbetet efter en lång vinter. Korna känner av spänningen, sa reportern och om det inte var TV-kamerorna som speedade upp korna så såg det faktiskt ut som de kände på sig vad som väntade.

Så öppnades de breda lagårdsdörrarna och korna fullkomligen skuttade ut. Hoppade upp och ner, slängde sig ner i det späda gräset. Snubblade i yran, upp igen och så skuttade de på stället igen. Upp och ner.

Det var ju fullvuxna mjölkkor med stora hängande och slängande juver. Nötboskapens tanter som totalt flippade ut framför kamerorna. En ko-tant snavade lite genant framför kamerorna på väg ut ur lagår´n men hon var raskt uppe igen och sprang ifatt väninnorna och försökta låtsas som ingenting.

Jag blev glad själv av att se det. Se det! Finns på ABC-nytt om du scrollar ner lite.

Och om du inte ska vara med när Olle Carlsson blir kyrkoherde i Katarina kyrka söndagen den 17 maj, så kan du ju åka ut på ett kosläpp i Haninge!

Jag tror jag ska äta lite mer KRAV-märkt kött i framtiden, så man kan vara säker på att många kossor får uppleva den här äkta glädjen.

Grattis Arla till ett bra PR-jobb!

Äntligen hockey-VM?

Så tillhör man minoriteten igen!

När de flesta sportfånar pratar fotboll, så gäspar jag och letar nyheter om hockey-övergångar. Inte ens i första hand i elitserien. Allsvenskan. Västerås.

När Champions League slutspelet mellan Europas största fotbolls(bo)lag, drar till sig intresset då smygläser jag om Stanley Cup-slutspelet. Och när många längtar efter svenska fotbollslandslagets nästa kvalmatch till VM - eller är det EM? - så nöjer jag mig med hockey-VM som just rullat igång och försöker knysta om lite uppmärksamhet.

Men devalveringen är ett faktum. Tre Kronor är inte lika mycket värda som när jag var pojk. Flytten till TV 3 för gissningsvis 20 år sedan har gjort att man tappat många tittare i flera generationer. NHL som plockar över många unga europeiska spelare innan de hunnit bli folkkära i sina hemländer och NHLs sena slutspel om Stanley Cup, bidrar till att sänka värdet på de europeiska landslagen. Och alla turneringar som Sweden Hockey Games, gamla Izvestija som blivit Channel One Cup och de andra turneringarna som ingår i Euro Hockey Tour... och så på det ett uttunnat VM varje år. Vem orkar bry sig, så där på riktigt?

Det har blivit kvantitet i stället för kvalitet och jag tror hockeyn har en del att lära från eller åtminstone avundas fotbollen som bara har VM vart fjärde år och EM vart fjärde.

Hockeyn i OS är ju en riktig höjdare med alla världens bästa spelare på plats. Det kanske vore läge för hockey-VM vart fjärde år och så hockey i OS vart fjärde år?

Intressant ämne så här när våren charmar och värmer? Nja, jag skrev ju inledningsvis att jag tillhör minoriteten. Den lilla grupp som blir glad av att Patrik Berglund anslutit till Tre Kronor i Bern...

Twittra?

Funderar inte på att börja twittra.

Man kan väl skriva med max 140 tecken här med. Om man nu har så lite att säga.

Det här är 144 tecken. Givande?

Sociala medier?

Sociala medier? Det är väl en märklig beskrivning.

När jag var förkyld och isolerad och hade en massa tid över, då var det fart på mitt "sociala medium". Badcold-bloggen. Och det var kul och jag skrev på i min ensamhet och fick till och med någon kommentar då och då.

Men vad var det som var så socialt?

Nu har jag misskött min blogg och jag ber nästan om ursäkt för det. Inte ett inlägg sedan 5 april. Men det beror inte på att jag skiter i - ursäkta uttrycket - mina läsare. Utan för att jag var ovanligt social.

Det har ju för tusan blivit vår. Jag har öppnat upp landet med min svåger och röjt runt där med syster och dotter. Jag har haft vänner på middag i stort och i smått fyra gånger på 11 dagar. Jag har sett en kvinna djupt i ögonen och låtit allt annat försvinna för en stund. Jag har varit med några vänner för att lyssna på Jonas Gardell och mött en fullsatt Kungsholms kyrkas stängda kyrkport och så hamnade vi på en hotellbar och var sociala och spånade framtidsdrömmar. Jag har varit ute och käkat och tagit en öl eller två med en gammal vän och kollega som var min trognaste frilansskribent i mitt förra jobb. Jag har varit social.

Och då har det sociala mediet fått ta en paus.

Jag bloggar på. Men tycker "sociala medier" är ett ovanligt löjligt begrepp för en halvssocial företeelse. Nästan lika fånigt som när företrädare för den så kallade bloggosfären kallar riktiga medier för gammelmedier.

Jag hoppas att ni läser mina spridda tankar i framtiden med. Och att ni framför allt har ett rikt socialt liv.

Hörru Schultz!

Läser i senaste Veckans Affärer hur chefredaktören Pontus Schultz sågar de svenska storföretagen som drar ner på reklambudgetarna i den fallande konjunktur vi befinner oss i. Korkat tycker Schultz och sätter närmast likhetstecken mellan kommunikation och reklam.

I samma nummer, ja till och med mitt inne i Pontus Schultz artikel med underrubriken "Svenska storföretag kan inte kommunicera", ligger en intervju med Sverigechefen för Google, Stina Honkamaa.

Google kan knappast beskyllas för att inte kunna kommunicera eller vårda och höja värdet på varumärket.

Samma Google som lagt noll kronor på reklam...

Pontus Schultz brukar oftast hamna rätt och är intressant att läsa. Men här blev det väl lite fel. I och för sig sponsrar Veckans affärer numera Guldäggsgalan där reklambranschen hyllar sig själv, men nog bör väl Pontus Schultz se att kommunikation och marknadskommunikation är mer än reklam?

En lågkonjunktur med svarta rubriker i medierna dag efter dag, är väl som gjord för lite PR-satsningar...

Trötthet som den rätta känslan

Skönt fredagstrött redan efter 1,5 glas rött. Jobbveckan gått bra.

Stearinljus. Så ska det låta i bakgrunden. Ny tavla på väggen.

Olivolja och krispig blandsallad och flingsalt. Nyriven parmesanost och pasta och bönor med det perfekta tuggmotståndet. Tidningsartikeln jag inte hann läsa i morse.

Små krav och stor fredagskänsla. Bäddat med nya lakan. Allt känns bra och kommer att kännas bättre.

Till Blidö imorgon bitti för att öppna upp. Antikmässan på söndag.

"Man ser golvet!"

Jag brukar ha rätt stor 70-talsinspirerad förståelse för människor inklusive deras svagheter. Söker hellre förklaringar i bakgrunder än omedelbart dissar folk och deras misslyckanden.

Men så kom jag hem lite sent från jobbet, fixade mat och plockade ur diskmaskinen och zappade fram till en program på TV4 som jag aldrig sett. Och förhoppningsvis aldrig kommer att se igen. "Rent hus".

Har du sett det? Man tror att det är ett dåligt skämt, nån Hey Baberiba-variant av Äntligen hemma. Då kommer glada, upphetsade människor in och säger "wow" till deras omgjorda och oftast ganska snyggt designade hem.

I Rent hus kommer människor in och skriker "wow" för att någon har städat deras äckliga röriga hem! Rop som "man ser golvet" och "oj - en gardinstång!" blandas med pinsamheter som "vilken bra idé med lådor under sängen" och programledarens "här har ni ett schema där det står när ni ska städa..."

Bakterieodlingar ur deras kök och badrum som man nästan kan känna stanken av framför TV:n. En barnkammare med högar av vuxenskräp över golv och i sängar. Trasiga vitvaror och bilar på tomten. Dumma människor som inte kommit på att man kan städa och diska. Och som sedan är så mediekåta och korkade så de ställer upp i TV och visar upp sin egen misär och slöhet.

Det värsta är att jag i detta utbrott av förakt ändå tror att Rent hus kanske har en uppgift att fylla - för att visa en del andra pappskallar att det faktiskt går att röja i äckligt självförvållat kaos hemma.

På stapplande ben

Fick en glättig annonsbilaga med morgontidningen i veckan som gick. A Perfect Guide kallar den sig, lite blygsamt. Vårmodet är temat. Annorexi verkar vara underbudskapet.

En kille vid namn Robert Rydberg står som "modechef" i det som ska likna en redaktionsruta för trycksaken. Robert lyfter fram "morgondagens modellstjärnor" på ett par sidor i A Perfect Guide. 14-åriga Tilda får Robert att utbrista: "Det finns inget finare än svenska tjejer som har transeuropeiska och tidlösa utseenden. De kan jobba som modeller tills de dör."

Vet inte var han fick den formuleringen ifrån men det ser ut som om döden redan nosar längs cat walken. Utmärglade tjejer med ditsminkade eller äkta svarta påsar under trötta blickar. 17-åriga Mikaela ser inget annat än sjuk ut. "Fantastisk! En supermodell in the making" utbrister Robert.

In the making!

Och 14-åriga Julia: "Oskyldigheten lyser igenom tons and tons of make-up and styling."

Det känns ju lite tröttsamt om 90-talets "heroin chic"-trend ska stappla fram på avmagrade ben längs cat walken igen. Kate Moss snubblade till slut och landade på näsan rakt ner i kokainet och Daily Mail publicerade bilderna och en modellkarriär syntes vara över när H&M och flera andra sa upp kontrakten med henne.

