I morgon till alperna med dotter C

Fredagstrött och jag skjuter upp packningen till i morgon. På spåret och Skavlan och ett glas vin känns lagom. Stekte lök och köttbullar och squash och kände ingen matlagningsfantasi över huvud taget. Snart vill jag ä-t-a MAT som en italiensk kock har lagat, långt inne i Aosta dalen. Nedanför Monte Bianco.

Dotter C är ledsen. Den lilla goa killen hon hade hand om 12 timmar per dygn som au pair utanför New York förra vintern-våren-sommaren har fått leukemi. Det som sker i livet har ingen som helst mening ibland, det är bara hemskt. Jag blir också ledsen, för lill-killens skull och för min dotters skull. Vi människor lever lyckliga men vad vet vi, som en klok tant säger. Vad vet vi. Vi går på slak lina över hotande sorg.

Dotter C jobbar på Zita ikväll och har inte heller packat. Hon kommer hit med sin halvfärdiga packning imorgon förmiddag och så packar vi båda två. Sen åker vi ut till Arlanda och sen flyger vi ner mot Alperna och Courmayeur!

Det är 15 år sedan vi åkte på vår första skidresa. Då var det 1994 och vi var i Edsåsdalen i Jämtland. Sportlov och jag hade lånat ihop begagnade slalomskidor och pjäxor och hjälm till henne och vi började med plogsvängar i barnbacken. Hon lärde sig snabbt!

Mot slutet av eftermiddagen ville jag gå in på hotellet och se OS-finalen i ishockey mellan Sverige och Kanada. Hon ville inte gå in utan åkte kvar själv i barnbacken en timme till. 7 år gammal, hennes första dag i slalombacken. Peter Forsberg lurade målisen Corey Hirsch med en elegant och nästan förnedrande fint. Tommy Salo tog sista straffen sedan och Patrik Juhlin var först ut ur båset i täten för klungan som strax därefter begravde Salo i en pojkglad kramhög.

Det var då. Curt Lundmark i båset jublande i förbundskaptenskostym med smutsiga skrock-tur-kalsonger längst in.

Dotter C och jag har haft en del riktigt bra sommarsemestrar. Tågluffen till Italien för tio år sedan ligger etta på listan. Men semestrarna med flest goda upplevelser "per timme" har alltid varit vintersemestrar. Så var det även för mig innan dotter C gjorde entré och en av mina första tankar med att ta med henne och lära henne åka utför, var just att hon skulle få chansen att uppleva det jag tyckte var mina bästa semestrar: skidresorna, framför allt till alperna.

Det har varit så kul att åka skidor med henne och ibland med några kompisar. Först en plogande liten unge och med åren en som körde upp i höjd med mig och som sen körde om och försvann. Nu har jag ingen chans att hinna med henne nerför, men lift åker man i samma tempo båda två!

Då hinner man under en vecka att snacka om nästan allt. Och utan att det blir för tungt eller tjatigt eller påträngande. För efter några minuter är man uppe och tar en paus i snacket, oavsett vad det handlade om. Då är det bara å åk´! Sen kanske man tar upp ämnet igen, nästa lifttur. Bearbetat av en serie långa skärande svängar brukar allt bli bättre.

Tre stearinljus brinner i vardagsrummet och Lars Winnerbäck sjunger i Skavlan-programmet. Vackert. Jag har bara ett par skivor av honom. Finns så mycket kvar att lära sig och upptäcka och glädjas av i detta fantastiska liv. Dansande - på slak lina.

En alpvecka, kanske inte så mycket bloggande då.