6 månader och 3 dagar och nu slut

Det var december och jag hade en förkylning som inte släppte och det var dagen före julafton. Jag började blogga.

Det var en stor och god upplevelse att få skriva fritt och ganska mycket och med en del positiva reaktioner från läsare som jag visste vilka de var och från helt okända människor.

Nu har det gått 6 månader och 3 dagar och jag lägger ned skrivandet på bloggen. Det är sommar och jag har gjort en lång dag på jobbet men framför allt har jag loggat ut för osannolika fem veckors semester. Jag har lust att göra annat än att sitta framför en datorskärm och tro att livet eller ens en viktig del av livet pågår genom den skärmen.

Uppdatera facebooken och kika lite på andras uppdaterande kan jag göra via telefonen.

Min dotter bloggade i 1 år och 3 månader, sen tog skrivklådan slut och hon gav nog mer tid till en kille i verkliga livet som fick henne att må bra. Ett klokt val. Eller om det ens var ett val, bara det enda möjliga. Min kompis Hans började storstilat blogga efter det jag hade börjat och han skrev väl - vad blev det Hans? - fyra inlägg. Sen tröttnade han. Herregud, tänkte karl´n ingenting innan han började?

Marcus Birro har slutat blogga. En kille jag har kommit att gilla genom hans blogg. Han har inte tid nu och det tycker jag låter väldigt sunt. Ta hand om ditt barn och din kvinna och dig själv och skriv annat utan omedelbar offentlighet, Birro! Det sägs att Birros motspelare på nätet, 1000apor med genialitet men utan poesi eller empati, också ska läggas ned. Ja, det känns väl OK. Alex Schulman kanske håller på att mogna och lyssnar lite inåt. Hans bok om hans far har fått recensioner som pekar i den riktningen.

Men Hälsingemamman knattrar på då och då och ger varma och fina rapporter från ett verkligt liv uppe i skogarna. Det är ju skönt att inte alla lägger ner bloggandet. Det läggs ned så det räcker i det här landet just nu.

Jag lyssnar på Bob Dylans senaste och tänker på att Michael Jackson dött. Jag har en del av Jacksons bästa låtar i iPoden och tycker att han kunde sin grej. Underbart duktig danspopmakare och dansare och som många genier med en sårbarhet och svårighet att hantera det egna livet med balans. Förstår att många saknar honom men känner distans till alla plötsligt självklara påståenden om att han var störst. Vadå störst?

Vem var störst av Elvis, Jimi Hendrix, The Beatles eller eviga Rolling Stones eller ännu mer outtröttliga Dylan eller The Boss eller till exempel Edith Piaf eller Billie Holiday? Och hur jämför man? Lika dumt som att säga att Ingemar Johansson var den största svenska idrottsmannen genom alla tider. Men det kanske ligger i sportens natur att allt ska graderas. Etta, tvåa, störst, mest framgångsrika, snabbast, vunnit flest Stanley Cup.

Börje Salming vann aldrig Stanley Cup och Ingemar Stenmark var usel på störtlopp. Men de stående ovationerna i Toronto för Salming när han kom in på isen i Tre Kronor-tröjan under ett Canada Cup-spel, var en riktig rysare. Ovationer som bara fortsatte tills även den ärrade Salming såg rörd ut och vi som älskar hockey satt hemma i sofforna med så kallad ståpäls!

Nej, när man sitter och bloggar om gamla hockeyminnen en fredagkväll när semestern precis har börjat och det är en varm ljus sommarkväll utanför fönstren, är det bara att inse att bloggandet nått vägs ände. Sluta nu innan du blir patetisk, manar en röst inifrån.

Och jag lyssnar inåt och lägger ner. Jag hoppas vi alla får en skön sommar. Det kan vi behöva, för alla höstar blir mörka så småningom och den som väntar oss om några månader lär inte bli ljusare.

Det har varit skönt och befriande att skriva fritt. Om vad som helst

Kanske något du ska pröva? Vill man inte fortsätta kan man ju alltid sluta.