Glädjande och som en påminnelse om att livet kan födas på nytt, så kom hon igenom sitt missbruk och fick en andra chans.

Vem är då denne Robert Rydberg? Eftersom jag har noll koll på modevärlden så har jag ingen aning. Han är kanske jättekänd i en annan värld än min. Enligt Stureplan.se befinner han sig på plats 52 över Stureplans 100 mest inflytelserika! Ny på listan:

"Robert Rydberg är en tongivande och prisbelönt stylist med uppdrag för både de största modetidningarna och på de största modevisningarna. Som sådan påverkar han såväl trender som modellkarriärer och tidningsredaktioner."

Och så är det väl, Robert. Du påverkar modellkarriärer för 14-åriga flickor som i sin tur sätter ideal för andra 14-åriga flickor. Just nu tror jag du tryggar tillväxten av en samtalstyp till BRIS-telefonerna. Hetsbantarna, annorektikerna. De självdestruktiva.

Tänk om vi kunde få se lite mångfald och våra unga tjejer kunde få se att mycket duger. Långt, kort, smalt, runt, mulligt, blont, asiatiskt och afrikanskt. Ja, kanske till och med lite transeuropeiskt.

Robert, skärp dig! Använd ditt inflytande. Våga stå för något annat än 90-talet 2.0.

Tankar vid brasan - 1

Tänder en kvällseld i spisen och funderar över hur det går till att få värme och fjutt i brasan. En stor fin björkvedsklabbe kan väl vara bra. Men den räcker inte. Att få eld på en enda klabbe är nästan omöjligt, jag har aldrig lyckats i alla fall.

Men tar man en yxa och delar upp den i tre-fyra bitar så går det så bra. Lite hopskrynklat tidningspapper och några klyvna björkvedsbitar och en tändsticka och vips så sprakar det och värmen sprider sig.

Vedpinnarna behöver varandra för att klara uppgiften. Ensam stor klabbe är svag och slocknar. Många taniga spetor och pinnar hjälper varandra att brinna.

Kanske inte Nobelpris-varning på dessa tankar, men visst är det väl så här i livet...

För oss med, menar jag.

Färg på tillvaron

Jag har köpt färg. Färg som har en färg , alltså inte vit färg...

Jag ska måla hallen-slash-matrummet. Jag börjar tröttna på vitt, jag börjar tröttna på gråblaskiga snödrivor, jag börjar tröttna på vinterblekheten var jag än ser den.

Jag vill ha mer vår, knoppar som brister, färger som spricker fram. Jag vill ha milt solgult i hallen när jag vinglar upp morgontrött och när jag kommer hem i allt ljusare vår- och försommarkvällar.

Färg. Liv. Värme. Det är dags nu.

Gå och se den!

Två fredagen den 13:e på två månader. Och båda har varit extremt bra. Har nog inte haft otur på "fredagen den 13:e" sedan jag var 18 år och åkte motorcykel i franska alperna och elsystemet pajade och jag blev utan lyse i de långa tunnlarna och sedan utan kraft till och med till motorn. Den blev som en trött moped som stånkade sig in i det lilla alpsamhället där jag, Urban och Ludde skulle fira franska nationaldagen eller vad vi nu hade tänkt.

Men det var kanske inte otur på riktigt för det kom ju två snygga fransyskor på sina motorcyklar och undrade vad det var för fel på min Honda. Deras pappa ägde halva byn och de ordnade snabbt så det kom en kille med en pick up och hämtade min mc och körde iväg den till verkstaden. Lagades på deras pappas bekostnad och vi kunde ägna oss åt att fira 14 juli och gnola Marseljäsen och dricka pastis.

Fredagen den 13:e februari i år. I Italien med dottern och åkte skidor sista dagen i perfekt snö och åt en fantastisk middag på kvällen. Nu fredagen den 13:e mars och det har varit en bra dag. Ibland är det skönt att vakna, det var det idag. Känslan då både kropp och själ mår gott och drar åt samma håll genom dagen. Lätta steg till jobb, genom möten, genom texter som ska skrivas, genom snack och med det där flytet som ibland bara finns där. Då de jag ska ringa upp svarar och jo, de kan ses på de tider jag föreslår.

Lugn biltur till Västerås efter jobbet och det är härligt vårljust även klockan sex på kvällen. Jag överraskar mor som fyller år. Hon har tidigare under dagen överraskats av min dotter. Vi är visst lite barnsliga båda två och tycker det är roligare att överraska än att komma anmälda och inplanerade med soppan på bordet när man kommer fram, ungefär.

Såg Slumdog Millionaire igår. Helt förutsägbart och romantiskt och med drömslut och ändå så fantastikt bra och verklighetsnära och brutalt äkta och faktiskt nödvändig att se. Fick visst 8 Oscars-statyetter.

VIK två pinnar på Hovet, denna turdag!

Wow!

OJ, jag har haft 1002 besökare på bloggen sen jag startade mitt i den där julledighetssega förkylningen. Inte unika men vad kan man begära? 1 000 tillfällen då någon tänkt att jag ska nog gå in och kolla Mats blogg! Trost det lite larviga namnet på bloggen.

Den tusende besökaren hör hemma i Uppsala, har ett comhem-abonnemang och kör med Linux operativsystem och Mozilla Firefox browser.

Jag undrar vem det kan vara. Och varför du gjorde ett så nästan oartigt extremkort besök på min blogg?!

Den som väntar på något gott...

...väntar ofta för länge.

Som när jag ganska nyskild fick en burk rysk kaviar av min far och dessutom hade en flaska sovjetisk champagne. Jag vet att det inte finns någon sovjetisk champagne och faktum är att Sovjet fanns inte heller. Men den hette Sovjetskoje Champagnskoje. Och kaviaren var som sagt rysk. Till och med de oläsliga bokstäverna på konservburken.

Den där flaskan och den där kaviaren ska jag bjuda på när jag har någon alldeles speciell dejt på gång, tänkte jag. Och det kom väl några tjejer och det bjöds väl på några middagar och det fanns väl bitar även i ett liv som relativt nyskild som var relativt bra.

Men jag tyckte inte att jag fick till den där dejten som var värd den där burken med rysk kaviar och sovjetisk champagne. Jag hoppas att ingen av de fina tjejer som ändå kom på middag läser det här nu. Det var inte er det var fel på, det var mig.

Så en kväll kom några kompisar hem på middag och spelkväll. Bland annat TP minns jag. Bo vann väl och kunde också ryska. Han hittade min burk när han var och nallade något i kylskåpet. "Den här burken har ju ett bäst före-datum som gått ut för länge sen...". Sa han.

Himla besserwisser! Vinna TP och sen börja högläsa på mina burkar på ryska. Kanske jag tänkte. Mest tänkte jag att "den som väntar på något gott väntar ofta för länge". Den där burken fick ligga kvar i min kylskåpsdörr i många år, som en påminnelse. "Vänta på du - livet går!"

Vet inte om jag lärt mig läxan fullt ut. Nu ska jag berätta något som antingen tyder på att jag är så trygg i min coolhet att jag vågar vara lite ohipp. Eller också tyder det på något annat. Ikväll när jag skulle ut och gå stavgång... ehum!... så petade jag igång musiken och gick iväg. iPoden nerstoppad i en trång ficka, små smidiga handskar på händerna och stavarna liksom fastspända med kardborrband över handleden. Skitkrångligt faktiskt att få till de där banden även med smidiga handskar på händerna.

Så när spelaren efter några låtar började dunka ut Deep Purples gamla Space Truckin´ från Live in Japan-plattan från 1972, så tänkte jag att det tar väl snart slut. Jag väntar. Inte tusan tar jag av mig de här kardborrknäppta stavarna och handskarna och får upp iPoden och hoppar fram en låt. Jag gick och gick. Låten är nästan 20 minuter lång vet jag nu. Trumsolon som aldrig tar slut och blandas med drogade gitarrer och en hammondorgel som verkar längta hem och trumdunkandet som bara möljar på. Minut efter minut. Fem minuter. Tio minuter.

Plötsligt blir det tyst. Äntligen.

Då sätter det igång igen. Det långa jammandet eller vad det var, ska naturligtvis avslutas med att melodislingorna återupptas på samma tradiga sätt som i det långa introt.

Det blev aldrig bättre. När låten äntligen var slut så var jag hemma och kände mig skönt trött i kroppen efter väldigt rask promenad. Men småstressad över att ha studsat fram längs Karlbergskanalen till ett rockbands meningslösa och planlösa sökande efter vart de musikaliskt ska ta vägen eller hur de ska få tiden att gå på konserten i Osaka, så de kan få festa loss på hotellet och slänga ut en TV genom fönstret eller göra nåt annat rocbandsklyschigt.

Rysk kaviar. Deep Purples Space Truckin´.

Två påminnelser om att den som väntar på något gott ofta väntar för länge.

Livet som en helhet

Jag är ingen specialist på balans i tillvaron. Fast jag är övertygad om att balansen är viktig så blir det ofta för mycket jobb i veckorna och ibland på helgerna och jag får liksom inte till det på något annat sätt. Förmodligen för att jag gillar mitt jobb för mycket för att göra det halvhjärtat. Eller en kombination av passion för jobbet och att vissa andra bitar saknas. Något att reflektera över och sedan göra något åt.

Jag tror livet kräver ständig utvärdering och nya planer och prioriteringar. Och utan planering så går det mycket tid utan att så mycket händer. Det gäller även fritiden.

Skönt då att summera en helg som med en blandning av planering och god slump och andras förslag blev riktigt bra.

