När tippar det över?

När man var liten - säkert både du och jag - firade man att man blev äldre. Och jag ville verkligen bli äldre. 15 år för att få köra moppe, okej, men framförallt 16 för att få köra motorcykel. Och 18 år för att få köra tung MC. (Bil? Neej, det lockade inte alls. Var "svennigt", när pappa erbjöd sig att betala mellanskillnaden till en begagnad Porsche så skrattade jag bara... "Köpa bil? Tung motorcykel!")

Mina födelsedagar var glada tillställningar på väg mot att nå önskade åldrar. När svängde det? Nu firar jag ju inte att "Yippee, jag har blivit ännu äldre"! Det handlar mer om att fira att man lever! Och det kan fylla en med större glädje faktiskt!

30 var okej. "Ja, nu är jag ingen 20-åring längre men fortfarande ung!"

50 var också okej. "Ja, jag lever och tycker fortfarande livet är vackert, spännande, fyllt av ännu ointagna möjligheter". Forever young - inuti på nåt sätt.

Någonstans däremellan 30 och 50 tippade det över och 40-årsfesten var ju kul men 40 år var ju lite tyngre att hantera än såväl 30 som 50. Fram till 37-38 nånting så tyckte jag väl ändå att jag fortfarande var ganska ung och att framtid var något som framför allt låg framför.

Sen kom 40-årsfaktumet och slog mig i huvudet och hade jag lite småpatetiskt gått och trott att jag var ung fortfarande så var de byxorna neddragna till anklarna och jag stod där och rodnade och sökte efter var jag skulle sätta ned fötterna - vidare, framåt. Till vad? Livet efter 40?

Tycker fortfarande att 40 låter lite halvtrist. 50 är mer okej. 50 plus... nja, sådär.

60 fyller en av mina vänner om några timmar och han vet inte om att snart börjar festen. Det är underbart med överraskningar och godhjärtade blåsningar. Och det är skönt att ha vänner som är så gamla (!) som Claes, när de flesta av mina vänner är yngre än jag.

Livet är underbart men retligt kort. Så låt oss ta vara på varje dag. Varje dag.

Nu fest!

Hertig av Västergötland?

Över 20 minuter av Aktuellt om att Viktoria Bernadotte och Daniel Westlund, eller vad han heter, har förlovat sig.

Åtta år efter de blev ihop. Raska fötter. Gamla damer står och viftar med småflaggor på slottsgården och tycker det ska bli ett fint par. "Nu hoppas vi på att de får barn så att vi kan läsa om det".

Magdalena Ribbing förklarar i studion att kungliga inte är som vanliga människor för vore de vanliga människor så vore de inte kungliga och det är ju det de är. Ungefär. Låter som om Tage Danielsson skrivit manus.

De får inte skiljas, får jag också höra från den här fördjupande studiodiskussionen. Då kan man ju förstå att de inte haft bråttom.

Daniel har hyrt en tvårummare i slottsflygeln på Drottningholm, med "de har inte bott ihop" förklarar studiomannen. Nehe. Man får ju hoppas att de har hunnit med en del annat ihop i alla fall. Och om de ska vara ihop hela livet så kanske det hade varit bra om de hade bott ihop ett tag för att känna efter hur de fungerar ihop. Är det inte lite slarvigt att utan bästa möjliga beslutsunderlag, gifta sig i ett äktenskap som inte tål en skilsmässa och dessutom bli hertig av Västergötland! Bara en sån sak - hertig av Västergötland. Låter modernt.

Jag tyckte faktiskt det såg lite fint och gulligt ut när de presenterade sin förlovning och Victoria såg verkligen glad ut. Jag unnar henne den glädjen. Låt kärleken fylla alla människors liv.

Men idag kan jag inte dela den eufori som många människor tydligen känner och att ha monarki som statsskick är väl lite tramsigt? Jag fick lite energi av förlovningen och letade reda på Republikanska föreningen och blev medlem! Nr 5053.

