Befriad från årskrönika

Nu är tiden då var och varannan ska sammanfatta året som gått och årskrönikorna duggar tätt i både nya och gamla medier. Men har man bloggat sedan 23 december så är man befriad från att sammanfatta året som gått. Du kan ju läsa det här om du orkar hålla dig kvar i bloggvärlden. Eller läs lite på Marcus Birros blogg, länk nedan till vänster.

Jag gillar hans attityd, värderingar och språk och hans "krig mot den nya tidens förbannade cynism och kalkylerade elakhet". Fast jag skiter i italiensk fotboll. Och kan bli irriterad på fanatismen runt den. Kliv ner från läktaren och stå inte inte där och skrik på några andra. Gör nåt själv med all din gapiga energi. Ungefär.

Men om det handlar om att hålla koll på omvärlden, sammanfatta och sniffa efter trender som seglar upp runt hörnet, då vet jag inte om bloggvärlden fungerar för mig. Något som kanske förolämpar mina kollegor i den så kallade bloggosfären. DET kanske finns där, men vem har tid att leta och läsa dessa gigantiska strömmar av ord som väller fram på nätet?

Papperstidningen fungerar bättre, den är trevligare att ha bredvid kaffekoppen och frukostmackan eller i knät i fåtöljen. Och ingen ger mig mer än Jan Gradvalls iakttagelser och formuleringskonst. Det går väl att hitta lite här, men för att läsa krönikorna tror jag man måste ha pappers-exemplaret av DI Weekend.

Om vardags-DI är en rätt tråkig penningfixerad tidning på rosa papper, så är Weekend-bilagan något mycket trevligare. Bland annat för Jan Gradvalls skriverier.

Egentligen skulle jag ju bara skriva att jag skriver ingen årskrönika. Jag bromsar fingrarna nu och önskar oss alla ett Gott Nytt År!

Jag avger inte några nyårslöften.

Bara en förhoppning för egen del att 2009 ska bli ett år med:
- Lite mer motion, Sauternes (från en nollnivå 2008), lite mindre jobb, lite mer tid för kärlek och drömmars förverkligande, lite mer skidåkning med dottern (från en nollnivå 2008), lite mer Blidö, lite mer målande, lite nya insikter och några nya bekantskaper (inte för många, vill hinna med de jag redan har).

Och så vill jag höra unge Jakob spela ett hårdrocksriff på sin nya elgitarr och se Anton göra mål och käka pannkakor med lille Noel och killa lille Abbe i naveln.

Jag gillar hockey, men...

Jag gillar hockey, inte minst på TV när jag är förkyld. Och nu har Sveriges junior-landslag vunnit de två inledande matcherna i Junior-VM i Kanada, mot Finland och Slovakien. Såg sammandraget av den första och hela Slovakien-marchen.

Det är kul med juniorhockey, även på sådan här elitnivå. Öppnare, mer entusiasm och ett bländande anfall kan följas av riktiga "tavlor". Roligare matcher att se på än Tre Kronors matcher innan jul i det som förut hette Izvestija-turneringen i Ryssland. Nu med det ryskklingande namnet Channel One Cup.

Men... kan inte SVT ta bort expertkommentatorn, machopajasen Niklas Wikegård? (jag fortsätter på temat "ta bort" dem som inte jag orkar med)

I den ryska Channel One Cup slapp man i alla fall höra Wikegård under själva spelet, då han höll till i periodpauserna och hade lugnat ner sig lite då. Men i junior-VM sitter han och gödslar med sina humorlösa sågningar och kampkommentarer direkt till pågående spel och låter som han stod en meter bakom spelarna i båset.

När han talar sig varm för hårdare spel och att slagsmålen ska ha sin plats i hockeyn så säger han det de andra tränarna tänker men inte säger, enligt honom själv.

Det finns tränare med olika hockeyfilosofi. Och det finns säkert mycket som skriks ut av en tränare eller spelare under match, som kanske inte passar utmärkt i TV-rutan.

