Google har koll!

Har nog alltid gillat Google, förresten. Kommer ihåg första gången jag hörde talas om den. Det var frilansjournalisten Anna Lindvall som tipsade mig om sökmotorn som var ganska ny då. Och jag tror det var journalisterna som var snabbast med att börja använda Google i sin research.

Det var nog 12-13 år sedan och vi andra satt mest och sökte via Yahoo eller kanske till och med Alta Vista. Om vi ens sökte.

Efter gårdagskvällens samtal med Markus på AG om metataggar och sökordsoptimering och vad som får en webbplats att hamna högre upp på Google - jag lyssnade och Markus upplyste - tänkte jag att nu måste jag pröva om Bad Cold över huvudtaget finns med.

Och fann att min lilla blogg som undrar varför den finns till, kom högst upp om man googlade på bad cold bland sidor på svenska! Både särskrivet och sammanskrivet.

En fantastisk tjänst, Google!

Oplanerad fredag

Fredagsmorgonen började alldeles för tidigt, på Scandic hotell vid motorvägen i Örebro. Låg och lyssnade på bilarna på motorvägen och räknade långtradarna och tyckte att de var alldeles för många. Jag och Magnus från jobbet hade varit på reklambyrån Strategs invigning av nya lokaler och Magnus hade dessutom varit i Hallsberg hela torsdagen och sett Sveriges hjärta och hur det fungerar.

Tågresa i iPoden som jag har plockat fram och dammat av och börjat använda igen. Lugna låtar och skrivande hela resan tillbaka till Sumpan. Blev klar med texten strax innan Spånga och det kändes som bra timing. Hann spara och stänga ner, plocka ner i väskan, ta på mig rocken och sedan kliva av tåget som just då stannade.

Trött på jobbet och jobbade på, jobbade på och klarade det på vilja och rutin och såg verkligen fram emot att åka hem, laga en bit mat och somna framför en film. Då kom sms:et från Maja, min favvotjej i Bryssel som är i stan och som jag trodde jag skulle träffa lördag kväll, med hennes pojkvän Markus och Therése, min favvotjej på Lilla Essingen. Men då kan inte Maja.

Bara att pallra sig iväg till deras AW på AG. Uh. Går dit ibland men inte nån slags stammis, nog mest stammis hemma. Men gillar AG och till exempel valde jag och dotter C det som ställe för hej då-middag när hon skulle till au pair-jobbet i South Orange, New Jersey. Men den här veckan har jag plöstligt varit där tre gånger. Konstig känsla. Förra fredagen med Christer och Harriet. I onsdags avtackning av coola Ellen och leende Madeleine från jobbet och de hade valt AG för utgången. Glad sorglig kväll med farväl, känns som jag förlorade en halvlillasyster eller en plastdotter som jag jobbat länge med. En av de bästa när jag kommer att summera yrkeslivet som gammal gubbe.

Och så väljer Maja, Therése och Markus AG ikväll.

Maja har förlorat sin far i en tragisk olycka i Belgrad och hon börjar nog längta hem till Stockholm från Bryssel. Det var så skönt att se henne och krama om henne och se förståelse och självklarhet i ögonkontakten.

Men jag pratade mest med Tess och Markus. Gick hem tidigt, mötte en av Stockholms snyggaste och charmigaste tjejer i trappen ut, surf-Ylva som i vår sticker till Portugal och surfar i fem månader. Tar helt enkelt tjänstledigt från projektledarjobbet och låter pudeln Rolf stanna hemma. Förverkligar sin dröm, lever i nuet.

Skönt gå hem längs isig och snöig Karlbergskanal. Och imorgon kommer Louise från London och ansluter. Min granne från Gröndalstiden som flyttat hem till England, föräldrar, roddklubbar, afternoon tea och Pimms' No 1. Ser fram emot middagen med det här lilla gänget på restaurang med svensk husmanskost. Snuddd på exotiskt.

Tänker på dotter C och hoppas att hon har det bra bland alla filmer, maskinister och kompisar på Göteborgs Filmfestival. Tänker på att det var skönt att komma ut, inte somna hemma framför en film. Tänker på att den kalla vinterluften gör gott mot pannan. Tänker på hur mycket vänner betyder och hur fredagkvällar kan vara så sköna fast på olika sätt.

Tacksam för även de trötta dagarna.

I sista minuten

Ett ljus i januarimörkret. Snöflingor i januariregnet.

Inte bara några få snöflingor. Över två meter i skidsystemets översta välpistade slingor.

I sista minuten som den här gången verkligen betyder sista minuten, när äntligen dotter C lyckades få ledig så satt jag och bokade på nätet på flera resebyåer. Och de sista resorna formligen försvann framför näsan på mig, på skärmen.

Men vi knep två ospec med dusch och wc på rummet. I Courmayeur. Idén om Frankrike var snart översnöad och glömd och doften av italiensk mat trängde undan hotet från österrikiska knödelorgier med surkål och schweinshaxe och andra gourmettungviktare... Känns bra! Viva Italia.

Courmayeur är inte störst men en klassiker. MonteBiancos sydsluttningar, längst inne i Aosta-dalen. Dit jag kom på motorcykeln med Luddee och Urban sommaren när jag var 18 år och matade in Santanas Samba Pa Ti fyra gånger i jukeboxen, för jag ville dansa med den där vackra italienskan. Varje gång just den låten spelades så var det en flock med italienska gosssar som studsade runt henne. Kändes som i en Fellini film, men jag undrar om jag hade sett någon sådan redan då...

Till slut blev det min tur! Och till slut ska vi väl få åka lite skidor även den här vintern, dottern och jag. Känns underbart. Nu bara bli frisk ordentligt från den här segförkylningen!

Om att baka 2

Sverige vann finalen i Bandy-VM mot Ryssland med 6-1.

Det var väl kul. Ja, ungefär så.