Skönt att inte vara ensam.

Om att sitta i bilen och hålla med en moderat på radion

Fredagseftermiddag på jobbet och veckan har gått i ett huj! Jag vill inte jobba över fredag kväll utan sticker tidigt med en del buntar att läsa i väskan. Någon gång i helgen. Men strax före klockan halv fem kommer jag iväg och styr bilen mot Västerås, för att fika med mina föräldrar och kolla en hockeymatch.

Köar ut ur Stockholm. Trafiken är "femmig" som min kloka lillebror konstaterade när han var liten.

P1-studion diskuterar konstfack och flera kulturdebattörer är upprörda över att kulturministern uttalat sig mot den så kallade konstinstallationen med en video av en konstfackselev, som visar hur någon sprejar ner och slår sönder en tunnelbanevagn. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kallar det vandalisering och kriminellt och blir i P1-programmet beskylld för en rad dumheter, bland annat ministerstyre när hon kallar en vandalisering för en vandalisering.

Konsten måste få utmana lagarna och konsten måste få vara fri, sägs det med upprörda stämmor. Konstnärlig frihet kan tydligen vara att fejka ett självmordsförsök på Liljeholmsbron och sedan bli omhändertagen av medmänniskor som känner ansvar. Och sedan spela sitt psyksammanbrott vidare på en psykakut, där den personal som sliter hårt i denna del av vården får lite extra att göra. Eller att bomba och slå sönder en tunnelbanevagn framför kameran.

Vilket stolleprov som Emils pappa skulla ha sagt. Vilka dumheter.

Ingen får väl slå sönder det vi äger tillsammans, filma det och hävda konstens frihet. Lika lite som jag får gå fram och slå konstnären på käften samtidigt som min kompis filmar det och så hävdar vi att det är konst - fri konst med rätt att utmana lagarna.

Det är tröttsamt att kulturen och konsten ska göra sådana dumheter och självmål, så den riskerar att fjärma sig än mer från människor utanför kultureliten - och det i en tid då kulturen riskerar att få krympande stöd och ifrågasättas. När nästan alla tycker att en sönderslagen tunnelbanevagn är en sönderslagen tunnelbanevagn, då är det ett sånt folkförakt när de som försvarar tilltaget och uttrycket gör det med argument om konstens frihet.

Hotet mot konstnärlig skattesubventionerad frihet kommer från tokstollar som dessa konstfackselever och deras försvarare, som ger blanka f-n i hur dem som betalar deras verksamhet tänker, känner och reagerar. Men kör på ni, krönikören Lars Ryding i Svenska Dagbladet har fem tips på andra projekt för modiga konstfackselever...

P1-studion var fylld av kulturdebattörer som tyckte samma sak och som fäktades ivrigt för konstens frihet att göra som den vill - en rätt som inga andra grupper i samhället har, än mindre betalad av dem de önskar provocera. Och så en stackars (?) borgerlig politiker från riksdagen som får mig att sitta och hålla med allianspartierna och gilla den moderata kulturministern Lena Adelsohn.

Det kändes så klart inget vidare. Men det kanske är en uttänkt del i konstprovokationerna - att göra oss åskådare till något vi inte vill vara?

Såg matchen, Västerås vann och jag hade sällskap av Marcus Birro och Karlavagnen på P4 i bilen hela vägen hem. Det var 12 grader kallt ut, torrt på vägen men stråk av vacker dimma i sänkorna före och efter Sagån. Det var lugnt och fint och Birro pratade med människor som fått sina liv dramatiskt förändrade. Det fanns glädje, till exempel tjejen som nyligen fått barn. Och det fanns sorg och rädsla, som hos Erik i Rimbo. Han hade förlorat för många nära och kära så han vågade inte söka och fördjupa nya kontakter. Han ville inte såras igen och valde ensamheten.

Och hela hans samtal till radion var ju egentligen en bön om att komma ut ur isoleringen, om att våga närhet igen. Ett annorlunda samtal än kulturdebattörernas i radion på ditresan.