Wikegård gillar inte finesser och nästan inte dribblingar. Klapp-klapp-spel efterlyser han aldrig. Adrenalinstinn och humorlös.

Jag saknar Arne och Ankan, jag saknar Håkan Södergren och Leif Boork.

Tommy Boustedt, han kunde analysera lite djupare än att spelarna "måste trycka" dit motspelaren alt pucken.

När jag ändå saknar och önskar så kan jag ju klämma till med att jag gillar Pär Mårts lugn och att Conny Evensson kunde skälla med bara en mörk blick - lite mer subtilt.

Och Tommy Sandlin kunde stå helt lugn i båset och hans lag åkte ut och vann en SM-final. Eter att ha hört Tommy Sandlin trollbinda dem med en berättelse om samurajer i omklädningsrummet innan matchen. Magiskt, intelligent och med adrenalinet i balans. Vann visst sju SM-guld. Och VM-guld i 1987 i Wien, när Sovjetunionen stod på toppen i ishockeyn.

Vad har Niklas Wikegård vunnit?

Ta bort idioterna

Åker hem från ett telefonpass på Bris. När jag sitter där och pratar med barnen och hör deras historier och funderingar, har jag ofta slagits av hur många duktiga och kloka barnhjältar det finns. Och av hur många idioter till vuxna det finns.

Närmar mig det obevakade övergångsstället mellan Cityterminalen och Centralsstationen och lättar på gasen för att släppa över några fotgängare som går ut i gatan. Bromsar in men ser i vänster backspegel en Saab 9-5 köra om mig i vänsterfilen. Hänger mig på tutan och fotgängarna stannar men Saaben blåser förbi mig precis på övergångsstället, några decimeter från de gående.

Jag åker lätt skärrad vidare och slår på ett helljus i backspegeln på den accande Saaben som dock får rött vid nästa trafikljus. Jag glider upp bredvid honom och stirrar - ett mer provocerande än överslätande tilltag, det medges - på honom och skakar på huvudet. Har han fattat att han nyss höll på att köra över tre människor?

Uppenbarligen inte. Den pluffsige mannen visar mig en trist, stöddig uppsyn och ger mig ett finger! Han vevar ner rutan, jag vevar ner rutan. "Det var ett övergångsställe där..."

Hinner inte säga mer. Han ger mig ett finger till!

Varifrån kommer alla idioter? Ta bort dem, jag orkar inte med dem!

Funderar på hur smart det är att försöka uppfostra en idiot vid ett trafiklyse.

Och vad som hade varit alternativet:
Låtsas som om det regnade?
Tummen upp? ("Tji fick du! Misssade dem!")

Hopplös logik

Julfriden är över och sabbaten blev dagen för Israels vedergällning i Gaza, efter att Hamas låtit raketerna regna ned över södra Israel. Det logiska svaret.

Som följs av Hamas logiska svar och nya raketer och kanske självmordsbombare inne i Israel. Den logik av vedergällningar som aldrig kommer att skapa någon framtid värd namnet för någondera sidan.

Nu ligger Netanyahu bra till i valundersökningarna och vinner han och hans oförsonliga politik så lär Hamas stärkas ännu mer och hatet mot Israel växa i arabvärlden. Jag känner sorg över denna logik av öga-för-öga och tand-för-tand och saknar ett ledarskap på båda sidor som kan öppna upp för en dialog och fred och försoning. Helt orealistiskt menar kanske många idag, men den hämndens logik som drivs av dåliga ledare idag, är faktiskt den absolut mest orealistiska vägen till fred och säkerhet.

Tror någon att den kommer att leda framåt? Vad finns i slutet av vägen med logiska vedergällningar och ökat hat?

Det gick helt fel förra gången Netanyahu kom till makten och det kan gå ännu mer fel den här gången. Kommer du ihåg Yitzhak Rabin? Det är 14 år sedan Rabin och Arafat fick Nobels fredspris och Israel och Palestina hade ett ledarskap med brister men som ändå såg en möjlig väg mot fred.

Ingen ser väl det ledarskapet idag och det ligger nog många logiska vedergällningar bort. Men om inte det får en chans att kliva fram lär det aldrig bli fred för Israel och Palestina.