Hur var det med att baka ägg? Jag lovade i veckan att utveckla detta senast i helgen så det kan väl vara hög tid. Det går mot söndagskväll nu, blöta moln hänger som en dimma utanför fönstren och man kan knappt urskilja husen på andra sidan Karlbergskanalen när jag tittar ut mot Brikastan från Kungsholmssidan. Lysena tindrar i blötan.

Jo, det var i onsdags kväll och en proffskock från Pontus fick ett gäng från Green Cargo och konsultföretaget BCG att laga mat tillsammans på en nivå över den egna vardagsnivån. Det var ett hårt arbetande gäng som rundade av ett framgångsrikt projektarbete under lite trevligare former. Samtidigt lite inspiration och ambition inför fortsättningen.

Det är roligt att möta proffs. De som kan sin sak och delar med sig. Det kan gälla kockar eller konsulter eller en historiker som Peter Englund (håller fortfarande på med hans första världskrigsbok, nur har det blivit sensommar 1917 och det går utför...)

Att baka ett ägg är lika enkelt som långsökt för en amatör som jag. Knäck ett ägg i ett martiniglas och täck med plast. Baka ägget på 70 grader i ugnen, cirka 90 minuter tror jag det var. Kolla konsistensen, ägget ska vara krämigt! Blir en utmärkt grund för en förrätt med tryffelvinaigrette, sauterad charlottenlök och lite lufttorkad skinka, blancherade blomkålsbuketter och rostade, krossade hasselnötter ovanpå. Så enkelt. Och så långt från min normala fantasi.

Det tips som jag dock satte mest värde på och gärna sprider vidare, var att rulla i det här falllet en saltad och pepprad rådjursstek i plast innan man kör den i ugnen på låg värme, 70 grader. Blev som en filé, smak och köttsaft kvar i steken, baka i ugnen tills innertemperaturen är 56 grader om du vill ha den fint rosa. Efter att köttet fått vila en stund så bryner du det i stekpannan med ett par timjankvistar, skär upp det i centimetertjocka skivor innan servering.

Mottag gästernas ovationer men ära den som äras bör: Andreas Wadlund från Från Pontus som delen som håller på med catering och matlagnings-pröva-på heter.

Linda plasten hårt.

Jag bestämde mig ju på juldagen att 2009 skulle bli ett dessertvinsår och jag får väl avsluta med ett gott tips från Österrike. Tänkte på Claes i Antikrundan och kom ihåg namnet: Lenz Moser.

I´m lovin´it! The best a man can get! Because I´m worth it! För att du älskar det goda! Gott-goottigott-goott! De flesta slogans passar på detta vin.

Kanske inte den sista dock...

Gardell och eländet

Elände, elände, elände.

Jag såg Jonas Gardells serie De halvt dolda i fyra avsnitt på SVT. Sista avsnittet gick igår. Känner det nästan som han stulit fyra timmar av mig för att plåga mig. Har man börjat se ett drama med mycket starka känslor är det svårt att sluta se den. Hur kommer det att gå för de här stackras människorna?

Gardells drama fick mig att tänka på en gammal Hasse&Tage-sketch med en nyhetsuppläsare på TV som läser och allt är bara elände, elände, elände. En gång säger han "statsminister Elände.. förlåt, ska vara Erlander..." och sen fortsätter han... "elände, elände, elände..."

Jag förstår inte vad Gardell vill med en sådan serie. Jag tyckte inte om den. Jag tyckte den var fylld av klichéer och överdramatiseringar och övertramp. Eländesporr!

Jag är inte främmande för att se och lyssna till människors och framför allt barns lidande. Jag sitter i BRIS - barnens hjälptelefon på söndagar. Jag har pratat med barn som lever i liknande eller värre helveten än de som Gardell dramatiserade och körde upp i fejjan på oss. Barn som med darr på rösten börjar formulera sitt eget helvete och med ett hopp som är nästan släckt försöker hitta en utväg. Det är lättare att lyssna på och prata med dem än det var att se Gardells eländesporr.

Läs BRIS-rapporten om du vill ha en uppfattning om hur barn har det även när det är svårt. Den innehåller tuffa fakta som kan vara en grund för insatser och aktivitet. Gardells De halvt dolda lämnade mig bara med vanmakt och handlingsförlamning.

Det här är min privata upplevelse av Gardell-serien. Kanske är din helt annorlunda och kanske vill du ge ett bidrag till ett arbete som görs för att hjälpa barn ta de första stegen ut ur sitt mörker. BRIS verksamhet bygger på bidrag från företag och enskilda.

Om att baka 1

- Tycker du om att baka?

- Ja, ägg!

Förklaring till det konstiga men intressanta svaret kommer. Senast i helgen.

Nu till jobbet i ett huj!

Tankar efter Obamas installation

Lyssnade på Obamas tal igår kväll och läste delar av dem i morse. Och karln är ju en lysande talare, även om installationstalet inte gav samma rysningar - positiva - som en del av hans valtal. Nu var det mindre förförelse och mer allvar.

Och mycket värderingsdrivet. Vet inte hur många starka, värdeladdade ord han använde. Förmodligen lika många som en svensk politiker under ett år.

Jag var väldigt glad när han blev vald. Rörd men inte skakad. Främst för att han med sin ustrålning om hopp och förändring blev vald, trots att han var afroamerikan. Och klarade av striden mot en på förhand segertippad Fru Clinton och en ärrad Vietnamveteran. Ett genombrott.

Och förutom alla värderingar från USAs förfäder och den lätt chauvinistiska synen på landets historia som dominerade talet, så var det tydliga budskap ut i världen: nu ska USA leda igen.

Hade ju varit smakligt om han också hade sagt lyssna.

För när man kört sin egen ekonomi i botten och bjudit världen en recession när det hade räckt med en lågkonjunktur, då har man kanske en del hemläxa att göra först. Var det 8 000 miljarder dollar som statsskulden var uppe i, till främst Kina?