Jag har inget svar

Det händer att folk frågar mig: hur har du tid att blogga när vardagen rusar på med jobb och jobb och fritid och vänner och allt som ska hinnas med?

Och jag har väl inget bra svar på den frågan just nu.

Att resa för att komma hem

Lika skönt som jag tycker det är att resa bort, lika skönt tycker jag oftast det är att komma hem.

Jag såg så fram emot min och dotter C:s skidresa till Italien. Och det var verkligen skönt på det sätt som det planerades för. Fem skiddagar och en skitdag (ursäkta språkbruket!) men då var det skönt att bara åka halvdag i snöstormen och sedan ligga och läsa deckaren på rummet. God mat hela veckan, inte minst på Ristorante Al Camin sista kvällen.

En extra dimension genom umgänget med Peter och Maria från Lidköping. Vi åkte skidor bra ihop och vi pratade och åt bra ihop.

Ska ta och kolla lite noggrannare var Lidköping ligger. Vet ju ungefär att det är Västergötland och söder om Vänern och att det låter som om det ligger nära Falköping. Tänkte direkt på mysiga Maria från Falköping med hennes härliga västgötska dialekt.

Och söndagen i Stockholm känns mycket skönare än en vanlig söndag. Hemkomst-söndagen, då jag upppskattar allt. Att det är minusgrader och att isen ligger kvar på Karlbergssjön och att en blyg sol kan anas och att Ida och jag möts och går och tar en otrendig brunch med havregrynsgröt på "Två systrar". Jag tycker om att gå runt i min lilla lagom-lägenhet och höra Bob Dylan sjunga och göra en macka - eller en panini kanske det är - med brödet och salamin jag köpte igår förmiddags i den lilla italienska alpstaden. Gott! Doft! Det stora i det lilla.

Jag uppskattar till och med att gå ner i tvättstugan och köra ett par maskiner och få allt rent och instuvat.

Om ett par timmar ska jag åka iväg med dotter C:s packning i bilen och hämta upp henne på bion där hon jobbat klart - snorig - och sen köra hem både henne och packning till Hammarbyhöjden. Vi är en upplevelse rikare i det pussel man lägger och som en dag kommer att summeras som "livet".

Släpper bara av henne då, för jag skulle vilja hinna med kvällsmässan i Allhelgonakyrkan på Söder också. Länge sedan jag var där.

Sedan en ny arbetsvecka och det känns faktiskt som att jag längtar efter den med.

Det är bra att få resa bort. Inte minst för att få komma hem igen.

I morgon till alperna med dotter C

Fredagstrött och jag skjuter upp packningen till i morgon. På spåret och Skavlan och ett glas vin känns lagom. Stekte lök och köttbullar och squash och kände ingen matlagningsfantasi över huvud taget. Snart vill jag ä-t-a MAT som en italiensk kock har lagat, långt inne i Aosta dalen. Nedanför Monte Bianco.

Dotter C är ledsen. Den lilla goa killen hon hade hand om 12 timmar per dygn som au pair utanför New York förra vintern-våren-sommaren har fått leukemi. Det som sker i livet har ingen som helst mening ibland, det är bara hemskt. Jag blir också ledsen, för lill-killens skull och för min dotters skull. Vi människor lever lyckliga men vad vet vi, som en klok tant säger. Vad vet vi. Vi går på slak lina över hotande sorg.

Dotter C jobbar på Zita ikväll och har inte heller packat. Hon kommer hit med sin halvfärdiga packning imorgon förmiddag och så packar vi båda två. Sen åker vi ut till Arlanda och sen flyger vi ner mot Alperna och Courmayeur!

Det är 15 år sedan vi åkte på vår första skidresa. Då var det 1994 och vi var i Edsåsdalen i Jämtland. Sportlov och jag hade lånat ihop begagnade slalomskidor och pjäxor och hjälm till henne och vi började med plogsvängar i barnbacken. Hon lärde sig snabbt!