Tar det aldrig slut?

Annandagen är förbi. Är det tredjedag jul nu? Eller kanske fjärdedagsafton? Ska man hålla på och räkna så här ända fram till trettondagsafton och trettondagen?

I så fall blir nyårsafton åttondagsafton, men jag tror att nyårsafton tar över i det fallet.

Det här med kyrkoårets olika söndagar har väl aldrig varit riktigt min grej, även om Septuagesima och Sexagesima låter coolt att säga. "Hur ska ni fira sexagesimaafton i år? Blir det räkfrossa som vanligt?"

Men går man ut något så när fantasifullt med Sexagesima, Kyndelsmässodagen och Askonsdagen så måste man ju hålla i och gå i mål. Inte fullständigt tappa all fantasi och köra på med första söndagen efter trefaldighet, andra söndagen efter trefaldighet och så vidare ända till tjugofemte söndagen efter trefaldighet! Eller vad säger ni, brukar inte ni också reta er på det?

God fortsättning!

Bli lite mer allmänbildad i trivialt vetande: klick!

Inga eftertexter

Ville inte sova när jag kom hem i natt, så jag belönade mig själv med en kopp hett ingefärste, en ny näsduk och Hasse Alfredssons film "Ägget är löst". En märklig historia, som jag sett en gång förut: på bio i Jönköping strax efter premiärern 1975. Jag var ju ett barn av min tid och det är den här filmen också. En film som inte alls fått lika mycket uppmärksamhet genom åren som till exempel Picassos äventyr, Släpp fångarne loss eller Änglamark. Den sista fick ju till och med en sång av Evert Taube vilket kanske kan ha hjälpt något.

"Ägget är löst" är ju inte världens största story och den slutar lite platt och utan eftertexter, förutom "AJÖ!" med stora och versala bokstäver över filmduken. Den håller inte ända fram till "AJÖ!" och det är kanske det som gör attt den hamnat lite i skymundan, annars skulle man ju kunna tänka sig att den blir någon slags ikonfilm för revolutionära miljöpartister eller nåt sånt (om det finns kvar såna?).

För det är ju den arrogante direktören med drag av skånsk adel som - när världen hungrar - använder massor av ägg för att göra stjärtkliaren Nixitch! "Hönan vet hur det ska kännas därbak!"

Och mot slutet kommer sonen som en Messias och rider in bland de protesterande arbetarna och predikar att vi måste födas på nytt och att det går att överleva på en helt annan nivå, om man nöjer sig med att äta... Nja, se filmen så får du se. Kanske inte ett hårdkokt budskap men ändå ganska magstarkt. Och tänkvärt i dagens krisande, överkonsumerande ekonomi när alla resurser sätts in för att få fart på de gamla hjulen igen, men liten tanke ägnas åt vad som är en hållbar framtid. Är det bankerna och bilindustrin som ska ha alla pengar eller är det ny teknik, hållbara lösningar, nya energikällor? Jag menar inte att det är några lätta frågor men visst saknar vi debatten, när mångmiljardsatsningarna tvingas fram av den befogade rädslan för en ännu värre ekonomisk nedgång.

Hasse & Tage var kanske före sin tid när de med humor och intelligens lyfte fram ämnen som miljöhot och kriminalvården. Eller också var det så att den tiden låg så långt före oss idag när det gällde att, lite naivt ibland, våga diskutera samhällsfrågor. "Ägget är löst" är också tidstypisk när "miljörörelsen" bor i ett bleknat tält i skogen och är skäggigt och går med en ryggsäck som var omodern redan 1975. Eller när frälsaren rider in och säger att det går att äta...

Miljöfrågorna som en angelägenhet för ett fåtal, lite vid sidan om. Så var det ju då och så är det inte idag, då f d vicepresidenter åker jorden runt och predikar klimatfrågor och Veckans affärer utser årets gröna kapitalister.