När man sprängt en kil mellan Västvärlden och den muslimska världen med ockupationan av Irak utifrån en förljugen hotbild om massförstörelsevapen som inte fanns, med Guantanamo och Abu Ghraib på den muslimska världens näthinnor - då kanske inte alla går och drömmer om att USA ska leda världen.

Som det land som i särklass släpper ut mest växthusgaser per invånare och som bromsat hela Kyoto-processen, då finns det en del att göra innan man ens kommit upp jämsides med Europa. Och det är väl lite svåårt att leda bakifrån, rätt långt bak i kön?

Han har världens chanser förstås att bryta med Bush-erans misslyckande på de flesta områden. Så jag hoppas att Obama-lyssnarna i USA förstår att de har en del att bevisa först, innan världen drömmer om att bli ledda av USA. Israel-Palestina, Kyoto 2 och att stärka FN kan ju vara bra utgångspunkter.

Hur var det den ärtiga men då lite åldrande skådespelerskan Birgitta Andersson sa, på sin härliga lite halvnasala småländska? "Jag vill inte att ni inleder mig i frestelse. Jag kan gå själv!"

Ligger mycket i det. "Kan själv", som barnet i trotsåldern säger.

Är jag en oxe?

Åter i vardagen. Mycket att fundera på och skriva om. Men kanske inte direkt bloggfödande tankar och ämnen. Skriver utkast till en pressrelease om ett avtal med en ny underhållsleverantör. Strategiskt viktigt för oss. Tjolahopp!

Funderar på introduktion av en nyanställd. Studiebesök hos vår kundservice? Javisst. Ber honom plocka fram våra olika mallar för power point och faktablad och skicka till en konsult som ska hjälpa oss med en del utbildningar. Ska jag berätta mer om den spännande delen av arbetsdagen?

Bollar några småändringar i ett fråga&svar-dokument med närmast berörda i ett par av våra dotter- och intressebolag. Det gick också bra. Tog eftermiddagskaffet vid skrivbordet och attesterade en del elektroniska fakturor.

Kommer att tänka på en kalv på grönbete som skuttar och krummar sig och sätter tänderna i nymogna näringsrika grästuvor. Eller på bloggskrivande om allt vad som faller in. Att ströva fritt med fingrarna över tangentbordet och låta tankarna fara hur långt de vill.

Och så funderar jag på kalven som växte upp och med några snitt blev en lojal oxe som finner sig i sin sele och går runt, runt och drar den där kvarnstenen varv efter varv. Minns han hur det var att vara kalv? Fuktas hans ögon ibland? En avslöjad känsla som han försöker blinka bort, lite generad?

Jag minns i alla fall hur det var att nöjesskriva och jobba på sparlåga i flera veckor. Det var en fin tid!

Ska försöka hitta luckorna. Lufthålen. Ställa mig i solen som bryter fram strax efter gråregnet och väcker liv i alla färger. Det handlar om balans. Den finns någonstans. Ska jag hitta den?

Missa inte den spännande fortsättningen!

Krt

Jobbat första dagen på riktigt.

Lång dag.

Kort blogg.

Stridens skönhet och sorg

Det är natt sommaren 1916 någonstans på Östfronten. I ett tält försöker den unga sjuksköterskan Florence somna men det är svårt. Det fläktar in från slagfältet, dunster av ruttnande människorkroppar och surret från flugsvärmarna.

Döda unga ryska män och döda unga män från Österrike-Ungern. I tusentals. På ett frontavsnitt som ändå rör sig, men där ingen hinner med att begrava de döda, okända soldaterna. Den Österrikisk-Ungerska fronten bryter samman och 200 000 man går förlorade.

På Västfronten har det kört fast. Båda sidor gräver ner sig i skyttegravar, löpgravar och skyddsrum och striderna rasar vidare. Generaler står långt därifrån vid kartorna och planerar nästa offensiv. Artillerielden dånar och pojkarna tvingas iväg mot de smattrande kulsprutorna på andra sidan taggtrådshärvorna. 100-tals, 10 000-tals dör och ibland kanske en kulle intas och fronten flyttar några 100 meter.

Mass-slakt vid Verdun. Fransmän mot tyskar. Slaget pågår nästan hela 1916 och kullarna erövras och förloras att 20-tal gånger. Nästan en miljon soldater dör. Ett helvete på jorden. Landskapet brun-grått, sönderskjutet, inte ett grönt blad kvar.

Ångesten hos soldater på permission i Paris spränger alla gränser och vinet flödar och horor med könssjukdomar kan ta ett högre pris. En desperat möjlighet för en ung man med förhoppning att hamna på sjukhus i stället för att tvingas återvända till fronten.

Det uppstår till och med en marknad för gonorrévar och upphostat slem från människor med tuberkulos. Desperationen, ångesten. Att göra vad som helst för att slippa återvända till skyttegravarna.

Britterna försöker ta Bagdad men kör fast, omringas och besegras av turkarna längs Tigris. Tortyr, avrättningar och utmärglade fångar som marscherar i 50 graders värme mot död eller fångenskap.

Kriget i Afrika. Det engelska regementets hopplösa och allt hungrigare jakt på lättrörliga tyska styrkor. Afrikaner som betjänter hos engelsmännen och som soldater hos tyskarna.

Den döde unge soldatens sista tillhörigheter i ett paket hem till föräldrarna i Australien. Begravd med så många andra i Galizien.

Jag läser Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Första världskriget skildrat genom 19 nu okända människors liv. Detta krig som hälsades med hurrarop i augusti 1914 och som skulle lyfta den mänskliga kulturen. Nu går det mot höst 1916 och nästan 300 sidor återstår. Det är hemskt, nära, spännande, tröstlöst, lärorikt och mycket tankeväckande.
Det okontrollerbara kriget. Då som idag.

Inte feel good kanske. Jag rekommenderar boken!

