Om att sitta i bilen och hålla med en moderat på radion

Fredagseftermiddag på jobbet och veckan har gått i ett huj! Jag vill inte jobba över fredag kväll utan sticker tidigt med en del buntar att läsa i väskan. Någon gång i helgen. Men strax före klockan halv fem kommer jag iväg och styr bilen mot Västerås, för att fika med mina föräldrar och kolla en hockeymatch.

Köar ut ur Stockholm. Trafiken är "femmig" som min kloka lillebror konstaterade när han var liten.

P1-studion diskuterar konstfack och flera kulturdebattörer är upprörda över att kulturministern uttalat sig mot den så kallade konstinstallationen med en video av en konstfackselev, som visar hur någon sprejar ner och slår sönder en tunnelbanevagn. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kallar det vandalisering och kriminellt och blir i P1-programmet beskylld för en rad dumheter, bland annat ministerstyre när hon kallar en vandalisering för en vandalisering.

Konsten måste få utmana lagarna och konsten måste få vara fri, sägs det med upprörda stämmor. Konstnärlig frihet kan tydligen vara att fejka ett självmordsförsök på Liljeholmsbron och sedan bli omhändertagen av medmänniskor som känner ansvar. Och sedan spela sitt psyksammanbrott vidare på en psykakut, där den personal som sliter hårt i denna del av vården får lite extra att göra. Eller att bomba och slå sönder en tunnelbanevagn framför kameran.

Vilket stolleprov som Emils pappa skulla ha sagt. Vilka dumheter.

Ingen får väl slå sönder det vi äger tillsammans, filma det och hävda konstens frihet. Lika lite som jag får gå fram och slå konstnären på käften samtidigt som min kompis filmar det och så hävdar vi att det är konst - fri konst med rätt att utmana lagarna.

Det är tröttsamt att kulturen och konsten ska göra sådana dumheter och självmål, så den riskerar att fjärma sig än mer från människor utanför kultureliten - och det i en tid då kulturen riskerar att få krympande stöd och ifrågasättas. När nästan alla tycker att en sönderslagen tunnelbanevagn är en sönderslagen tunnelbanevagn, då är det ett sånt folkförakt när de som försvarar tilltaget och uttrycket gör det med argument om konstens frihet.

Hotet mot konstnärlig skattesubventionerad frihet kommer från tokstollar som dessa konstfackselever och deras försvarare, som ger blanka f-n i hur dem som betalar deras verksamhet tänker, känner och reagerar. Men kör på ni, krönikören Lars Ryding i Svenska Dagbladet har fem tips på andra projekt för modiga konstfackselever...

P1-studion var fylld av kulturdebattörer som tyckte samma sak och som fäktades ivrigt för konstens frihet att göra som den vill - en rätt som inga andra grupper i samhället har, än mindre betalad av dem de önskar provocera. Och så en stackars (?) borgerlig politiker från riksdagen som får mig att sitta och hålla med allianspartierna och gilla den moderata kulturministern Lena Adelsohn.

Det kändes så klart inget vidare. Men det kanske är en uttänkt del i konstprovokationerna - att göra oss åskådare till något vi inte vill vara?

Såg matchen, Västerås vann och jag hade sällskap av Marcus Birro och Karlavagnen på P4 i bilen hela vägen hem. Det var 12 grader kallt ut, torrt på vägen men stråk av vacker dimma i sänkorna före och efter Sagån. Det var lugnt och fint och Birro pratade med människor som fått sina liv dramatiskt förändrade. Det fanns glädje, till exempel tjejen som nyligen fått barn. Och det fanns sorg och rädsla, som hos Erik i Rimbo. Han hade förlorat för många nära och kära så han vågade inte söka och fördjupa nya kontakter. Han ville inte såras igen och valde ensamheten.

Och hela hans samtal till radion var ju egentligen en bön om att komma ut ur isoleringen, om att våga närhet igen. Ett annorlunda samtal än kulturdebattörernas i radion på ditresan.