Men se filmen och förstå 70-talet. Se filmen och gäspa kanske lite åt storyn, men överraskas av att den mitt i handlingen har ett ganska närgånget Oidipus-drama. Oj då, var kom det ifrån? Se filmen och se sonen Gösta Ekman, inte bara när han hånglar loss med modern Birgitta Andersson utan framför allt för hans liv i sjön. Insnärjd i sjöväxter efter att hans pappa direktören kastat i honom och gått. Den ganska långa scenen där Gösta anpassar sig till ett liv i skogstjärnen, med bara huvudet ovanför vattenytan är helt oemotståndlig och det är en gåta att den inte uppmärksammas mer.

Alger och sjögräs blir ett med honom, han lär sig fånga en fisk då och då med munnen och han suger i sig små frön och han överlever. Kroppstemperaturen sjunker när det blir höst och han förbereder sig för vintern. Infrusen i snön och isen, men levande även om skridskoåkande barn råkar göra ett hack i pannan på honom. Det blir även vår och isen går upp och stora isflak gungar på vågorna runt lille Göstas då ganska vildvuxna huvud.

Det tog tre veckor i vattnet att spela in den scenen. Gösta Ekman! Hatten av!

Inga eftertexter, men förtexter i slow motion i 2 minuter och 29 sekunder så att man kunde läsa namnet på varenda kotte som haft någon slags uppgift i filmen. I ett tidstypiskt stort och fult typsnitt. Så vackra bilder och filmer de kunde göra då och så fula texter!?

Wiki om filmen - klick!

Utanför ytterdörren

Juldag och hesheten börjar bli som en gammal vän. "Jaha, vi möts den här morgonen också... ska vi börja med en rejäl snytning och ett par sprut Otrivin och en liten dos Bromhexin - fast den j-kla skitmedicinen inte ens har en placeboeffekt - innan frukost?"

Mor och far kom från Gävle, guidade av deras gode vän TomTom eller vad han heter. Kaffe och julklappar til pappa och mig. Förbi Daglivs på Fleminggatan/S:t Eriksgatan och köpa blomma och sen ut till Sanna och Claes och lille Abbe i Vaxholm. Höll på att glömma Arty, den fina dalmatinern. Glömmer man honom gör han sig ibland påmind med en fjärt!

Kicki och snart 5-åriga gokillen Noel, Björn och deras mamma och kusin kom samtidigt som vi. Nästan hela "familjen" med föräldrar samlad, men vi saknade Sophie - vackra yrvädret - som var hos föräldrarna över jul. Skönt att ha kommit ut bland människor igen och särskilt skönt att komma ut och landa i denna församling och till julmiddag med dem.

Den korta versionen är att det var underbar mat, tillagad av Sanna och Claes. L-a-g-a-d på riktigt av fina råvaror och med tålamod. Den långa beskrivningen skulle ta för lång tid att ge sig in på. Säger bara Sannas vitlöksströmming och Claes kantarellsås till rensteken. Ett julbord som skulle kunnat vara med på film. Och ostar som hade sprungit eller flutit ifatt om de hade blivit bortglömda. Med ett dessertvin som fick Kicki och mig att slå fast att 2009 ska bli ett dessertvinsår.

Det roligaste var nog mammas flickentusiastiska glädje över hennes julklapp: ett par halsband, designade och tillverkade av Sanna. Hon var så glad. Och så snygg i dem. När köpte hon ett nytt halsband senast? Det vet hon nog inte själv. och när köpte jag ett nytt halsband till henne? Har inte hänt innan ikväll.

Ett skönt, stapplande återtåg in bland de levandes skara, från förkylningskarantän hemma vid TV:n. Och bloggen. Nu har jag bloggat i tre dagar!?

Tomtar smyga fram ur vrårna

Det är natt och jag har just ätit risgrynsgröt med aningen för mycket kanel och aningen för mycket sirap. Det är ingen White Christmas men jag såg redan på dagen att isen hade lagt sig, tunt tunt, på Karlbergssjön innanför båtbryggorna. Och på isen ligger det lite lite snö. Inte en millimeter ens, för det täcker inte hela ytan. Det är som om någon bara strött ut lite snö med en stor sockerströare.