Rosé i helgen?

Helg och det första numret av DI Weekend har gjort entré efter helguppehållet. Om Dagens Industri till vardags är en halvkul måste-läsning kopplat till jobbet, så är helgbilagan desto roligare att läsa.

Jag gillar det mesta i läsväg men inte allt. Den har en bredd i reportagen och intervjuerna som ligger långt över ekonomismen i vardags-DI. Och vissa delar i DI-Weekend skulle passa bra under samma namn som Financial Times helgbilaga: "How to spend it".

Klockor, företrädesvis mäns armbandsur, är ett återkommande tema på "prylsidan". Och det är förståeligt. Vad har kostymklädda män för möjlighet att uttrycka någon slags personlighet förutom klockan, slipsen och kanske manschettknapparna? En ganska torftig palett jämfört med kvinnorna som kan variera mer i kläder, färger, smink, halsband och armband och örhängen, handväskor, skor, strumpor, ringar, scarves, broscher och så vidare.

Jag tycker själv att det kan vara kul att växla mellan en fritidsklocka och en jobbklocka. Och att byta slips... Men när jag läser DI Weekends senasta klockfetischist-sida med nio nya modeller så känns den också som ett uttryck för den galna tid vi lever i. Den gränslösa och självupptagna tid vi lever i. Klockorna visar verkligen tiden.

Klockornas priser verkar inte spela någon roll. Samtidigt som klockorna blir alltmer modestyrda med möjligtvis kortare "livslängd". Nu är det tydligen roséguld som gäller. För den som trodde att han - oftast en han - hade samlat klart på Rolex-ur finns nu Rolex Daytona i roséguld med svart urtavla för 233 800 kronor. Ser billig ut, tacky!

Eller vad sägs om Chopard Happy Sport Chronograph för 195 800 kronor ( I de här prislägena ska tydligen priset sluta på 800 kronor vilket i sig känns lite fånigt. Eller som budgetalternativet Seiko Spring Drive för 48 998 kronor... Va? Så man får 2 kronor tillbaka på 49 000? Snyggt!)

Chopard-uret var det ja. Det har fem lösa diamanter som glider runt mellan glas och urtavla. På den vridbara boettringen sitter ytterligare 40 diamanter på sammanlagt 2,70 karat. Och boett, justerskruvar och romerska siffror på urtavlan i roséguld. Vit länk.

Vilka är det som bär en sådan klocka? Och hur ser de ut? Vilka umgås de med? Kommer jag någonsin att möta en man med en roséguldsklocka för 200 000 med fem diamanter som glider runt mellan glas och urtavla. Och hur kommer jag i så fall att reagera? Kommer jag att höra vad han säger eller kommer jag att stirra på den fåniga klockan?

Jag hade inga problem alls med vår förre VDs Breitling-klockor. Han var oerhört hårt arbetande som så många andra i den positionen och nådde fantastiska resultat som utvecklade verkligheten i den bransch han var verksam. För anställda och för kunder.

Och han kunde möta och tala med främsta linjens medarbetare. Kunde komma i Jaguar och med Breitling på armen och prata med killarna och tjejerna ute i produktionen på ett sätt som skapade förtroende och dialog.

Men inte ens han hade nog grejat det med en Chopard Happy Sport på armen. Inte ens med bara nån enstaka diamant som gled runt under glaset.

Kanske är det så att det finns power-klockor som klarar att finnas i ett sammanhang där ändå relationer skapas. Och så finns det klockor som bara är "too much", som gör det tydligt: "Vad har vi gemensamt? Ingenting!"

Helg och jag väljer att ha ett gäng sköna kvinnor som sällskap i penicillinbubblan: Rebecka Törnqvist, Martha Wainwright, Ane Brun, Stina Nordenstam och Anna Ternheim. Känner att jag behöver åtminstone någon kvinnlig kontakt i helgen.

Bläddrar vidare i DI-Weekend och hittar lockande läsning om trendsgissningar för 2009 och konstnären Ylva Ogland som dyker upp både här och där nu. I kulturbilagor och i DI-Weekend. Som ställer ut på Galleri Brändström och i sin egen lägenhet på Söder. (Fast hon bor tydligen i Brooklyn...)

Jan Gradvalls krönika förstås. Och så Röttorps vintips. Ser att det vita vinet jag bjöd Huskvarna-gänget på nyligen till den honungsbakade fläskkarrén utpekas som fynd! Kul. Ett "Alsace-vin" från Argentina som ger mer än riktiga Alsace-viner i denna prisklas. Skriv upp 6193 och testa det. Du kan ju säga att jag tipsat om det!

Om att komparera som det så fint heter

Kicki ringer mig och vi pratar lite om allt och om Noels födelsedagskalas. Hon frågar om jag är bra nu.

- Nej, men bättre, säger jag då.

Funderar på det efteråt. Lite konstigt att bättre kan vara lite sämre än bra. För det är det ju här. Så man kanske kan komparera bra, bättre, dålig..?

Tankar från den lilla världen, part xx.

Nu ska jag steka en entrecote och till det lite lök och råstekt potatis. På spåret snart!

Äldst räcker längst!

Dotter C kom förbi igår på en fika. Hon hade köpt med frukt och bröd. Och två burkar honung. Samma sort som förra gången, den med bäst före-markeringen på plastlockets kant.

Förra veckans burk hade ju bäst före datum 22 april 2010. Klockan 12:48.

Så kollar jag de nya burkarna, så här lite nyfiken i den lilla förkylningstillvaron.

Då har de bäst före-datum samma dag: 22 april 2010. Men slutar att vara bäst före redan klockan 12:40 och 12:43.

Jag känner mig lurad!

Rasist eller kommunist?

Trött på förkylning och isolering. Känner hur tankar och horisonter kryper ihop och hur skitsaker växer. Som att skriva om bäst före-datum på honungsburkar och bevarandet av traditioner. Jag blir en farlig skribent som kan profilera mig som surgubbe kring struntsaker. Strukturerad bitterhet. Andnöd med näsan långt in i naveln.