Mot slutet av eftermiddagen ville jag gå in på hotellet och se OS-finalen i ishockey mellan Sverige och Kanada. Hon ville inte gå in utan åkte kvar själv i barnbacken en timme till. 7 år gammal, hennes första dag i slalombacken. Peter Forsberg lurade målisen Corey Hirsch med en elegant och nästan förnedrande fint. Tommy Salo tog sista straffen sedan och Patrik Juhlin var först ut ur båset i täten för klungan som strax därefter begravde Salo i en pojkglad kramhög.

Det var då. Curt Lundmark i båset jublande i förbundskaptenskostym med smutsiga skrock-tur-kalsonger längst in.

Dotter C och jag har haft en del riktigt bra sommarsemestrar. Tågluffen till Italien för tio år sedan ligger etta på listan. Men semestrarna med flest goda upplevelser "per timme" har alltid varit vintersemestrar. Så var det även för mig innan dotter C gjorde entré och en av mina första tankar med att ta med henne och lära henne åka utför, var just att hon skulle få chansen att uppleva det jag tyckte var mina bästa semestrar: skidresorna, framför allt till alperna.

Det har varit så kul att åka skidor med henne och ibland med några kompisar. Först en plogande liten unge och med åren en som körde upp i höjd med mig och som sen körde om och försvann. Nu har jag ingen chans att hinna med henne nerför, men lift åker man i samma tempo båda två!

Då hinner man under en vecka att snacka om nästan allt. Och utan att det blir för tungt eller tjatigt eller påträngande. För efter några minuter är man uppe och tar en paus i snacket, oavsett vad det handlade om. Då är det bara å åk´! Sen kanske man tar upp ämnet igen, nästa lifttur. Bearbetat av en serie långa skärande svängar brukar allt bli bättre.

Tre stearinljus brinner i vardagsrummet och Lars Winnerbäck sjunger i Skavlan-programmet. Vackert. Jag har bara ett par skivor av honom. Finns så mycket kvar att lära sig och upptäcka och glädjas av i detta fantastiska liv. Dansande - på slak lina.

En alpvecka, kanske inte så mycket bloggande då.

Äntligen!

Marcus Birro och Jonna har fått en son. Och jag blir glad, fast jag inte känner karl´n.

Än mindre hans kvinna, modern. Norrköpingsparet med utsikt över torget.

Men hans blogg har fångat mig sen jag blev en bloggare...

Ärlighet, stort hjärta och mod att vara poetisk.

Gillar honom och gläds över att de vågade försöka igen... och att det gick bra!

Due giorni!

Det är torsdag morgon och Birkastan på andra sidan vattnet är insvept i en vintrig dimma. Blidväder på gång?

Det är två dagar kvar tills dotter C och jag åker till Italien och åker skidor. Och äter italiensk mat och smuttar italienskt vin. Dolce! Gelati! Pratstunder om allt i liften. Ofattbart skönt.

Köpte lite prosciutto crudo häromdagen och har på mackorna, för att komma i stämning. Brödet som förresten är Hötorgshallens italienska. Barillas pesto, som är den bästa när man nu inte gör den själv, till pastan igår. Ett stort lass nyriven lagrad Grana Padano ovanpå.

För att komma i stämning, som sagt. Jag behöver det. Fattar bara delvis att jag inte ska skicka ut pressreleasen om vår bokslutskommuniké på onsdag. Det får Magnus göra.

För just då ska jag studera pistkartan med Carro och välja några nya nedfarter!

Hajpade föräldrar

Läser i tidningen att fler väljer udda namn till barnen, som Karl-Kenji.

"Ett coolt artistnamn", tycker hans pappa.

Men va tusan, ungen kanske inte vill bli artist när han växer upp!

Undrar vad föräldrar som vill visa sin egen coolhet och individualitet genom namnen på bebisarna har tänkt att Mhmd-Anders passar bra till. Medlare Israel-Palestina, kanske? Snacka om en som får bokstavera sitt namn genom livet: "Nej, det ska vara m-h-m-d.... inga vokaler..."

