Jag tycker om Sverige

Nationaldagen närmar sig. Jag hör Du gamla, du fria i trailers på TV och André Pops och någon glad tjej pratar om kungen, slottet, ballonger och jordgubbstårta. I SVT på lördag! Jag hör kloka människor prata längtansfyllt om 17:e maj och att "så skulle vi ha det"!

Jag tycker om Sverige. Av många olika orsaker. När både en och annan gnäller på Sverige och allt negativt som sägs vara så svenskt, så brukar jag reagera. Jag pratar sällan skit om Sverige.

Jag tycker om Sverige för vårt välfärdssystem, för framgångsrika svenska företagsidéer som spritt sig över världen, för vårt ambitiösa miljötänkande, för att vi tagit emot så förhållandevis många flyktingar från andra länder. För svenska möbeldesigners och konstnärer och författare och för att vi vågat tänka nytt när det gäller syn på kärlek och sexualitet och tolerans.

För att de som gick före oss kunde enas kring visioner om folkhem och samförståndslösningar.

Jag tycker om Sverige för underbara skärgårdar och djupa skogar och snälla fjäll och för Stockholm och Eksjö och skåningar som vill reta stockholmare när de framhåller sin samhörighet med Danmark. Jag tycker om lite surmuliga norrlänningar som kanske är världens språksammaste om jag slutar betrakta dem som surmuliga norrlänningar.

Jag tycker om Ricardo Brancetti och Renato Vateroni och vad de kan heta, italienarna som flyttade till Västerås på 50-talet och jobbade på ASEA, i gjuteriet. Och pluggade på kvällarna eller spelade fotboll i Västerås Juventus eller på 60-talet startade bageri och bakade det godaste bröd västeråsare någonsin hade ätit eller som startade de första pizzeriorna och bakade riktiga pizzor på tunn knaprig deg. Inga Hawaii-pizzor eller med bearnaise-sås och kebab på. Som berikade det svenska samhället med vårdad italiensk kultur. Precis som jagade latinamerikaner berikade oss på 70-talet och gjorde vårt vardagsrum större.

Jag tycker om köttbullar och rårörda lingon och strömmingsflundror och midsommarafton olch kräftskivor under augustimånen.

Jag tycker om Sverige för att vi inte ens hade en nationaldag när jag växte upp. Vi behövde det inte. Det var en lite vilsen svenska flaggans dag som passerade förbi utan hysteri och jag minns Barnens dag med tivoli eller när Cirkus Scott kom till stan som större och häftigare glädjedagar.

Jag tycker om Sverige för att vi hållit nationalismen på sparlåga. För att vi kunnat känna trygghet i en identitet som hittar storhet och inspiration även i andra kulturer.

Jag hoppas det ska förbli så. Norrmännen som kämpat för att få finnas som nation kan väl få ha sin hurtiga 17:e maj. Men vi behöver inte vara avundsjuka på dem.

Jag skitpratar inte om Sverige. Jag tycker om Sverige varje dag och tycker den svenska flaggan är fin i koloniområdet eller i aktern på båten.

Och 6 juni är bara en av dessa dagar för mig.

Jag tycker om Sverige för att det är okej att inte vara nationalist här.