Men tar en Vick med citronsmak och riskerar att sjunka ännu längre ned i oväsentligheter.

Såg Hasses & Tages Äppelkriget ikväll. Upptäcker hur länge sedan det var jag såg den, den känns både bekant och ny. Överraskande rolig i detaljerna. Gösta Ekman förstås som "PR-kille" som försöker slänga sig lite med amerikanska uttryck. Din "sales promotion" fungerar inte på mig, säger han när Hasse Alfredsson försöker sälja sin portabla blomlåda i attachéväska. Bröderna Åke och Roy Lindberg, Max von Sydow och Martin Ljung, som ser likadana ut och pratar gemensamt, några ord var. De driver ett jordbruk, rädda för djur. Skräms av den pipande kycklingen och försöker kasta på seldon på hästen när det är dags att plöja.

Kuriosa: den unge greven säljer slottet till direktör Volkswagner som ska bygga en bingohall där i storsatsningen Deutschneyland. Den pojken spelas av Hasses son Tomas Alfredsson, nyligen Guldbagge-belönad regissör. Då sex år gammal.

Men lite svag och förutsägbar i den övergripande storyn, den är roligare i början än i slutet.
Tycker jag. Och verkligen en 70-talsfilm. Med ett tidigt miljöbudskap men med klichéer som man kan fundera kring hur de skulle tas emot idag.

Naturvårdsverket tillhör naturligtvis till the bad guys. Dess generaldirektör Valfrid Paulsson stod ju inte så högt i kurs i den Kånken-bärande näbbstövletrampande miljörörelsen på 70-talet. Där jag själv kramades runt...

Naturvårdsverkets föredragande uttalar sig för projektet Deutschneyland, då ängarna i Änglamark ska täckas med betong och "det blir mycket lättare att hålla rent". Och flygplatsen gör ju att det inte kommer att bli så många fåglar som skitar ner i Änglamark...

Hade filmen gjorts i en annan tid hade den kanske stämplats som odemokratisk. Befolkningen vill ju först ha semesterbyn Deutschneyland för att den skulle ge jobb och de skriver på en namnlista för detta och skickar till regeringen. Men den snor de få upplysta aktivisterna och förfalskar så att den blir en protestlista mot projektet. Kommunpolitiker är naturligtvis korrumperade pampar. Riksdagsledamoten som är för Deutschneyland är också korrumperad förstås. Honom kan man droga på ett kul sätt så han gör bort sig i riksdagens talarstol.

Om en ledarskribent på Svenska Dagbladet och halva MUF för några år sedan kunde stämpla seriebjörnen Bamse som kommunist, så hade absolut Äppelkriget kunnat beskyllas för både det ena och det andra.

Det andra skulle i så fall vara rasism. Den lönnfete tysken i lång skinnrock, direktör Volkswagner, är den som ska skövla Änglamark och bygga Deutschneyland. När schaktmaskinerna och lastbilarna fulla med byggnadsarbetare i givakt rullar in i det lilla samhället då står direktör Volkswagner på balkongen och inspekterar trupperna med armarna i kors. Som det anstår en tysk ledare!

Den skånske äppelodlarfamiljen är motståndsrörelsen som med hjälp av naturens magiska krafter till slut stenar tysken och den kvinnliga kommunpampen som försöker fly "med guldet".

Det kan man ju fundera över när man i verkligheten möter ganska många tyskar som uppskattar de svenska fjällen eller småländska röda stugor mitt ute i skogen. Och när svenskar är överrepresenterade i Thailands stora turistkomplex med viss Deutschneyland-varning...

Jag gillar Äppelkriget, tro inte annat. I slutet dansar Evert Taube med Monica Zetterlund och Sven-Bertil sjunger Kalla den änglamarken. 70-talet när det är som vackrast. Men man kan ju fundera över vad som är politiskt godkänt och förkastligt i olika tider.

Jag gillar den ursprungliga Bamse också, tecknad av missionsförbundaren Rune Andréasson. Bamse hjälpte mig att ta upp goda värderingar med dotter C när hon växte upp. Serien stämplades som kommunistpropaganda i en annan tid. Debatten om detta och ifall Batman och Robin är gay, har rasat i fyra år nu på sajten Serieforum upptäcker jag (ja, jag är sjuk!) Kanske hävdar en del ungmoderater och renhållningsarbetare fortfarande att Bamse är kommunist?

Det hade nog Karl-Bertils pappa också tyckt. I alla fall innan byrådirektör H K Bergdahl fått honom på andra tankar.

Eller så ser de hur Bamse har förändrats. Är du också sjuk kan du ju kolla hur debatten går. Googlar du på Bamse och kommunist så får du 3 300 träffar... Lite kul är det ju i alla fall att Carl Bildt gav en Bamse-slips till president Clinton. Bildt får ju vara glad att han inte levde i McCarty-tiden.

Ut med julen!

Att följa med tiden. Ja, helst.

Att hålla på traditionerna. Nja, kanske ibland. Idag självklart.

För idag så följer man med tiden samtidigt som man håller på traditionerna.

Tjugondedag Knut, det är idag det. Och Tjugondag Knut dansas julen ut.

Kanske inte så mycket dans eller julgransplundring här, men lägenheten nu tömd på adventsstjärna och -ljusstake. Små julgranar bortplockade och ett helt gäng tomtar nerproppade i en gammaal H&M-kasse från 80-talet. Röda dukar bort.

Lägenheten känns städad. Urvädrad.

Vill nog se mig själv som en modern, radikal, nytänkande, omprövande person och så vidare med en massa värdeord som är motsatsord till traditionalist occh konservativ. Får väl försöka le åt mig själv när jag upptäcker traditionalisten i mig och det smårabiata motståndet mot upplösningen av våra traditioner.

