6 månader och 3 dagar och nu slut

Det var december och jag hade en förkylning som inte släppte och det var dagen före julafton. Jag började blogga.

Det var en stor och god upplevelse att få skriva fritt och ganska mycket och med en del positiva reaktioner från läsare som jag visste vilka de var och från helt okända människor.

Nu har det gått 6 månader och 3 dagar och jag lägger ned skrivandet på bloggen. Det är sommar och jag har gjort en lång dag på jobbet men framför allt har jag loggat ut för osannolika fem veckors semester. Jag har lust att göra annat än att sitta framför en datorskärm och tro att livet eller ens en viktig del av livet pågår genom den skärmen.

Uppdatera facebooken och kika lite på andras uppdaterande kan jag göra via telefonen.

Min dotter bloggade i 1 år och 3 månader, sen tog skrivklådan slut och hon gav nog mer tid till en kille i verkliga livet som fick henne att må bra. Ett klokt val. Eller om det ens var ett val, bara det enda möjliga. Min kompis Hans började storstilat blogga efter det jag hade börjat och han skrev väl - vad blev det Hans? - fyra inlägg. Sen tröttnade han. Herregud, tänkte karl´n ingenting innan han började?

Marcus Birro har slutat blogga. En kille jag har kommit att gilla genom hans blogg. Han har inte tid nu och det tycker jag låter väldigt sunt. Ta hand om ditt barn och din kvinna och dig själv och skriv annat utan omedelbar offentlighet, Birro! Det sägs att Birros motspelare på nätet, 1000apor med genialitet men utan poesi eller empati, också ska läggas ned. Ja, det känns väl OK. Alex Schulman kanske håller på att mogna och lyssnar lite inåt. Hans bok om hans far har fått recensioner som pekar i den riktningen.

Men Hälsingemamman knattrar på då och då och ger varma och fina rapporter från ett verkligt liv uppe i skogarna. Det är ju skönt att inte alla lägger ner bloggandet. Det läggs ned så det räcker i det här landet just nu.

Jag lyssnar på Bob Dylans senaste och tänker på att Michael Jackson dött. Jag har en del av Jacksons bästa låtar i iPoden och tycker att han kunde sin grej. Underbart duktig danspopmakare och dansare och som många genier med en sårbarhet och svårighet att hantera det egna livet med balans. Förstår att många saknar honom men känner distans till alla plötsligt självklara påståenden om att han var störst. Vadå störst?

Vem var störst av Elvis, Jimi Hendrix, The Beatles eller eviga Rolling Stones eller ännu mer outtröttliga Dylan eller The Boss eller till exempel Edith Piaf eller Billie Holiday? Och hur jämför man? Lika dumt som att säga att Ingemar Johansson var den största svenska idrottsmannen genom alla tider. Men det kanske ligger i sportens natur att allt ska graderas. Etta, tvåa, störst, mest framgångsrika, snabbast, vunnit flest Stanley Cup.

Börje Salming vann aldrig Stanley Cup och Ingemar Stenmark var usel på störtlopp. Men de stående ovationerna i Toronto för Salming när han kom in på isen i Tre Kronor-tröjan under ett Canada Cup-spel, var en riktig rysare. Ovationer som bara fortsatte tills även den ärrade Salming såg rörd ut och vi som älskar hockey satt hemma i sofforna med så kallad ståpäls!

Nej, när man sitter och bloggar om gamla hockeyminnen en fredagkväll när semestern precis har börjat och det är en varm ljus sommarkväll utanför fönstren, är det bara att inse att bloggandet nått vägs ände. Sluta nu innan du blir patetisk, manar en röst inifrån.

Och jag lyssnar inåt och lägger ner. Jag hoppas vi alla får en skön sommar. Det kan vi behöva, för alla höstar blir mörka så småningom och den som väntar oss om några månader lär inte bli ljusare.

Det har varit skönt och befriande att skriva fritt. Om vad som helst

Kanske något du ska pröva? Vill man inte fortsätta kan man ju alltid sluta.

Snart midsommar

Antagligen ska man sluta blogga om man vill börja med att skriva "ursäkta att ni fått vänta länge på ett nytt inlägg, jag har haft så mycket annat att göra..."

Och med en vecka kvar till semestern, om jag nu kan ta ut den som planerat, så är det kanske dags att gå in för landning nu. Så spänn fast säkerhetsbältena och gråt eventuellt en skvätt eller gäspa på du bara - men nu är det snart slutbloggat för den här gången. När jag drar mot Bohuslän och målarkursen så kommer jag inte att släpa med någon dator för att sitta och skriva, när jag har färg som ännu inte torkat på paletten uppe i ateljén.

Och när jag landar uppe på Blidö så inte ska det vara med nåt dåligt samvete för att jag inte bloggat på ett par veckor.

Jag ser vanligtvis lite på TV men det kanske blir mer av det den här sommaren. När man är ledig och om himlen är grå och sur. Jag såg på TV-nyheterna för några dagar sedan och det kändes som några patetiska reklamfilmer för Vingresor eller Fritidsresor avslutade sändningen trots att det var SVT.