Iväg från jobbet i fredags i hyfsad tid. Mat och val av enkla fredagsrecept redan avklarade dagen innan. Dämpa ner belysningen, låta den vara punktvis och komplettera med många levande ljus. Möte med modig, fräck rolig tjej som går sina egna vägar. Ett sånt där möte som gör livet större och varmare. Som gör framtiden lite mer spännande.

Sover ut och äter frukosten i lugn och ro. Jag pillar i mig rätt schyssta frukostar även på vardagar, tror jag lärde mig det när jag körde buss för många år sedan och bodde vid Roslagstull och väckarklockan stod på 03.20. En hemsk tid, skulle den dessutom kombineras med stress så skulle det vara för dåligt liv. Inte börja dagen med stress, hellre ställa klockan en kvart tidigare och äta riktig och lugn frukost.

Åker förbi K-Rauta efter sena lördagsfrukosten. De har lyckats locka mig med annonsering. Heder åt dem för det, inte många som lyckas med. Tre säckar björkved för 99 kr. För den sortens värme och björkvedens lugna, tysta brinnande.

Vidare till en vernissage. Konstnären Per Lindqvist, PLQ, som har målat en sak jag har och som jag gillar mycket: Mr Wingler. Nu ställer PLQ ut på galleri Jan Wallmark till 4 april. Vi har haft en kort mejlväxling om den där Mr Wingler som han gjorde 1990 och som jag köpte av min konstmentor Claes M. Kul att träffa konstnären och det verkade han tycka också. Jag köpte en liten tavla i olja, så nu har jag två PLQ.

Med några lyckade filbyten och flax vid rödlysen hinner jag precis i tid till Bris-passet. Passen kan vara så olika men alltid brukar det vara trevliga jourare som man pratar lite med före och efter passet i telefonen med barnen. Och Bris-ombuden, de anställda, som coachar oss och ger råd och kan ta hand om svåra fall - de är fantastiskt bra. Nu hade jag ett riktigt bra Bris-pass med 5 viktiga samtal på tre timmar. En känsla av meningsfullhet när jag åkte därifrån på kvällen ut till Älvsjö och middag hos syster Anna med familj. Gillar hennes pojkar och man och trivs med dem. Vi pratade vår, öppning av vårt numera gemensamma lantställe i Roslagen och sommarplaner.

Försökte komma hem i något sånär tid, glatt ovetande om hur det gick i Andra chansen. Det var femte chansen jag hade att se en melodifestival-uttagning och jag har missat alla fem. Inte som något småsurt avståndstagande utan bara helt enkelt för att det alltid har funnits roligare saker att göra.

Upp klockan kvart i sex på söndagsmorgonen och gjorde frukost. Starkt, mörkrostat kaffe i termos och mackor som packades ner i pjäxväskan. Taxin väntade halv sju och strax därfefter satt jag och kompis Hans på skidbussen till Romme. Åkte från vi kom fram och liftarna hade öppnat tills det var dags att packa in i bussen och åka hem. En skön dag och jag satt i bussen med iPoden på vägen hem och bara kände mig nöjd och lyssnade på gamla Cream-låtar med Eric Clapton och sedan en David Bowie-blandning och mörkret föll.

Då slog det mig vilken bra helg det hade varit. Vilken helhet och balans. Möte med fin tjej, god mat, samtal och förtrolighet, lugn lördagsfrukost och björkved och konst och kultur och engagemang ochg frivilligarbete och familjen och middag och sommarplaner och tidig söndagmorgon och skiddag i backar med mycket snö och musik i lurarna som stängde ute pellejönsfilmen de visade i bussen hem.

Framme i Stockholm tog jag tunnelbanan hem för att det kändes så j-kla hurtigt och friskt att gå där med skidfordral och pjäxväska och hjälmen slängande. Så sällan jag går och ser sportig ut i Stockholm.

Tortellini och ett glas rött och Aktuellt.

Nu slocknar snart björkvedsbrasan. Det är snart läggdags. Och jag ser fram emot veckan som kommer.

En stund av formulerad tacksamhet var väl detta skrivande.

Slump, Körberg, snöglitterpromenad och Dan Andersson

Igår eftermiddag tog jag en söndagspromenad, som lite småtrött avrundning på en ganska intensiv och rolig helg. En helg där tyngdpunkten legat på kvällar och nätter. Solen sken och det gnistrade i snön och när jag kom ut ur porten och petade igång iPoden så kom lite slumpvis Tommy Körberg sjungandes Härlig är jorden som första låt. En slump som visste vad den gjorde för precis så var det. Härlig är jorden, som första låt av 3243 möjliga val i iPoden.

En psalm som lovsjunger jorden och tonen från himlen i samma stund.

Tommy Körberg dyker sällan upp i mitt liv. Inte som en slump och jag går inte på den typ av teateruppsättningar som han spelar i. Nu är det visst My Fair Lady på Oscars som drar busslaster från landsorten varje helg.

Förra gången som Tommy Körberg dök upp som en slump var för 30 år sedan. Jag satt på en krog i Köpenhamn och skrev ett vykort hem till några kompisar som bodde i ett kollektiv - i Tommy Körbergs våning som de hyrde när han spelade Röde Orm på Malmö Stadsteater. DÅ klev Tommy Körberg in på krogen. Inte ett sammanträffande som förändrar livet men ändå ett sammanträffande. Som i en film av bröderna Cohen, där det alltid verkar vara mer slumpvisa sammanträffanden som knyter ihop livsbitar än det är i mitt eget liv.

Körberg skrev dit en hälsning på vykortet och det hände sig alltså på den tiden då människor skrev hälsningar till varandra på baksidan av fotografier och slickade dit frimärken och skickade med en extremt långsam uppkoppling, som gjorde att hälsningen i bästa fall kom fram dagen efter. Men vykortet kanske finns kvar någonstans och han hade nog aldrig skrivit dit en hälsning i ett sms...

Jag var inte ensam om att promenera. Jag gick innestängd i min musik och mådde bra att av att möta ett galleri av människor. Det var som en föreställning. 35-åringarna med barnvagnar och det äldre paret som såg ut som njutande pensionärer. Han med ett välansat vitt skägg och akademisk snällintellektuell uppsyn. Kanske en gammal gymnasielärare som i 40 år dragit slöa tonåringar genom renässansen och upplysningen eller böjt de där bångstyriga tyska verben.

En gammal man som går sin promenad ensam. Stockholms-tjejerna i sin fagraste blomning och som pratar av sig glatt, lördagens färska minnen och som med några ord trängde igenom musiken: "då ville han absolut gå till Berns, men klockan var ju redan över två..."

Berns Salonger, där Strindberg och hans vänner satt på 1870-talet och där Marlene Dietrich och Frank Sinatra och Liza Minelli uppträtt under några årtionden på 1900-talet. Berns Salonger där jag satt för 30 år sedan som nyinflyttad i stan och drack vin och löste livets gåtor och höll på att bli uppraggad av en moderat homosexuell jurist - "släktens svarta får". Nja, han var ihärdig men jag var mer intresserad av hans väninna. I samma stund ammade kanske en ung mor den lilla flickan som jag mötte på promenaden och som nu kanske hade gått till Berns på natten med den påstridige killen. Tidevarv komma och tidevarv gå.

Efter att ha gått genom Stadshusets innergård och vidare längs soliga Norr Mälarstrand och
åter påmints om hur vackert Stockholm är, gick jag upp S:t Eriksgatan och in på Buylando där det hängde en affisch om CD-rea i fönstret.

Jag köpte två. En som jag inte berättar om här och en som jag gärna tipsar om, fast det inte känns som ett up to date-tips. Sofia Karlsson sjunger Svarta ballader av Dan Andersson. Kom ut 2005 tror jag. Mixades i alla fall i december 2004.

Vemodigt vacker längtan, inifrån storskogarna och ensamheten. Drömmarna som både lyft och tyngt ner i liv med mycket arbete och lite vila, fångade i ord. Långt från Berns Salonger - oavsett årtionde. Poesi till sparsmakat musikaliskt arrangemang. Riktigt fint.

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöjda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!

När tippar det över?

När man var liten - säkert både du och jag - firade man att man blev äldre. Och jag ville verkligen bli äldre. 15 år för att få köra moppe, okej, men framförallt 16 för att få köra motorcykel. Och 18 år för att få köra tung MC. (Bil? Neej, det lockade inte alls. Var "svennigt", när pappa erbjöd sig att betala mellanskillnaden till en begagnad Porsche så skrattade jag bara... "Köpa bil? Tung motorcykel!")

Mina födelsedagar var glada tillställningar på väg mot att nå önskade åldrar. När svängde det? Nu firar jag ju inte att "Yippee, jag har blivit ännu äldre"! Det handlar mer om att fira att man lever! Och det kan fylla en med större glädje faktiskt!

30 var okej. "Ja, nu är jag ingen 20-åring längre men fortfarande ung!"

50 var också okej. "Ja, jag lever och tycker fortfarande livet är vackert, spännande, fyllt av ännu ointagna möjligheter". Forever young - inuti på nåt sätt.

Någonstans däremellan 30 och 50 tippade det över och 40-årsfesten var ju kul men 40 år var ju lite tyngre att hantera än såväl 30 som 50. Fram till 37-38 nånting så tyckte jag väl ändå att jag fortfarande var ganska ung och att framtid var något som framför allt låg framför.

Sen kom 40-årsfaktumet och slog mig i huvudet och hade jag lite småpatetiskt gått och trott att jag var ung fortfarande så var de byxorna neddragna till anklarna och jag stod där och rodnade och sökte efter var jag skulle sätta ned fötterna - vidare, framåt. Till vad? Livet efter 40?