Adventsstjärna till första advent. Julpyntet fram kvällen för julafton. Och bort med alltihop 13 januari.

Jag skulle kunna göra en hel lista på företeelser där jag håller på traditioner. Lite j-vla ordning och reda ska det vara! Bada på sommaren och åka skidor på vintern, kräftor i augusti och sill och färskpotatis och nubbe på midsommarafton. Jordgubbstårta och sen grilla på kvällen. Homosexuella får gärna manifestera sin kärlek. Men pizza på midsommarafton - en styggelse!

För övrigt firas Halloween alltid 31 oktober i USA. I Sverige infaller alltid Alla helgons dags första lördagen i november och firas gärna i stillhet. Då man minns sina insomnade nära och kära och kanske går till begravningsplatsen och tänder ljus.

En ny och en gammal tradition i Sverige som har mycket lite med varandra att göra. Vilken tror ni jag föredrar? Nytänkaren Mats!

Ung på nytt

Svettas uppför trapporna, kånkar in matkassar och rycker upp apotekspåsen ur den ena. Har varit hos en öron-näsa-hals-specialist och fått diagnosen:

"Du har fått en barnbakterie. De kan slå till så där ordentligt i både svalj, näsa och med infekterade ögon som du har. Har du umgåtts med några småbarn i helgerna?"

Det har jag ju, nu gäller det bara att lista ut vilken unge det är!

Men å andra sidan. Jag som nyss kände mig lite gammal och sliten. Barnbakterie. Kaka söker maka liksom.

Nu ska här medicineras mot min barnbakterie som förmodligen trivs alldeles utmärkt i min unga kropp.

Gammal honung

Inne på tredje burken honung nu. Dotter C kom förbi med en matkasse i förrgår, bland annat en ny burk honung.

Med den här sega, hostiga, hesa förkylningen går ju honungen åt. Men om det skulle ske ett under och jag blir frisk så sparar jag honungsburken och det som är kvar i den. Jag har aldrig oroats av att honung kanske kan bli gammal. Kan den det? Härsken honung? Sur honung?

Den här honungsburken har i alla fall datummarkering. Bäst före. Och då ser jag att jag bör konsumera den här honungen senast april 2010. Inte gärna som honungsvatten eller ingefärste med honung. Hellre en honungsbakad fläskkarré.

Det räcker inte med april 2010 heller, när det gäller bäst före-precisionen. Det är den 22 april 2010 som gäller.

Klockan 12:48! Inget slarv här, vi snackar honung.

Torsdagen 22 april klockan 12:48. Allan och Glenn har namnsdag. Tror jag ska spara en klick till kvällen den dagen och se om den tappar smaken. Dess hälsobringande effekt kanske upphör kl 12:49?

Den har redan upphört, har nog aldrig fungerat!

Nej, jag är inte bitter. Lite trött på att vara förkyld bara. Igår missade jag årets fest till exempel. Ett riktigt bröllopsparty med 134 gäster.

Grattis Johanna och Mårten! Jag hade SÅ gärna varit med!

Att göra en Salo

"Att göra en Salo". Du har kanske hört uttrycket. Vad betyder det då?

Det skulle kunna vara Tommy Salos avgörande straffräddning i OS 1994, direkt efter Peter Forsbergs magiska straff. Straffräddningen som utlöste pojklagsmässiga glädjescener när Tre Kronor vräkte sig ut ur båset och alla snart låg i en kramhög ovanpå lille Salo. Sveriges första OS-guld i ishockey!

Men det var fladderpucken han släppte in från en vitryss i OS-kvartsfinalen 2002, som födde uttrycket "att göra en Salo".

Så efter att ha vunnit både OS-guld och VM-guld och stått i fler segermatcher i NHL än någon annan svensk målvakt, så ska han bli ihågkommen för ett misstag? Efter att ha hållit fler nollor i NHL än någon annan svensk målvakt... Salo, ja ja, fladderpucken 2002!

Efter 8 medaljer med Tre Kronor, 10 år i NHL i New York Islanders och Edmonton Oilers och 8 år i svenska elitserieklubbar och Tre Kronors främste målvakt mellan 1994 och 2003. Salo, han som alltid ställde upp i Tre Kronor om hans NHL-säsong var över.

Att göra en Salo...

Man kan skratta åt misstag, känna skadeglädje. Filip och Fredrik kan göra hela TV-serier och skriva en hel bok om människors misstag och skratta sina ihåliga skratt. Och jag kan skratta med. Ibland. Men jag kan också välja att vara ärlig inför eftersmaken och reflektera lite över vilket klimat vi vill ha. I medierna eller på jobbet eller i skolan/föreningen/laget/kompisgänget? Mer kul elakheter och cynism eller mer förlåtande och uppmuntrande atmosfär?

Varför är det så lätt att lyfta fram någons svaga sidor? Det han eller hon misslyckades med. Varför har vi ett så selektivt minne, som minns och mår bra av att älta felstegen? Kommer du ihåg när.... Ja, ja, vilken idiot!

Varför inte envist leta efter personens bästa sidor? Varför inte låta helheten skymma det enskilda misstaget?

Vem vågar ställa sig på den mest utsatta positionen, ta ansvar, om man får leva med sina misstag resten av livet?

Filip och Fredrik eller en Idoljury kanske kan locka ur mig ett skratt, men de blir aldrig några hjältar. De förblir små.

(PS: En överraskning för mig att jag plötsligt gav mig på Filip och Fredrik, men jag tycker verkligen att de är små även om många tycker att de är så geniala. En jämförelse: Killing-gänget kändes inte viktiga i början, bara ironiska. Roliga men tomma. Men de växte och fick hjärta och blev stora med exempelvis filmer som Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt. Empatisk humor är större än elak humor)

Sex pluttar är bäst

Jag tycker om vin men är ingen expert. Jag har inte börjat pimpla vin nu i mitt eländiga förkylningstillstånd utan jag kör på med honungsvattnet. Men jag läser lite vintips i fredagsbilagan Min Helg,

Vintipsen, ja. Undrar om det finns något annat område som gödslar med så mycket ord och som ändå blir så diffust. Skulle kanske kunna vara astrologi eller nåt liknande.

