Julefrid

Jag har ett kluvet förhållande till julen. Inte på grund av att jag sitter hemma och rosslar och snyter mig - dock allt mer sällan - utan på grund av att julen står för så många olika känslor. Att vara förkyld och isolerad dagarna före jul och på självaste julafton kan faktiskt vara ett sätt att komma lite närmare julfriden och längre bort från julstressen. Jag klagar inte alls, nu har jag julmat och julmust hemma och har pyntat och Kalle Ankas julafton hörs i bakgrunden i vardagsrummet.

I tonåren var jag med och ordnade alternativa julfiranden hemma i Västerås. Det började som ett initiativ från unga, engagerade baptister och året efter flyttade arrangemanget in i Svenska Kyrkans lokaler och vi bildade Ny Gemenskap. Året efter flyttade firandet till Bryggargården där den alternativa musikrörelsen hade sina lokaler. Det kan ha varit 1973-74-75.

Alternativ jul var ett av massor av initiativ i tidsandan. Folk från det kristna kollektivet Brödet & Fiskarna anslöt, de som till vardags samlade in kläder och möbler och sålde för att få in pengar till befrielserörelserna i Södra Afrika. Second hand, kanske rentav Vintage clothes skulle vi väl säga idag.

Tankarna bakom alternativ jul var naturligtvis många. Slippa sitta hemma med familjen och knäcka nötter var säkert en drivkraft, hellre vara med kompisar och alternativfolket och alkisar och ensamma gubbar som inte visste vart de skulle ta vägen. Och det var varmt och glatt och kortspel och mycket kaffe och julgran och gubbar som grät när vi på allmän begäran sjöng "när som ljusen skall tändas därhemma" och andra sånger som vi alternativ-ivrare inte fann så alternativa. Men det var ett krav och gubbar som håller på att svettas ut t-spritsfyllan kan vara mycket envisa så det var bara att stämma gitarrerna och sjunga med i "hälsa dom därhemma, hälsa mor och far" och det klart att även vi blev rörda och lite handfallna över vilka starka känslor som väcks av att det är jul.

Det var mycket glädje de där jularna och vi fick ju några kompisar bland gubbarna som vi hejade på under året, där de stod utanför systemet eller var de nu stod. Redan i september frågade de med en viss oro i rösten: "ni ordnar väl julfirande i år också?".

Och så var det ju några som inte orkade varje jul och två julaftnar var jag med och körde upp gråtande, ångestfyllda karlar till psykakuten på Västerås lasarett. Psykakuten en julaftonskväll var en skakande upplevelse för en godhjärtad tonåring, en sån upplevelse som präglar en för livet. Överfyllda väntrum och fullt även i korridorerna med gråtande snyftande människor. Vanliga Svenssons i kostym eller mamman med köksförklädet kvar ovanpå finkjolen.
De som hade stressat klart av alla uppdrivna förväntningar och all marknadsföring inför gemenskapens och fridens högtid. De för vilka krocken mellan verkligheten och bilden av hur det ska vara när det är jul, hade blivit för smärtsam.

För julen är ju motsägelsefull. Det är barnens tindrande ögon och förväntningar och väntan på julklapparna och samvaron med nära och kära och mor- och farföräldrars självklara plats i mitten. Det är verkligen en gemenskapshelg, som gjord för att spela spel och äta och dricka och prata och tända ljus när det är som mörkast ute. Att kyrkan tog över tidigare kulturers festfirande mitt i mörka vintern, var ganska klokt. Det må vara nordbornas midvinterblot eller persernas Solvändarfest eller romarnas Saturnusfest eller judarnas Chanukka. Det behövs en ljus fest när det som mörkast.

Men ensamheten är aldrig större än under gemenskapshelgen och det var det som blev så påtagligt när vi ordnade alternativa jular. Bjuder man in verkligheten till samvaro så kommer den på sina egna villkor och det blev både en smärtsam, livspräglande påminnelse som jag burit med mig och ett annat sätt att bli påmind om julens innehåll. För julen handlar ju om att det händer något stort utanför den trygga samvaron bakom stängda dörrar. Det fanns inte plats för dem på härbärget och i mörkret bryter ljuset fram. Det var kanske de ljusen vi satt vid med gubbarna som gav oss lika mycket som vi gav dem.

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram", som profeten lovar oss i julaftonskvällen.

Man kan nog säga att julen är ett oerhört starkt varumärke med många och spretiga kärnvärden: gemenskap, ljus, värme, njutning men också ensamhet, förtvivlan och givandets glädje. Som om hela året och hela livet koncentreras till en helg och det är klart att det blir en stark brygd.

Hittar man balansen mellan alla dessa delar kanske man kan utbrista med Karl-Bertils ömma moder:

"Det var då en välsignad jul!"