Dricker lite te med färsk ingefära och knaprar i mig Terése goda saffransskorpor som hon kom förbi med som en julhälsning när jag var som mest förkyld i söndags. Underbara Terése. Och Louise ringde mig från England och önskade god jul och Carolina ringde från Warszawa och Anton sms:ade och några till hörde av sig och jag fick tacka nej till Anders och Ulrikas julbord för jag kände mig för förkyld. Men jag var inbjuden och det kändes bra, till Bitte och Sven också. Jag lugnade alla för det har faktiskt varit en helt okej julafton. Lugnare än vanligt och med en box Hasse & Tage-filmer som julklapp till mig själv.

Jag såg Picassos äventyr, som jag sett många gånger förut. Det är därifrån jag kan så många konstnärsnamn!

Dags att sova och hög tid att bli frisk!

Julefrid

Jag har ett kluvet förhållande till julen. Inte på grund av att jag sitter hemma och rosslar och snyter mig - dock allt mer sällan - utan på grund av att julen står för så många olika känslor. Att vara förkyld och isolerad dagarna före jul och på självaste julafton kan faktiskt vara ett sätt att komma lite närmare julfriden och längre bort från julstressen. Jag klagar inte alls, nu har jag julmat och julmust hemma och har pyntat och Kalle Ankas julafton hörs i bakgrunden i vardagsrummet.

I tonåren var jag med och ordnade alternativa julfiranden hemma i Västerås. Det började som ett initiativ från unga, engagerade baptister och året efter flyttade arrangemanget in i Svenska Kyrkans lokaler och vi bildade Ny Gemenskap. Året efter flyttade firandet till Bryggargården där den alternativa musikrörelsen hade sina lokaler. Det kan ha varit 1973-74-75.

Alternativ jul var ett av massor av initiativ i tidsandan. Folk från det kristna kollektivet Brödet & Fiskarna anslöt, de som till vardags samlade in kläder och möbler och sålde för att få in pengar till befrielserörelserna i Södra Afrika. Second hand, kanske rentav Vintage clothes skulle vi väl säga idag.

Tankarna bakom alternativ jul var naturligtvis många. Slippa sitta hemma med familjen och knäcka nötter var säkert en drivkraft, hellre vara med kompisar och alternativfolket och alkisar och ensamma gubbar som inte visste vart de skulle ta vägen. Och det var varmt och glatt och kortspel och mycket kaffe och julgran och gubbar som grät när vi på allmän begäran sjöng "när som ljusen skall tändas därhemma" och andra sånger som vi alternativ-ivrare inte fann så alternativa. Men det var ett krav och gubbar som håller på att svettas ut t-spritsfyllan kan vara mycket envisa så det var bara att stämma gitarrerna och sjunga med i "hälsa dom därhemma, hälsa mor och far" och det klart att även vi blev rörda och lite handfallna över vilka starka känslor som väcks av att det är jul.

Det var mycket glädje de där jularna och vi fick ju några kompisar bland gubbarna som vi hejade på under året, där de stod utanför systemet eller var de nu stod. Redan i september frågade de med en viss oro i rösten: "ni ordnar väl julfirande i år också?".

Och så var det ju några som inte orkade varje jul och två julaftnar var jag med och körde upp gråtande, ångestfyllda karlar till psykakuten på Västerås lasarett. Psykakuten en julaftonskväll var en skakande upplevelse för en godhjärtad tonåring, en sån upplevelse som präglar en för livet. Överfyllda väntrum och fullt även i korridorerna med gråtande snyftande människor. Vanliga Svenssons i kostym eller mamman med köksförklädet kvar ovanpå finkjolen.
De som hade stressat klart av alla uppdrivna förväntningar och all marknadsföring inför gemenskapens och fridens högtid. De för vilka krocken mellan verkligheten och bilden av hur det ska vara när det är jul, hade blivit för smärtsam.