Systemet delar in de röda vinerna i dessa kategorier:
- Mjuka & bäriga
- Kryddiga & mustiga
- Fruktiga & smakrika
- Strama & nyanserade

Bra, då är det ju nästan glasklart. (lite vitsigt, ehum!)

Sen läser jag om Chateau Bouscassé som systemet klassar som Stramt & nyanserat. Vinsrkibenten Jens Dolk, som jag gillar, beskriver det som... kraftigt & smakrikt med mörk björnbärsfrukt! Har vi inte prickat in minst tre av fyra olika klassificeringar i ett svep då? OK, då vet vi. Ett vin vi ska välja då vi vill ha ett stramt nyanserat och ett kraftigt smakrikt.

Det är väl bara "mjukt" som det vinet inte är, men å andra sidan framstår ett nyanserat vin som ganska mjukt i mina öron.

Solania Syrah är klassificerat som Fruktigt & smakrikt. Fine! Dolken drar till med väldigt kryddigt med smak som går åt saftkoncentrat samt björnbär och mogna blåbär. Det vill säga blåbär för min del, brukar inte äta omogna blåbär. Dessutom lägger han till att det är strävt!

Ja men då vet vi ju!

Kanske lite färre ord skulle göra det enklare. Ett kryddigt vin vet jag ungefär vad det är, liksom ett bärigt. Ett gott rött vin utmärkt till grillat kött, begriper jag också. Fem pluttar på en tärning begriper jag, det är bättre än ett vin som fått fyra pluttar men inte riktigt lika bra som de med sex pluttar på tärningen.

Så "Keep it short and simple". Och tipsa om mat vinet passar till.

Och använd formuleringsglädjen för att såga de riktigt dåliga, då blir ju till och med dessa ett välkommet inslag i Systemets sortiment. "Ett vin med en kvardröjande doft av baglady" eller "ett vin med hela charmen hos en väl begagnad raggsocka" är formuleringar som är många år gamla men som fastnat i minnet.

Eller som när fina Eva i Gröndal för flera år sedan bjöd mig på en nordafrikansk middag med vin och jag kunde fråga:
- Men är det inte det här vinet som fick epitetet "Maharadjans hämnd" i senaste testet? "Ett vin
att förolämpa sina gäster med", tror jag till och med att de skrev...

Alltså: läs vintester. Välj de med fem eller sex tärningspluttar och välj bort de med symbolen ett upp och nedvänt glas eller klassificeringen "häll ut". I alla fall om du ska ha gäster.

Skrock och konsekvens

Jag är inte en sån som bloggar har jag sagt och till och med skrivit. Nu har jag bloggat - eller skrivit kanske man också kan säga - i tre veckor snart.

Jag är inte heller skrockfull. Jag slänger nycklar på bordet och springer en svart katt över vägen så spottar jag vanligtvis inte tre gånger över axeln.

Men nu vete tusan... Kan det vara så att så länge man skriver på sin bad cold-blogg så behåller man sin förkylning? Verkar ju helt sjuk i så fall. Skrock och spökerier och internet i en hemsk förening.

Jag blir inte frisk i alla fall. Trodde att jag var av med förkylningen och försökte leva normalt och vaknade upp på trettondagen med en sönderriven svidande hals och värk i hela kroppen. Hostar nere i bröstet, bad cold really! Dricker honungsvatten och te med ingefära dag som natt.

Jag kanske måste sluta med den här förkylningsbloggen så jag får bli frisk nån gång? Men då kommer jag ju att leva resten av livet - skrockfull...

Kommer förresten på att när jag var 18 år och körde min vackra röda Honda ned till Frankrike och Italien med Ludde och Urban, så pajade mitt elsystem fredagen 13 juli!

Hela tillvaron känns lite läskig och svårtolkad och hostig nu faktiskt...

Såpa och plommonmarmelad

Lägenheten luktar såpa och diskmaskinen är tömd. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är dagen efter trettondagsafton och min årliga middag för Huskvarna-gänget.

Huskvarna-gänget är vänskaper som växte fram under andra halvan av 70-talet efter att jag bott tre år i Jönköping 1975-1977 och mött några av dem i Huskvarna missionskyrka. Gänget utökades i början av 80-talet när yngre syskon växte ifatt och nästan alla hade flyttat till Stockholm. Det blev mycket fester, middagar och sen 30-årsfester och bröllopsfester. Det kom in partners till kärngänget och gav ny näring och det lösa men självklara nätverket levde vidare. Barn föddes.

Så småningom 40-årsfester och nu har det även blivit några 50-årsfester. Och en primtalsfest som väl ingen riktigt begrep storheten i, förutom festföremålet.

Några har flyttat tillbaka till Småland och ett par till och med till Ärla i Sörmland! Så fick man lära sig att det fanns en liten ort med det namnet och att det bor helt normala människor även där.

De senaste två åren har det blivit vuxenmiddagar. Det vill säga barnen har blivit för vuxna för att vilja vara med. Och igår blev vi 18 stycken. Det är många för en middag om man inte bor i ett restaurangkök. Men det gick så himla bra tack vare spontana inhoppare som hjälpte till i köket och plockade av och diskade och skalade mangofrukter och klyftade päron till desserten.

Strax före midnatt kom dotter C och föll in prat-prat-prat-samvaron som då hade spridits ut runt matborden och i vardagsrummet. Folk droppade av, hunger återuppstod och oliver, salamiskivor, oststänger och annat småplock försvann i ett huj. Hockeyn började på TV:n vid två-tiden och nu ska jag inte avsluta i bitterhet efter en så trevlig middag.