Eller Bakary-Björn. Jag är inte helt övertygad om att han alltid kommer att gilla sitt namn. Tigo kanske får det lite lättare?

Eller flickan men namnet Sterre! Kommer hon att bli avundsjuk på Svea-Erika eller Anne-Katja? Eller kanske på Binta-Adella eller Märta-Fidelie. Vilket av namnen är en potatissort och vilket är ett äpple?

Kanske inte så dumt att nöja sig med att ge barnen kärlek och stödja deras val. Och låta dem utforma sin individualitet själva när de vet om de vill heta Rojkan eller Hans-Jizhou.

Herregud. Vad kommer sen? Ska de börja tattuera ungarna också?

Oplanerat och uppstyrt och späckat

Läser i tidningen att Google gått ner i går eftermiddag och många människor varit upprörda för att tjänsten inte fungerat. Enligt Google en uppgradering som gjordes och som inte funkade riktigt. Funderar på om det faktum att jag skrev om just Google på min blogg igår kan ha bidragit till en så kraftigt ökad trafik till Google så att deras servrar - eller nåt - helt enkelt inte pallade för trycket.

Intressant tanke, medge det. Internet. Mycket man inte förstår.

Till restaurangen 1900 med Malin, Therése, Ann och Louise. Känner mig som en pappa på vift på stan med sina döttrar. Eller som ett taffligt försök till svensk Hugh Hefner-kopia.

Tjejerna säger att det är Mat-Niklas restaurang, känd från TV. Mat-Tina känner jag ju till men vem fasen är Mat-Niklas? Mycket god mat i mycket små portioner. Jordärtskockssoppa med lantpaté och hälleflundra med pilgrimsmusslor och potatispuré. Lyckas hitta hälleflundrafilén efter en stunds letande och de där tre mandelbiskvierna visade sig vara potatismoset. Mycket fin lokal, goda viner och trevlig och proffsig personal. Men ingen restaurang jag ska ta en hungrig snickar-Emil till när han kommer hem från sina irrfärder i Asien.

Vi åker över till Söder och Göta Lejon och möter upp Maja och Markus för RAW Comedy Club. Lite tuffare stand up timmarna före och efter midnatt, fullsatt, hög stämning. Fullpackat runt bardiskarna. David Batra, Jonas Gardell i bar överkropp visar vad tre års kamp på gymmet inte lyckats med och Gina Yashere från England som skön motvikt mot stand up-genrens lite halvgapiga manliga main stream-dominans.

I den långa pausen pekar Therése ut ingen mindre än Mat-Niklas som just köper två Staropramen i baren: "Titta inte, titta inte!"

Klart jag måste titta även om jag inte fån-stirrar. Frågar honom om det är han som är Mat-Niklas och han bekräftar att det är han som är just Mat-Niklas! Talar om att personalen på 1900 var mycket trevliga ikväll och han ler och säger att de är riktigt bra.

Fredag eftermiddag var helgen oplanerad och jag hade ingen aning om vem Mat-Niklas var och 1900 var för mig en film som jag sett fler gånger än jag sett stand up live och jag visste inte vad RAW var och än mindre att jag skulle gå dit. Det här styrde de upp bra, Maja och Therése främst. Glittriga Ann och läckra Therése körde till och med hem mig efteråt och släppte av mig utanför porten.

Ingen riktig Hugh Hefner-avslutning dock.

RAW Comedy Club en lördagnatt kan man pröva flera gånger. Sista helgen i varje månad, på Göta Lejon. Inte svindyrt heller.

Snart dags för månadens insats på BRIS. Späckad, bra helg. Och dotter C ringde kl 03.50 i natt från filmfestivalens Göteborg och lät nykter och glad!

PS: Hur fasen ska man kunna hålla reda på alla TV-kockar! Söker man på tv-kock får man på 0,27 sekunder 817 000 träffar.