Tycker fortfarande att 40 låter lite halvtrist. 50 är mer okej. 50 plus... nja, sådär.

60 fyller en av mina vänner om några timmar och han vet inte om att snart börjar festen. Det är underbart med överraskningar och godhjärtade blåsningar. Och det är skönt att ha vänner som är så gamla (!) som Claes, när de flesta av mina vänner är yngre än jag.

Livet är underbart men retligt kort. Så låt oss ta vara på varje dag. Varje dag.

Nu fest!

Hertig av Västergötland?

Över 20 minuter av Aktuellt om att Viktoria Bernadotte och Daniel Westlund, eller vad han heter, har förlovat sig.

Åtta år efter de blev ihop. Raska fötter. Gamla damer står och viftar med småflaggor på slottsgården och tycker det ska bli ett fint par. "Nu hoppas vi på att de får barn så att vi kan läsa om det".

Magdalena Ribbing förklarar i studion att kungliga inte är som vanliga människor för vore de vanliga människor så vore de inte kungliga och det är ju det de är. Ungefär. Låter som om Tage Danielsson skrivit manus.

De får inte skiljas, får jag också höra från den här fördjupande studiodiskussionen. Då kan man ju förstå att de inte haft bråttom.

Daniel har hyrt en tvårummare i slottsflygeln på Drottningholm, med "de har inte bott ihop" förklarar studiomannen. Nehe. Man får ju hoppas att de har hunnit med en del annat ihop i alla fall. Och om de ska vara ihop hela livet så kanske det hade varit bra om de hade bott ihop ett tag för att känna efter hur de fungerar ihop. Är det inte lite slarvigt att utan bästa möjliga beslutsunderlag, gifta sig i ett äktenskap som inte tål en skilsmässa och dessutom bli hertig av Västergötland! Bara en sån sak - hertig av Västergötland. Låter modernt.

Jag tyckte faktiskt det såg lite fint och gulligt ut när de presenterade sin förlovning och Victoria såg verkligen glad ut. Jag unnar henne den glädjen. Låt kärleken fylla alla människors liv.

Men idag kan jag inte dela den eufori som många människor tydligen känner och att ha monarki som statsskick är väl lite tramsigt? Jag fick lite energi av förlovningen och letade reda på Republikanska föreningen och blev medlem! Nr 5053.

Skönt att inte vara ensam.

Om att sitta i bilen och hålla med en moderat på radion

Fredagseftermiddag på jobbet och veckan har gått i ett huj! Jag vill inte jobba över fredag kväll utan sticker tidigt med en del buntar att läsa i väskan. Någon gång i helgen. Men strax före klockan halv fem kommer jag iväg och styr bilen mot Västerås, för att fika med mina föräldrar och kolla en hockeymatch.

Köar ut ur Stockholm. Trafiken är "femmig" som min kloka lillebror konstaterade när han var liten.

P1-studion diskuterar konstfack och flera kulturdebattörer är upprörda över att kulturministern uttalat sig mot den så kallade konstinstallationen med en video av en konstfackselev, som visar hur någon sprejar ner och slår sönder en tunnelbanevagn. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kallar det vandalisering och kriminellt och blir i P1-programmet beskylld för en rad dumheter, bland annat ministerstyre när hon kallar en vandalisering för en vandalisering.

Konsten måste få utmana lagarna och konsten måste få vara fri, sägs det med upprörda stämmor. Konstnärlig frihet kan tydligen vara att fejka ett självmordsförsök på Liljeholmsbron och sedan bli omhändertagen av medmänniskor som känner ansvar. Och sedan spela sitt psyksammanbrott vidare på en psykakut, där den personal som sliter hårt i denna del av vården får lite extra att göra. Eller att bomba och slå sönder en tunnelbanevagn framför kameran.

Vilket stolleprov som Emils pappa skulla ha sagt. Vilka dumheter.

Ingen får väl slå sönder det vi äger tillsammans, filma det och hävda konstens frihet. Lika lite som jag får gå fram och slå konstnären på käften samtidigt som min kompis filmar det och så hävdar vi att det är konst - fri konst med rätt att utmana lagarna.

Det är tröttsamt att kulturen och konsten ska göra sådana dumheter och självmål, så den riskerar att fjärma sig än mer från människor utanför kultureliten - och det i en tid då kulturen riskerar att få krympande stöd och ifrågasättas. När nästan alla tycker att en sönderslagen tunnelbanevagn är en sönderslagen tunnelbanevagn, då är det ett sånt folkförakt när de som försvarar tilltaget och uttrycket gör det med argument om konstens frihet.

Hotet mot konstnärlig skattesubventionerad frihet kommer från tokstollar som dessa konstfackselever och deras försvarare, som ger blanka f-n i hur dem som betalar deras verksamhet tänker, känner och reagerar. Men kör på ni, krönikören Lars Ryding i Svenska Dagbladet har fem tips på andra projekt för modiga konstfackselever...

P1-studion var fylld av kulturdebattörer som tyckte samma sak och som fäktades ivrigt för konstens frihet att göra som den vill - en rätt som inga andra grupper i samhället har, än mindre betalad av dem de önskar provocera. Och så en stackars (?) borgerlig politiker från riksdagen som får mig att sitta och hålla med allianspartierna och gilla den moderata kulturministern Lena Adelsohn.

Det kändes så klart inget vidare. Men det kanske är en uttänkt del i konstprovokationerna - att göra oss åskådare till något vi inte vill vara?

Såg matchen, Västerås vann och jag hade sällskap av Marcus Birro och Karlavagnen på P4 i bilen hela vägen hem. Det var 12 grader kallt ut, torrt på vägen men stråk av vacker dimma i sänkorna före och efter Sagån. Det var lugnt och fint och Birro pratade med människor som fått sina liv dramatiskt förändrade. Det fanns glädje, till exempel tjejen som nyligen fått barn. Och det fanns sorg och rädsla, som hos Erik i Rimbo. Han hade förlorat för många nära och kära så han vågade inte söka och fördjupa nya kontakter. Han ville inte såras igen och valde ensamheten.

Och hela hans samtal till radion var ju egentligen en bön om att komma ut ur isoleringen, om att våga närhet igen. Ett annorlunda samtal än kulturdebattörernas i radion på ditresan.

Jag har inget svar

Det händer att folk frågar mig: hur har du tid att blogga när vardagen rusar på med jobb och jobb och fritid och vänner och allt som ska hinnas med?

Och jag har väl inget bra svar på den frågan just nu.

Att resa för att komma hem

Lika skönt som jag tycker det är att resa bort, lika skönt tycker jag oftast det är att komma hem.

Jag såg så fram emot min och dotter C:s skidresa till Italien. Och det var verkligen skönt på det sätt som det planerades för. Fem skiddagar och en skitdag (ursäkta språkbruket!) men då var det skönt att bara åka halvdag i snöstormen och sedan ligga och läsa deckaren på rummet. God mat hela veckan, inte minst på Ristorante Al Camin sista kvällen.

En extra dimension genom umgänget med Peter och Maria från Lidköping. Vi åkte skidor bra ihop och vi pratade och åt bra ihop.

Ska ta och kolla lite noggrannare var Lidköping ligger. Vet ju ungefär att det är Västergötland och söder om Vänern och att det låter som om det ligger nära Falköping. Tänkte direkt på mysiga Maria från Falköping med hennes härliga västgötska dialekt.

Och söndagen i Stockholm känns mycket skönare än en vanlig söndag. Hemkomst-söndagen, då jag upppskattar allt. Att det är minusgrader och att isen ligger kvar på Karlbergssjön och att en blyg sol kan anas och att Ida och jag möts och går och tar en otrendig brunch med havregrynsgröt på "Två systrar". Jag tycker om att gå runt i min lilla lagom-lägenhet och höra Bob Dylan sjunga och göra en macka - eller en panini kanske det är - med brödet och salamin jag köpte igår förmiddags i den lilla italienska alpstaden. Gott! Doft! Det stora i det lilla.

Jag uppskattar till och med att gå ner i tvättstugan och köra ett par maskiner och få allt rent och instuvat.

Om ett par timmar ska jag åka iväg med dotter C:s packning i bilen och hämta upp henne på bion där hon jobbat klart - snorig - och sen köra hem både henne och packning till Hammarbyhöjden. Vi är en upplevelse rikare i det pussel man lägger och som en dag kommer att summeras som "livet".

Släpper bara av henne då, för jag skulle vilja hinna med kvällsmässan i Allhelgonakyrkan på Söder också. Länge sedan jag var där.

Sedan en ny arbetsvecka och det känns faktiskt som att jag längtar efter den med.

Det är bra att få resa bort. Inte minst för att få komma hem igen.

I morgon till alperna med dotter C

Fredagstrött och jag skjuter upp packningen till i morgon. På spåret och Skavlan och ett glas vin känns lagom. Stekte lök och köttbullar och squash och kände ingen matlagningsfantasi över huvud taget. Snart vill jag ä-t-a MAT som en italiensk kock har lagat, långt inne i Aosta dalen. Nedanför Monte Bianco.

Dotter C är ledsen. Den lilla goa killen hon hade hand om 12 timmar per dygn som au pair utanför New York förra vintern-våren-sommaren har fått leukemi. Det som sker i livet har ingen som helst mening ibland, det är bara hemskt. Jag blir också ledsen, för lill-killens skull och för min dotters skull. Vi människor lever lyckliga men vad vet vi, som en klok tant säger. Vad vet vi. Vi går på slak lina över hotande sorg.