Så jag kommenterar inte hockey-finalen eller fula kanadicker som åker på svenska målvakten gång på gång eller den gapiga hemmapubliken som buade varje gång Viktor Hedman rörde pucken. Jag sväljer och går vidare. Lyssnar på Ane Brun-skivan i stället som jag fick av Bitte och Sven. Vackert. Låter som det är Gunilla som sjunger, men det är det ju inte. Men det är hennes plommonmarmelad på Gränna-knäcket jag just ska sätta tänderna i.

Final Sverige - missconduct Wikegård

Åker hem ganska tidigt från festen och slår mig ned framför inspelade matchen Sverige - Slovakien. Det är semifinal i junior-VM i ishockey och de svenska ungtupparna, små-kronorna och allt trams de kan kallas, har spelat lysande genom gruppspelet. Den flygande segern mot Ryssland med 5-0 sitter kvar på näthinnan och som ett diskret leende i mungipan.

Och de pressas av ett smart spelande Slovakien som har en målvakt med skyddsänglar. Han tar - nästan - allt. Två gånger hämtar Sverige upp underlägen till 1-1 och 2-2, båda gångerna genom mål av Mikael Backlund. Västerås-spelaren som två junior-VM i rad lyckats bättre i landslaget än i klubblaget.

Sverige spelar bäst och lyckas vända och ta över i tredje perioden då 1-2 blir 4-2 på några minuter. Alla är glada och Wikegård skriker i kommentatorsbåset så man blir rent generad å karlns vägnar. Men okej för hans tonårsmässiga glädjeskrik, machopajasen Wikegårds mest påfrestande sida är hans arga tjat och sågningar av enskilda spelare och tränare. Det är inte din uppgift som expertkommentator att vara en adrenalinstinn soffcoach som passar in med ett gäng enögda grabbar.

Citat Wikegård:

”Killen ingår inte i begåvningsreserven. Studieskulderna kan ju inte vara alltför höga. Han är ett problembarn, han vet inte hur man jobbar hårt, har aldrig jobbat riktigt hårt, är dåligt tränad. En kille med talang säger dom, men den största talangen av alla är ju att kunna jobba och träna hårt. Dick Axelsson blir aldrig någon riktigt bra hockeyspelare, i alla fall inte på den nivå som Detroit hoppas på. Han är helt enkelt för korkad."

Sagt om Dick Axelsson som stack från Djurgården till Färjestad. Kanske finns en sanning i detta, vem vet. Men ska SVT:s expertkommentator gapa och dissa en 21-årig kille på det sättet i TV? Är det konstigt att en del så kallade supportrar spårar ut när en vuxen (!) kommentator helt saknar nyans och distans?

Korkad.. ja. Vem är mest korkad?

Missconduct, Wikegård.

Ta bort honom ur TV-rutan, skicka honom på terapi.

Nästan perfekt duger

Jag är ledig och sitter vid den falnande elden i vardagsrummet med en kopp mörkrostat kaffe och läser Dagens Industri. Dotter C sitter vid frukostbordet i köket. Jag har läst Emma Stenströms kloka krönika om hur viktig balansen är för att behålla passionen. Passionen för både ledighet och arbete. Och om att SAS-aktien tog ett skutt uppåt när nya köprykten säger att tyska Lufthansa nog ändå tar över SAS.

Bläddrar vidare och läser om att Air France-KLM "äntligen" köper in sig i krisdrabbade Alitalia och så ytterligare en artikel om hur British Airways ska växa i krisen. Trots att vinsten sjönk med 92 procent under första halvåret 2008.

"Nej, men är det så här jag ska tappa greppet om den här lediga dagen, tänker jag. Sitta och läsa om krisdrabbade flygbolag? Det är ju ändå årets tredje dag och så mycket kvar att göra innan arbetsdagarna väller in"

Tittar på sidans topp, sid 13, för att se om det verkligen är 3 januari som det nog känns som om det borde vara. Då ser jag det. Redigeraren har glömt fylla i. Det står "DAG XX MÅNAD YYYY" Bara på sidan 13, alla andra sidor verkar riktiga. (OK, jag har inte kollat efter sid 19 och framåt. Jag är ju ändå ledig)

Tänker snabbt att det är kanske 200 000 människor som läser den här tidningen idag, med större eller mindre behållning. Undrar om det är någon mer som upptäcker paginerinsgmissen? Redigeraren, i efterhand naturligtvis. Kanske redaktionschefen. Och jag.

Nästan alla andra har nog läst den som vilken dag som helst och fått sin omvärldskoll och hastat vidare ut för att handla eller gå en promenad med hunden. Dagens nummer gav lika mycket till läsaren oavsett om sidan 13 var rätt paginerad eller ej.

Nästan perfekt duger. Jag tar med mig det in i 2009. Alla behöver inte tänka på det. Men jag kan nog må bra av det. Vilken tur att jag kollade in sidan 13.

Årets första klämdag

Det är 2009. Jag vaknar ute i Vaxholm i Sannas och Claes gäststuga. Det är rimfrost och blå himmel och varmt och skönt inne och färska minnen av god mat och gott vin och nära samvaro och Vaxholmsbåtarna nere i hamnen som tutade vid 12-slaget. Och minnesflagor av några dansvirvlar på festgolvet efter midnatt, med vacker mörk kvinna i svart ärmlös klänning. Så började det nya året!

Åker mot stan innan det mörknar, förbi jobbet och hämtar lite papper jag hade glömt och ska läsa i värmen från brasan någon dag. Men inte i dag.

Ska tända ljus och ringa dottern och bestämma nåt vi kan göra imorgon. För det är klämdag och jag ska strunta i jobbet och umgås med henne!

Så börjar vi inta det nya året i små portioner. Bit för bit. Ju varsammare, klokare och modigare vi gör det, desto bättre kommer det att smaka.