För julen är ju motsägelsefull. Det är barnens tindrande ögon och förväntningar och väntan på julklapparna och samvaron med nära och kära och mor- och farföräldrars självklara plats i mitten. Det är verkligen en gemenskapshelg, som gjord för att spela spel och äta och dricka och prata och tända ljus när det är som mörkast ute. Att kyrkan tog över tidigare kulturers festfirande mitt i mörka vintern, var ganska klokt. Det må vara nordbornas midvinterblot eller persernas Solvändarfest eller romarnas Saturnusfest eller judarnas Chanukka. Det behövs en ljus fest när det som mörkast.

Men ensamheten är aldrig större än under gemenskapshelgen och det var det som blev så påtagligt när vi ordnade alternativa jular. Bjuder man in verkligheten till samvaro så kommer den på sina egna villkor och det blev både en smärtsam, livspräglande påminnelse som jag burit med mig och ett annat sätt att bli påmind om julens innehåll. För julen handlar ju om att det händer något stort utanför den trygga samvaron bakom stängda dörrar. Det fanns inte plats för dem på härbärget och i mörkret bryter ljuset fram. Det var kanske de ljusen vi satt vid med gubbarna som gav oss lika mycket som vi gav dem.

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram", som profeten lovar oss i julaftonskvällen.

Man kan nog säga att julen är ett oerhört starkt varumärke med många och spretiga kärnvärden: gemenskap, ljus, värme, njutning men också ensamhet, förtvivlan och givandets glädje. Som om hela året och hela livet koncentreras till en helg och det är klart att det blir en stark brygd.

Hittar man balansen mellan alla dessa delar kanske man kan utbrista med Karl-Bertils ömma moder:

"Det var då en välsignad jul!"

Gillar inte manualer 2

Ute i vardagsrummet står en apparat och småsurrar lite mysigt och trivsamt just nu. Det är min DVD-spelare med hårddisk som man kan bränna DVD-skivor med. Eller "på". Eller "i". Jag vet inte riktigt om man bränner skivor med eller på eller i DVD-spelaren och för en stund sedan visste jag inte ens hur man brände dem.

Jag köpte den på mellandagsrean för två år sedan och har spelat in en del. Några Bergman-filmer. Wallenberg-serien som gick på SVT för nåt år sedan, några avsnitt av Vita Huset, en Almodovar och en Wim Wenders. Lite annat och så har det blivit fullt på hårddisken och så har jag raderat nån meningslös feel good-film med Meg Ryan och Tom Hanks och sen har det blivit fullt igen...

Till slut blev jag förkyld. Och inte bara startade den här bloggen utan letade också fram den där bunten (karusell tror jag de kallar en sån där trave...) med DVD-skivor, oformaterade. Satte in en i spelaren och tryckte på fjärrkontrollen och kände det som om livet stod på min sida för vips så hade jag bränt den första skivan.

Det var inget svårt alls, om du frågar mig. Och jag kollade inte ens manualen.

Märker hur lätt det är att skriva om meningslösheter när man har en blogg... Tur att jag inte har hund för då skulle jag väl snart lägga ut bilder på dem, så ni kunde se!

Gillar inte manualer

Var bara tvungen att se om jag fattade hur man lägger in nästa inlägg. Kom på det. Smart.

Jag är sjuk, jag bloggar

Jag är förkyld. Det går inte över (det klart det gör men inte nu och i morgon är det julafton och dottern är i Warszawa och kylskåpet är tomt och julklapparna är inte färdigköpta och Bromhexin är nån slags skitmedicin som inte fungerer och jag är tydligen riktigt sjuk för jag har skapat en blogg och det har jag förut tänkt att det kommer jag ALDRIG att göra/ägna mig åt/ha tid med).

Det har gått tre minuter. Jag är fortfarande lika hostig. Men nu har jag en blogg och läget känns helt coolt och julen bekymrar mig inte och nog ska jag väl vara lite bättre till juldagen och utflykten till Vaxholm. Eller Annadagen och middagen hos mig. Kanske redan på benen imorgon för julbord hos Anders och Ulrika. Vem vet? Missa inte den spännande fortsättningen...