Dotter C jobbar på Zita ikväll och har inte heller packat. Hon kommer hit med sin halvfärdiga packning imorgon förmiddag och så packar vi båda två. Sen åker vi ut till Arlanda och sen flyger vi ner mot Alperna och Courmayeur!

Det är 15 år sedan vi åkte på vår första skidresa. Då var det 1994 och vi var i Edsåsdalen i Jämtland. Sportlov och jag hade lånat ihop begagnade slalomskidor och pjäxor och hjälm till henne och vi började med plogsvängar i barnbacken. Hon lärde sig snabbt!

Mot slutet av eftermiddagen ville jag gå in på hotellet och se OS-finalen i ishockey mellan Sverige och Kanada. Hon ville inte gå in utan åkte kvar själv i barnbacken en timme till. 7 år gammal, hennes första dag i slalombacken. Peter Forsberg lurade målisen Corey Hirsch med en elegant och nästan förnedrande fint. Tommy Salo tog sista straffen sedan och Patrik Juhlin var först ut ur båset i täten för klungan som strax därefter begravde Salo i en pojkglad kramhög.

Det var då. Curt Lundmark i båset jublande i förbundskaptenskostym med smutsiga skrock-tur-kalsonger längst in.

Dotter C och jag har haft en del riktigt bra sommarsemestrar. Tågluffen till Italien för tio år sedan ligger etta på listan. Men semestrarna med flest goda upplevelser "per timme" har alltid varit vintersemestrar. Så var det även för mig innan dotter C gjorde entré och en av mina första tankar med att ta med henne och lära henne åka utför, var just att hon skulle få chansen att uppleva det jag tyckte var mina bästa semestrar: skidresorna, framför allt till alperna.

Det har varit så kul att åka skidor med henne och ibland med några kompisar. Först en plogande liten unge och med åren en som körde upp i höjd med mig och som sen körde om och försvann. Nu har jag ingen chans att hinna med henne nerför, men lift åker man i samma tempo båda två!

Då hinner man under en vecka att snacka om nästan allt. Och utan att det blir för tungt eller tjatigt eller påträngande. För efter några minuter är man uppe och tar en paus i snacket, oavsett vad det handlade om. Då är det bara å åk´! Sen kanske man tar upp ämnet igen, nästa lifttur. Bearbetat av en serie långa skärande svängar brukar allt bli bättre.

Tre stearinljus brinner i vardagsrummet och Lars Winnerbäck sjunger i Skavlan-programmet. Vackert. Jag har bara ett par skivor av honom. Finns så mycket kvar att lära sig och upptäcka och glädjas av i detta fantastiska liv. Dansande - på slak lina.

En alpvecka, kanske inte så mycket bloggande då.

Äntligen!

Marcus Birro och Jonna har fått en son. Och jag blir glad, fast jag inte känner karl´n.

Än mindre hans kvinna, modern. Norrköpingsparet med utsikt över torget.

Men hans blogg har fångat mig sen jag blev en bloggare...

Ärlighet, stort hjärta och mod att vara poetisk.

Gillar honom och gläds över att de vågade försöka igen... och att det gick bra!

Due giorni!

Det är torsdag morgon och Birkastan på andra sidan vattnet är insvept i en vintrig dimma. Blidväder på gång?

Det är två dagar kvar tills dotter C och jag åker till Italien och åker skidor. Och äter italiensk mat och smuttar italienskt vin. Dolce! Gelati! Pratstunder om allt i liften. Ofattbart skönt.

Köpte lite prosciutto crudo häromdagen och har på mackorna, för att komma i stämning. Brödet som förresten är Hötorgshallens italienska. Barillas pesto, som är den bästa när man nu inte gör den själv, till pastan igår. Ett stort lass nyriven lagrad Grana Padano ovanpå.

För att komma i stämning, som sagt. Jag behöver det. Fattar bara delvis att jag inte ska skicka ut pressreleasen om vår bokslutskommuniké på onsdag. Det får Magnus göra.

För just då ska jag studera pistkartan med Carro och välja några nya nedfarter!

Hajpade föräldrar

Läser i tidningen att fler väljer udda namn till barnen, som Karl-Kenji.

"Ett coolt artistnamn", tycker hans pappa.

Men va tusan, ungen kanske inte vill bli artist när han växer upp!

Undrar vad föräldrar som vill visa sin egen coolhet och individualitet genom namnen på bebisarna har tänkt att Mhmd-Anders passar bra till. Medlare Israel-Palestina, kanske? Snacka om en som får bokstavera sitt namn genom livet: "Nej, det ska vara m-h-m-d.... inga vokaler..."

Eller Bakary-Björn. Jag är inte helt övertygad om att han alltid kommer att gilla sitt namn. Tigo kanske får det lite lättare?

Eller flickan men namnet Sterre! Kommer hon att bli avundsjuk på Svea-Erika eller Anne-Katja? Eller kanske på Binta-Adella eller Märta-Fidelie. Vilket av namnen är en potatissort och vilket är ett äpple?

Kanske inte så dumt att nöja sig med att ge barnen kärlek och stödja deras val. Och låta dem utforma sin individualitet själva när de vet om de vill heta Rojkan eller Hans-Jizhou.

Herregud. Vad kommer sen? Ska de börja tattuera ungarna också?

Oplanerat och uppstyrt och späckat

Läser i tidningen att Google gått ner i går eftermiddag och många människor varit upprörda för att tjänsten inte fungerat. Enligt Google en uppgradering som gjordes och som inte funkade riktigt. Funderar på om det faktum att jag skrev om just Google på min blogg igår kan ha bidragit till en så kraftigt ökad trafik till Google så att deras servrar - eller nåt - helt enkelt inte pallade för trycket.

Intressant tanke, medge det. Internet. Mycket man inte förstår.

Till restaurangen 1900 med Malin, Therése, Ann och Louise. Känner mig som en pappa på vift på stan med sina döttrar. Eller som ett taffligt försök till svensk Hugh Hefner-kopia.

Tjejerna säger att det är Mat-Niklas restaurang, känd från TV. Mat-Tina känner jag ju till men vem fasen är Mat-Niklas? Mycket god mat i mycket små portioner. Jordärtskockssoppa med lantpaté och hälleflundra med pilgrimsmusslor och potatispuré. Lyckas hitta hälleflundrafilén efter en stunds letande och de där tre mandelbiskvierna visade sig vara potatismoset. Mycket fin lokal, goda viner och trevlig och proffsig personal. Men ingen restaurang jag ska ta en hungrig snickar-Emil till när han kommer hem från sina irrfärder i Asien.

Vi åker över till Söder och Göta Lejon och möter upp Maja och Markus för RAW Comedy Club. Lite tuffare stand up timmarna före och efter midnatt, fullsatt, hög stämning. Fullpackat runt bardiskarna. David Batra, Jonas Gardell i bar överkropp visar vad tre års kamp på gymmet inte lyckats med och Gina Yashere från England som skön motvikt mot stand up-genrens lite halvgapiga manliga main stream-dominans.

I den långa pausen pekar Therése ut ingen mindre än Mat-Niklas som just köper två Staropramen i baren: "Titta inte, titta inte!"

Klart jag måste titta även om jag inte fån-stirrar. Frågar honom om det är han som är Mat-Niklas och han bekräftar att det är han som är just Mat-Niklas! Talar om att personalen på 1900 var mycket trevliga ikväll och han ler och säger att de är riktigt bra.

Fredag eftermiddag var helgen oplanerad och jag hade ingen aning om vem Mat-Niklas var och 1900 var för mig en film som jag sett fler gånger än jag sett stand up live och jag visste inte vad RAW var och än mindre att jag skulle gå dit. Det här styrde de upp bra, Maja och Therése främst. Glittriga Ann och läckra Therése körde till och med hem mig efteråt och släppte av mig utanför porten.

Ingen riktig Hugh Hefner-avslutning dock.

RAW Comedy Club en lördagnatt kan man pröva flera gånger. Sista helgen i varje månad, på Göta Lejon. Inte svindyrt heller.

Snart dags för månadens insats på BRIS. Späckad, bra helg. Och dotter C ringde kl 03.50 i natt från filmfestivalens Göteborg och lät nykter och glad!

PS: Hur fasen ska man kunna hålla reda på alla TV-kockar! Söker man på tv-kock får man på 0,27 sekunder 817 000 träffar.

Google har koll!

Har nog alltid gillat Google, förresten. Kommer ihåg första gången jag hörde talas om den. Det var frilansjournalisten Anna Lindvall som tipsade mig om sökmotorn som var ganska ny då. Och jag tror det var journalisterna som var snabbast med att börja använda Google i sin research.

Det var nog 12-13 år sedan och vi andra satt mest och sökte via Yahoo eller kanske till och med Alta Vista. Om vi ens sökte.

Efter gårdagskvällens samtal med Markus på AG om metataggar och sökordsoptimering och vad som får en webbplats att hamna högre upp på Google - jag lyssnade och Markus upplyste - tänkte jag att nu måste jag pröva om Bad Cold över huvudtaget finns med.

Och fann att min lilla blogg som undrar varför den finns till, kom högst upp om man googlade på bad cold bland sidor på svenska! Både särskrivet och sammanskrivet.

En fantastisk tjänst, Google!

Oplanerad fredag

Fredagsmorgonen började alldeles för tidigt, på Scandic hotell vid motorvägen i Örebro. Låg och lyssnade på bilarna på motorvägen och räknade långtradarna och tyckte att de var alldeles för många. Jag och Magnus från jobbet hade varit på reklambyrån Strategs invigning av nya lokaler och Magnus hade dessutom varit i Hallsberg hela torsdagen och sett Sveriges hjärta och hur det fungerar.