Det stod en gråtråkig man och pratade med en glädjelös röst, han stod vid väderkartorna för dagen, morgondagen och de närmaste dagarna. Och det var bara regnmoln och regnstreck ritat över landet, genom dagsprognoserna.

En leende flicka i blå blus och scarf som avslutning och med ett glatt utropat telefonnummer till Fritidsresor och jag hade ringt och beställt en resa til Turkiet.

Fast jag inte alls vill åka dit, inte nu i alla fall. Och inte vill åka charter. Men det var en ledsam väderleksrapport och den kom efter en helg på landet då det hade regnat oavbrutet i två dygn.

Men nu är det kvällen innan midsommarafton och jag har köpt en flaska av den godaste snapsen - Linieakvavit - och några riktigt goda sillinläggningar. Och jag har pratat med de bästa av värdar, på Ljusterö. Och det blir ett fint gäng som kommer och det blir ingen brist på mat och jag slipper att sova i pumphuset och just nu ikväll blåste regnskyarna mot fönstren som vetter mot havet.

Men jag tror det spricker upp. Imorgon vid sillunchdags senast. Jag tror det blir jordgubbdstårta i ett blygt solsken som tittar fram allt mer kavat bakom moln som förbereder sin flykt. Jag tror det blir grillat gott kött och rött vin på kvällen och att man kan njuta i den ljusa sommarnatten. Möjligtvis insvept i en pläd.

Jag tror det kommer fram en gitarr och att Claes nynnar Norwegian wood och att mörkret skingras och att dagen börjar gry igen vid horisonten.

Jag tror det blir en fin sommar.

Och blir det inte det så får man vara glad att man finns!

Tänk på det och formulera din tacksamhet när det då och då är riktigt bra!

Jag tycker om Sverige

Nationaldagen närmar sig. Jag hör Du gamla, du fria i trailers på TV och André Pops och någon glad tjej pratar om kungen, slottet, ballonger och jordgubbstårta. I SVT på lördag! Jag hör kloka människor prata längtansfyllt om 17:e maj och att "så skulle vi ha det"!

Jag tycker om Sverige. Av många olika orsaker. När både en och annan gnäller på Sverige och allt negativt som sägs vara så svenskt, så brukar jag reagera. Jag pratar sällan skit om Sverige.

Jag tycker om Sverige för vårt välfärdssystem, för framgångsrika svenska företagsidéer som spritt sig över världen, för vårt ambitiösa miljötänkande, för att vi tagit emot så förhållandevis många flyktingar från andra länder. För svenska möbeldesigners och konstnärer och författare och för att vi vågat tänka nytt när det gäller syn på kärlek och sexualitet och tolerans.

För att de som gick före oss kunde enas kring visioner om folkhem och samförståndslösningar.

Jag tycker om Sverige för underbara skärgårdar och djupa skogar och snälla fjäll och för Stockholm och Eksjö och skåningar som vill reta stockholmare när de framhåller sin samhörighet med Danmark. Jag tycker om lite surmuliga norrlänningar som kanske är världens språksammaste om jag slutar betrakta dem som surmuliga norrlänningar.

Jag tycker om Ricardo Brancetti och Renato Vateroni och vad de kan heta, italienarna som flyttade till Västerås på 50-talet och jobbade på ASEA, i gjuteriet. Och pluggade på kvällarna eller spelade fotboll i Västerås Juventus eller på 60-talet startade bageri och bakade det godaste bröd västeråsare någonsin hade ätit eller som startade de första pizzeriorna och bakade riktiga pizzor på tunn knaprig deg. Inga Hawaii-pizzor eller med bearnaise-sås och kebab på. Som berikade det svenska samhället med vårdad italiensk kultur. Precis som jagade latinamerikaner berikade oss på 70-talet och gjorde vårt vardagsrum större.

Jag tycker om köttbullar och rårörda lingon och strömmingsflundror och midsommarafton olch kräftskivor under augustimånen.

Jag tycker om Sverige för att vi inte ens hade en nationaldag när jag växte upp. Vi behövde det inte. Det var en lite vilsen svenska flaggans dag som passerade förbi utan hysteri och jag minns Barnens dag med tivoli eller när Cirkus Scott kom till stan som större och häftigare glädjedagar.

Jag tycker om Sverige för att vi hållit nationalismen på sparlåga. För att vi kunnat känna trygghet i en identitet som hittar storhet och inspiration även i andra kulturer.

Jag hoppas det ska förbli så. Norrmännen som kämpat för att få finnas som nation kan väl få ha sin hurtiga 17:e maj. Men vi behöver inte vara avundsjuka på dem.

Jag skitpratar inte om Sverige. Jag tycker om Sverige varje dag och tycker den svenska flaggan är fin i koloniområdet eller i aktern på båten.

Och 6 juni är bara en av dessa dagar för mig.

Jag tycker om Sverige för att det är okej att inte vara nationalist här.