Tågresa i iPoden som jag har plockat fram och dammat av och börjat använda igen. Lugna låtar och skrivande hela resan tillbaka till Sumpan. Blev klar med texten strax innan Spånga och det kändes som bra timing. Hann spara och stänga ner, plocka ner i väskan, ta på mig rocken och sedan kliva av tåget som just då stannade.

Trött på jobbet och jobbade på, jobbade på och klarade det på vilja och rutin och såg verkligen fram emot att åka hem, laga en bit mat och somna framför en film. Då kom sms:et från Maja, min favvotjej i Bryssel som är i stan och som jag trodde jag skulle träffa lördag kväll, med hennes pojkvän Markus och Therése, min favvotjej på Lilla Essingen. Men då kan inte Maja.

Bara att pallra sig iväg till deras AW på AG. Uh. Går dit ibland men inte nån slags stammis, nog mest stammis hemma. Men gillar AG och till exempel valde jag och dotter C det som ställe för hej då-middag när hon skulle till au pair-jobbet i South Orange, New Jersey. Men den här veckan har jag plöstligt varit där tre gånger. Konstig känsla. Förra fredagen med Christer och Harriet. I onsdags avtackning av coola Ellen och leende Madeleine från jobbet och de hade valt AG för utgången. Glad sorglig kväll med farväl, känns som jag förlorade en halvlillasyster eller en plastdotter som jag jobbat länge med. En av de bästa när jag kommer att summera yrkeslivet som gammal gubbe.

Och så väljer Maja, Therése och Markus AG ikväll.

Maja har förlorat sin far i en tragisk olycka i Belgrad och hon börjar nog längta hem till Stockholm från Bryssel. Det var så skönt att se henne och krama om henne och se förståelse och självklarhet i ögonkontakten.

Men jag pratade mest med Tess och Markus. Gick hem tidigt, mötte en av Stockholms snyggaste och charmigaste tjejer i trappen ut, surf-Ylva som i vår sticker till Portugal och surfar i fem månader. Tar helt enkelt tjänstledigt från projektledarjobbet och låter pudeln Rolf stanna hemma. Förverkligar sin dröm, lever i nuet.

Skönt gå hem längs isig och snöig Karlbergskanal. Och imorgon kommer Louise från London och ansluter. Min granne från Gröndalstiden som flyttat hem till England, föräldrar, roddklubbar, afternoon tea och Pimms' No 1. Ser fram emot middagen med det här lilla gänget på restaurang med svensk husmanskost. Snuddd på exotiskt.

Tänker på dotter C och hoppas att hon har det bra bland alla filmer, maskinister och kompisar på Göteborgs Filmfestival. Tänker på att det var skönt att komma ut, inte somna hemma framför en film. Tänker på att den kalla vinterluften gör gott mot pannan. Tänker på hur mycket vänner betyder och hur fredagkvällar kan vara så sköna fast på olika sätt.

Tacksam för även de trötta dagarna.

I sista minuten

Ett ljus i januarimörkret. Snöflingor i januariregnet.

Inte bara några få snöflingor. Över två meter i skidsystemets översta välpistade slingor.

I sista minuten som den här gången verkligen betyder sista minuten, när äntligen dotter C lyckades få ledig så satt jag och bokade på nätet på flera resebyåer. Och de sista resorna formligen försvann framför näsan på mig, på skärmen.

Men vi knep två ospec med dusch och wc på rummet. I Courmayeur. Idén om Frankrike var snart översnöad och glömd och doften av italiensk mat trängde undan hotet från österrikiska knödelorgier med surkål och schweinshaxe och andra gourmettungviktare... Känns bra! Viva Italia.

Courmayeur är inte störst men en klassiker. MonteBiancos sydsluttningar, längst inne i Aosta-dalen. Dit jag kom på motorcykeln med Luddee och Urban sommaren när jag var 18 år och matade in Santanas Samba Pa Ti fyra gånger i jukeboxen, för jag ville dansa med den där vackra italienskan. Varje gång just den låten spelades så var det en flock med italienska gosssar som studsade runt henne. Kändes som i en Fellini film, men jag undrar om jag hade sett någon sådan redan då...

Till slut blev det min tur! Och till slut ska vi väl få åka lite skidor även den här vintern, dottern och jag. Känns underbart. Nu bara bli frisk ordentligt från den här segförkylningen!

Om att baka 2

Sverige vann finalen i Bandy-VM mot Ryssland med 6-1.

Det var väl kul. Ja, ungefär så.

Hur var det med att baka ägg? Jag lovade i veckan att utveckla detta senast i helgen så det kan väl vara hög tid. Det går mot söndagskväll nu, blöta moln hänger som en dimma utanför fönstren och man kan knappt urskilja husen på andra sidan Karlbergskanalen när jag tittar ut mot Brikastan från Kungsholmssidan. Lysena tindrar i blötan.

Jo, det var i onsdags kväll och en proffskock från Pontus fick ett gäng från Green Cargo och konsultföretaget BCG att laga mat tillsammans på en nivå över den egna vardagsnivån. Det var ett hårt arbetande gäng som rundade av ett framgångsrikt projektarbete under lite trevligare former. Samtidigt lite inspiration och ambition inför fortsättningen.

Det är roligt att möta proffs. De som kan sin sak och delar med sig. Det kan gälla kockar eller konsulter eller en historiker som Peter Englund (håller fortfarande på med hans första världskrigsbok, nur har det blivit sensommar 1917 och det går utför...)

Att baka ett ägg är lika enkelt som långsökt för en amatör som jag. Knäck ett ägg i ett martiniglas och täck med plast. Baka ägget på 70 grader i ugnen, cirka 90 minuter tror jag det var. Kolla konsistensen, ägget ska vara krämigt! Blir en utmärkt grund för en förrätt med tryffelvinaigrette, sauterad charlottenlök och lite lufttorkad skinka, blancherade blomkålsbuketter och rostade, krossade hasselnötter ovanpå. Så enkelt. Och så långt från min normala fantasi.

Det tips som jag dock satte mest värde på och gärna sprider vidare, var att rulla i det här falllet en saltad och pepprad rådjursstek i plast innan man kör den i ugnen på låg värme, 70 grader. Blev som en filé, smak och köttsaft kvar i steken, baka i ugnen tills innertemperaturen är 56 grader om du vill ha den fint rosa. Efter att köttet fått vila en stund så bryner du det i stekpannan med ett par timjankvistar, skär upp det i centimetertjocka skivor innan servering.

Mottag gästernas ovationer men ära den som äras bör: Andreas Wadlund från Från Pontus som delen som håller på med catering och matlagnings-pröva-på heter.

Linda plasten hårt.

Jag bestämde mig ju på juldagen att 2009 skulle bli ett dessertvinsår och jag får väl avsluta med ett gott tips från Österrike. Tänkte på Claes i Antikrundan och kom ihåg namnet: Lenz Moser.

I´m lovin´it! The best a man can get! Because I´m worth it! För att du älskar det goda! Gott-goottigott-goott! De flesta slogans passar på detta vin.

Kanske inte den sista dock...

Gardell och eländet

Elände, elände, elände.

Jag såg Jonas Gardells serie De halvt dolda i fyra avsnitt på SVT. Sista avsnittet gick igår. Känner det nästan som han stulit fyra timmar av mig för att plåga mig. Har man börjat se ett drama med mycket starka känslor är det svårt att sluta se den. Hur kommer det att gå för de här stackras människorna?

Gardells drama fick mig att tänka på en gammal Hasse&Tage-sketch med en nyhetsuppläsare på TV som läser och allt är bara elände, elände, elände. En gång säger han "statsminister Elände.. förlåt, ska vara Erlander..." och sen fortsätter han... "elände, elände, elände..."

Jag förstår inte vad Gardell vill med en sådan serie. Jag tyckte inte om den. Jag tyckte den var fylld av klichéer och överdramatiseringar och övertramp. Eländesporr!

Jag är inte främmande för att se och lyssna till människors och framför allt barns lidande. Jag sitter i BRIS - barnens hjälptelefon på söndagar. Jag har pratat med barn som lever i liknande eller värre helveten än de som Gardell dramatiserade och körde upp i fejjan på oss. Barn som med darr på rösten börjar formulera sitt eget helvete och med ett hopp som är nästan släckt försöker hitta en utväg. Det är lättare att lyssna på och prata med dem än det var att se Gardells eländesporr.

Läs BRIS-rapporten om du vill ha en uppfattning om hur barn har det även när det är svårt. Den innehåller tuffa fakta som kan vara en grund för insatser och aktivitet. Gardells De halvt dolda lämnade mig bara med vanmakt och handlingsförlamning.

Det här är min privata upplevelse av Gardell-serien. Kanske är din helt annorlunda och kanske vill du ge ett bidrag till ett arbete som görs för att hjälpa barn ta de första stegen ut ur sitt mörker. BRIS verksamhet bygger på bidrag från företag och enskilda.

Om att baka 1

- Tycker du om att baka?

- Ja, ägg!

Förklaring till det konstiga men intressanta svaret kommer. Senast i helgen.

Nu till jobbet i ett huj!

Tankar efter Obamas installation

Lyssnade på Obamas tal igår kväll och läste delar av dem i morse. Och karln är ju en lysande talare, även om installationstalet inte gav samma rysningar - positiva - som en del av hans valtal. Nu var det mindre förförelse och mer allvar.

Och mycket värderingsdrivet. Vet inte hur många starka, värdeladdade ord han använde. Förmodligen lika många som en svensk politiker under ett år.

Jag var väldigt glad när han blev vald. Rörd men inte skakad. Främst för att han med sin ustrålning om hopp och förändring blev vald, trots att han var afroamerikan. Och klarade av striden mot en på förhand segertippad Fru Clinton och en ärrad Vietnamveteran. Ett genombrott.

Och förutom alla värderingar från USAs förfäder och den lätt chauvinistiska synen på landets historia som dominerade talet, så var det tydliga budskap ut i världen: nu ska USA leda igen.

Hade ju varit smakligt om han också hade sagt lyssna.

För när man kört sin egen ekonomi i botten och bjudit världen en recession när det hade räckt med en lågkonjunktur, då har man kanske en del hemläxa att göra först. Var det 8 000 miljarder dollar som statsskulden var uppe i, till främst Kina?

När man sprängt en kil mellan Västvärlden och den muslimska världen med ockupationan av Irak utifrån en förljugen hotbild om massförstörelsevapen som inte fanns, med Guantanamo och Abu Ghraib på den muslimska världens näthinnor - då kanske inte alla går och drömmer om att USA ska leda världen.

Som det land som i särklass släpper ut mest växthusgaser per invånare och som bromsat hela Kyoto-processen, då finns det en del att göra innan man ens kommit upp jämsides med Europa. Och det är väl lite svåårt att leda bakifrån, rätt långt bak i kön?

Han har världens chanser förstås att bryta med Bush-erans misslyckande på de flesta områden. Så jag hoppas att Obama-lyssnarna i USA förstår att de har en del att bevisa först, innan världen drömmer om att bli ledda av USA. Israel-Palestina, Kyoto 2 och att stärka FN kan ju vara bra utgångspunkter.

Hur var det den ärtiga men då lite åldrande skådespelerskan Birgitta Andersson sa, på sin härliga lite halvnasala småländska? "Jag vill inte att ni inleder mig i frestelse. Jag kan gå själv!"

Ligger mycket i det. "Kan själv", som barnet i trotsåldern säger.

Är jag en oxe?

Åter i vardagen. Mycket att fundera på och skriva om. Men kanske inte direkt bloggfödande tankar och ämnen. Skriver utkast till en pressrelease om ett avtal med en ny underhållsleverantör. Strategiskt viktigt för oss. Tjolahopp!

Funderar på introduktion av en nyanställd. Studiebesök hos vår kundservice? Javisst. Ber honom plocka fram våra olika mallar för power point och faktablad och skicka till en konsult som ska hjälpa oss med en del utbildningar. Ska jag berätta mer om den spännande delen av arbetsdagen?

Bollar några småändringar i ett fråga&svar-dokument med närmast berörda i ett par av våra dotter- och intressebolag. Det gick också bra. Tog eftermiddagskaffet vid skrivbordet och attesterade en del elektroniska fakturor.

Kommer att tänka på en kalv på grönbete som skuttar och krummar sig och sätter tänderna i nymogna näringsrika grästuvor. Eller på bloggskrivande om allt vad som faller in. Att ströva fritt med fingrarna över tangentbordet och låta tankarna fara hur långt de vill.

Och så funderar jag på kalven som växte upp och med några snitt blev en lojal oxe som finner sig i sin sele och går runt, runt och drar den där kvarnstenen varv efter varv. Minns han hur det var att vara kalv? Fuktas hans ögon ibland? En avslöjad känsla som han försöker blinka bort, lite generad?

Jag minns i alla fall hur det var att nöjesskriva och jobba på sparlåga i flera veckor. Det var en fin tid!

Ska försöka hitta luckorna. Lufthålen. Ställa mig i solen som bryter fram strax efter gråregnet och väcker liv i alla färger. Det handlar om balans. Den finns någonstans. Ska jag hitta den?

Missa inte den spännande fortsättningen!

Krt

Jobbat första dagen på riktigt.

Lång dag.

Kort blogg.

Stridens skönhet och sorg

Det är natt sommaren 1916 någonstans på Östfronten. I ett tält försöker den unga sjuksköterskan Florence somna men det är svårt. Det fläktar in från slagfältet, dunster av ruttnande människorkroppar och surret från flugsvärmarna.

Döda unga ryska män och döda unga män från Österrike-Ungern. I tusentals. På ett frontavsnitt som ändå rör sig, men där ingen hinner med att begrava de döda, okända soldaterna. Den Österrikisk-Ungerska fronten bryter samman och 200 000 man går förlorade.

På Västfronten har det kört fast. Båda sidor gräver ner sig i skyttegravar, löpgravar och skyddsrum och striderna rasar vidare. Generaler står långt därifrån vid kartorna och planerar nästa offensiv. Artillerielden dånar och pojkarna tvingas iväg mot de smattrande kulsprutorna på andra sidan taggtrådshärvorna. 100-tals, 10 000-tals dör och ibland kanske en kulle intas och fronten flyttar några 100 meter.

Mass-slakt vid Verdun. Fransmän mot tyskar. Slaget pågår nästan hela 1916 och kullarna erövras och förloras att 20-tal gånger. Nästan en miljon soldater dör. Ett helvete på jorden. Landskapet brun-grått, sönderskjutet, inte ett grönt blad kvar.

Ångesten hos soldater på permission i Paris spränger alla gränser och vinet flödar och horor med könssjukdomar kan ta ett högre pris. En desperat möjlighet för en ung man med förhoppning att hamna på sjukhus i stället för att tvingas återvända till fronten.

Det uppstår till och med en marknad för gonorrévar och upphostat slem från människor med tuberkulos. Desperationen, ångesten. Att göra vad som helst för att slippa återvända till skyttegravarna.

Britterna försöker ta Bagdad men kör fast, omringas och besegras av turkarna längs Tigris. Tortyr, avrättningar och utmärglade fångar som marscherar i 50 graders värme mot död eller fångenskap.

Kriget i Afrika. Det engelska regementets hopplösa och allt hungrigare jakt på lättrörliga tyska styrkor. Afrikaner som betjänter hos engelsmännen och som soldater hos tyskarna.

Den döde unge soldatens sista tillhörigheter i ett paket hem till föräldrarna i Australien. Begravd med så många andra i Galizien.

Jag läser Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Första världskriget skildrat genom 19 nu okända människors liv. Detta krig som hälsades med hurrarop i augusti 1914 och som skulle lyfta den mänskliga kulturen. Nu går det mot höst 1916 och nästan 300 sidor återstår. Det är hemskt, nära, spännande, tröstlöst, lärorikt och mycket tankeväckande.
Det okontrollerbara kriget. Då som idag.

Inte feel good kanske. Jag rekommenderar boken!

Rosé i helgen?

Helg och det första numret av DI Weekend har gjort entré efter helguppehållet. Om Dagens Industri till vardags är en halvkul måste-läsning kopplat till jobbet, så är helgbilagan desto roligare att läsa.

Jag gillar det mesta i läsväg men inte allt. Den har en bredd i reportagen och intervjuerna som ligger långt över ekonomismen i vardags-DI. Och vissa delar i DI-Weekend skulle passa bra under samma namn som Financial Times helgbilaga: "How to spend it".

Klockor, företrädesvis mäns armbandsur, är ett återkommande tema på "prylsidan". Och det är förståeligt. Vad har kostymklädda män för möjlighet att uttrycka någon slags personlighet förutom klockan, slipsen och kanske manschettknapparna? En ganska torftig palett jämfört med kvinnorna som kan variera mer i kläder, färger, smink, halsband och armband och örhängen, handväskor, skor, strumpor, ringar, scarves, broscher och så vidare.

Jag tycker själv att det kan vara kul att växla mellan en fritidsklocka och en jobbklocka. Och att byta slips... Men när jag läser DI Weekends senasta klockfetischist-sida med nio nya modeller så känns den också som ett uttryck för den galna tid vi lever i. Den gränslösa och självupptagna tid vi lever i. Klockorna visar verkligen tiden.

Klockornas priser verkar inte spela någon roll. Samtidigt som klockorna blir alltmer modestyrda med möjligtvis kortare "livslängd". Nu är det tydligen roséguld som gäller. För den som trodde att han - oftast en han - hade samlat klart på Rolex-ur finns nu Rolex Daytona i roséguld med svart urtavla för 233 800 kronor. Ser billig ut, tacky!

Eller vad sägs om Chopard Happy Sport Chronograph för 195 800 kronor ( I de här prislägena ska tydligen priset sluta på 800 kronor vilket i sig känns lite fånigt. Eller som budgetalternativet Seiko Spring Drive för 48 998 kronor... Va? Så man får 2 kronor tillbaka på 49 000? Snyggt!)

Chopard-uret var det ja. Det har fem lösa diamanter som glider runt mellan glas och urtavla. På den vridbara boettringen sitter ytterligare 40 diamanter på sammanlagt 2,70 karat. Och boett, justerskruvar och romerska siffror på urtavlan i roséguld. Vit länk.

Vilka är det som bär en sådan klocka? Och hur ser de ut? Vilka umgås de med? Kommer jag någonsin att möta en man med en roséguldsklocka för 200 000 med fem diamanter som glider runt mellan glas och urtavla. Och hur kommer jag i så fall att reagera? Kommer jag att höra vad han säger eller kommer jag att stirra på den fåniga klockan?

Jag hade inga problem alls med vår förre VDs Breitling-klockor. Han var oerhört hårt arbetande som så många andra i den positionen och nådde fantastiska resultat som utvecklade verkligheten i den bransch han var verksam. För anställda och för kunder.

Och han kunde möta och tala med främsta linjens medarbetare. Kunde komma i Jaguar och med Breitling på armen och prata med killarna och tjejerna ute i produktionen på ett sätt som skapade förtroende och dialog.

Men inte ens han hade nog grejat det med en Chopard Happy Sport på armen. Inte ens med bara nån enstaka diamant som gled runt under glaset.

Kanske är det så att det finns power-klockor som klarar att finnas i ett sammanhang där ändå relationer skapas. Och så finns det klockor som bara är "too much", som gör det tydligt: "Vad har vi gemensamt? Ingenting!"

Helg och jag väljer att ha ett gäng sköna kvinnor som sällskap i penicillinbubblan: Rebecka Törnqvist, Martha Wainwright, Ane Brun, Stina Nordenstam och Anna Ternheim. Känner att jag behöver åtminstone någon kvinnlig kontakt i helgen.

Bläddrar vidare i DI-Weekend och hittar lockande läsning om trendsgissningar för 2009 och konstnären Ylva Ogland som dyker upp både här och där nu. I kulturbilagor och i DI-Weekend. Som ställer ut på Galleri Brändström och i sin egen lägenhet på Söder. (Fast hon bor tydligen i Brooklyn...)

Jan Gradvalls krönika förstås. Och så Röttorps vintips. Ser att det vita vinet jag bjöd Huskvarna-gänget på nyligen till den honungsbakade fläskkarrén utpekas som fynd! Kul. Ett "Alsace-vin" från Argentina som ger mer än riktiga Alsace-viner i denna prisklas. Skriv upp 6193 och testa det. Du kan ju säga att jag tipsat om det!

Om att komparera som det så fint heter

Kicki ringer mig och vi pratar lite om allt och om Noels födelsedagskalas. Hon frågar om jag är bra nu.

- Nej, men bättre, säger jag då.

Funderar på det efteråt. Lite konstigt att bättre kan vara lite sämre än bra. För det är det ju här. Så man kanske kan komparera bra, bättre, dålig..?

Tankar från den lilla världen, part xx.

Nu ska jag steka en entrecote och till det lite lök och råstekt potatis. På spåret snart!

Äldst räcker längst!

Dotter C kom förbi igår på en fika. Hon hade köpt med frukt och bröd. Och två burkar honung. Samma sort som förra gången, den med bäst före-markeringen på plastlockets kant.

Förra veckans burk hade ju bäst före datum 22 april 2010. Klockan 12:48.

Så kollar jag de nya burkarna, så här lite nyfiken i den lilla förkylningstillvaron.

Då har de bäst före-datum samma dag: 22 april 2010. Men slutar att vara bäst före redan klockan 12:40 och 12:43.

Jag känner mig lurad!

Rasist eller kommunist?

Trött på förkylning och isolering. Känner hur tankar och horisonter kryper ihop och hur skitsaker växer. Som att skriva om bäst före-datum på honungsburkar och bevarandet av traditioner. Jag blir en farlig skribent som kan profilera mig som surgubbe kring struntsaker. Strukturerad bitterhet. Andnöd med näsan långt in i naveln.

Men tar en Vick med citronsmak och riskerar att sjunka ännu längre ned i oväsentligheter.

Såg Hasses & Tages Äppelkriget ikväll. Upptäcker hur länge sedan det var jag såg den, den känns både bekant och ny. Överraskande rolig i detaljerna. Gösta Ekman förstås som "PR-kille" som försöker slänga sig lite med amerikanska uttryck. Din "sales promotion" fungerar inte på mig, säger han när Hasse Alfredsson försöker sälja sin portabla blomlåda i attachéväska. Bröderna Åke och Roy Lindberg, Max von Sydow och Martin Ljung, som ser likadana ut och pratar gemensamt, några ord var. De driver ett jordbruk, rädda för djur. Skräms av den pipande kycklingen och försöker kasta på seldon på hästen när det är dags att plöja.

Kuriosa: den unge greven säljer slottet till direktör Volkswagner som ska bygga en bingohall där i storsatsningen Deutschneyland. Den pojken spelas av Hasses son Tomas Alfredsson, nyligen Guldbagge-belönad regissör. Då sex år gammal.

Men lite svag och förutsägbar i den övergripande storyn, den är roligare i början än i slutet.
Tycker jag. Och verkligen en 70-talsfilm. Med ett tidigt miljöbudskap men med klichéer som man kan fundera kring hur de skulle tas emot idag.

Naturvårdsverket tillhör naturligtvis till the bad guys. Dess generaldirektör Valfrid Paulsson stod ju inte så högt i kurs i den Kånken-bärande näbbstövletrampande miljörörelsen på 70-talet. Där jag själv kramades runt...

Naturvårdsverkets föredragande uttalar sig för projektet Deutschneyland, då ängarna i Änglamark ska täckas med betong och "det blir mycket lättare att hålla rent". Och flygplatsen gör ju att det inte kommer att bli så många fåglar som skitar ner i Änglamark...

Hade filmen gjorts i en annan tid hade den kanske stämplats som odemokratisk. Befolkningen vill ju först ha semesterbyn Deutschneyland för att den skulle ge jobb och de skriver på en namnlista för detta och skickar till regeringen. Men den snor de få upplysta aktivisterna och förfalskar så att den blir en protestlista mot projektet. Kommunpolitiker är naturligtvis korrumperade pampar. Riksdagsledamoten som är för Deutschneyland är också korrumperad förstås. Honom kan man droga på ett kul sätt så han gör bort sig i riksdagens talarstol.

Om en ledarskribent på Svenska Dagbladet och halva MUF för några år sedan kunde stämpla seriebjörnen Bamse som kommunist, så hade absolut Äppelkriget kunnat beskyllas för både det ena och det andra.

Det andra skulle i så fall vara rasism. Den lönnfete tysken i lång skinnrock, direktör Volkswagner, är den som ska skövla Änglamark och bygga Deutschneyland. När schaktmaskinerna och lastbilarna fulla med byggnadsarbetare i givakt rullar in i det lilla samhället då står direktör Volkswagner på balkongen och inspekterar trupperna med armarna i kors. Som det anstår en tysk ledare!

Den skånske äppelodlarfamiljen är motståndsrörelsen som med hjälp av naturens magiska krafter till slut stenar tysken och den kvinnliga kommunpampen som försöker fly "med guldet".

Det kan man ju fundera över när man i verkligheten möter ganska många tyskar som uppskattar de svenska fjällen eller småländska röda stugor mitt ute i skogen. Och när svenskar är överrepresenterade i Thailands stora turistkomplex med viss Deutschneyland-varning...

Jag gillar Äppelkriget, tro inte annat. I slutet dansar Evert Taube med Monica Zetterlund och Sven-Bertil sjunger Kalla den änglamarken. 70-talet när det är som vackrast. Men man kan ju fundera över vad som är politiskt godkänt och förkastligt i olika tider.

Jag gillar den ursprungliga Bamse också, tecknad av missionsförbundaren Rune Andréasson. Bamse hjälpte mig att ta upp goda värderingar med dotter C när hon växte upp. Serien stämplades som kommunistpropaganda i en annan tid. Debatten om detta och ifall Batman och Robin är gay, har rasat i fyra år nu på sajten Serieforum upptäcker jag (ja, jag är sjuk!) Kanske hävdar en del ungmoderater och renhållningsarbetare fortfarande att Bamse är kommunist?

Det hade nog Karl-Bertils pappa också tyckt. I alla fall innan byrådirektör H K Bergdahl fått honom på andra tankar.

Eller så ser de hur Bamse har förändrats. Är du också sjuk kan du ju kolla hur debatten går. Googlar du på Bamse och kommunist så får du 3 300 träffar... Lite kul är det ju i alla fall att Carl Bildt gav en Bamse-slips till president Clinton. Bildt får ju vara glad att han inte levde i McCarty-tiden.

Ut med julen!

Att följa med tiden. Ja, helst.

Att hålla på traditionerna. Nja, kanske ibland. Idag självklart.

För idag så följer man med tiden samtidigt som man håller på traditionerna.

Tjugondedag Knut, det är idag det. Och Tjugondag Knut dansas julen ut.

Kanske inte så mycket dans eller julgransplundring här, men lägenheten nu tömd på adventsstjärna och -ljusstake. Små julgranar bortplockade och ett helt gäng tomtar nerproppade i en gammaal H&M-kasse från 80-talet. Röda dukar bort.

Lägenheten känns städad. Urvädrad.

Vill nog se mig själv som en modern, radikal, nytänkande, omprövande person och så vidare med en massa värdeord som är motsatsord till traditionalist occh konservativ. Får väl försöka le åt mig själv när jag upptäcker traditionalisten i mig och det smårabiata motståndet mot upplösningen av våra traditioner.

Adventsstjärna till första advent. Julpyntet fram kvällen för julafton. Och bort med alltihop 13 januari.

Jag skulle kunna göra en hel lista på företeelser där jag håller på traditioner. Lite j-vla ordning och reda ska det vara! Bada på sommaren och åka skidor på vintern, kräftor i augusti och sill och färskpotatis och nubbe på midsommarafton. Jordgubbstårta och sen grilla på kvällen. Homosexuella får gärna manifestera sin kärlek. Men pizza på midsommarafton - en styggelse!

För övrigt firas Halloween alltid 31 oktober i USA. I Sverige infaller alltid Alla helgons dags första lördagen i november och firas gärna i stillhet. Då man minns sina insomnade nära och kära och kanske går till begravningsplatsen och tänder ljus.

En ny och en gammal tradition i Sverige som har mycket lite med varandra att göra. Vilken tror ni jag föredrar? Nytänkaren Mats!