På stapplande ben

Fick en glättig annonsbilaga med morgontidningen i veckan som gick. A Perfect Guide kallar den sig, lite blygsamt. Vårmodet är temat. Annorexi verkar vara underbudskapet.

En kille vid namn Robert Rydberg står som "modechef" i det som ska likna en redaktionsruta för trycksaken. Robert lyfter fram "morgondagens modellstjärnor" på ett par sidor i A Perfect Guide. 14-åriga Tilda får Robert att utbrista: "Det finns inget finare än svenska tjejer som har transeuropeiska och tidlösa utseenden. De kan jobba som modeller tills de dör."

Vet inte var han fick den formuleringen ifrån men det ser ut som om döden redan nosar längs cat walken. Utmärglade tjejer med ditsminkade eller äkta svarta påsar under trötta blickar. 17-åriga Mikaela ser inget annat än sjuk ut. "Fantastisk! En supermodell in the making" utbrister Robert.

In the making!

Och 14-åriga Julia: "Oskyldigheten lyser igenom tons and tons of make-up and styling."

Det känns ju lite tröttsamt om 90-talets "heroin chic"-trend ska stappla fram på avmagrade ben längs cat walken igen. Kate Moss snubblade till slut och landade på näsan rakt ner i kokainet och Daily Mail publicerade bilderna och en modellkarriär syntes vara över när H&M och flera andra sa upp kontrakten med henne.

Glädjande och som en påminnelse om att livet kan födas på nytt, så kom hon igenom sitt missbruk och fick en andra chans.

Vem är då denne Robert Rydberg? Eftersom jag har noll koll på modevärlden så har jag ingen aning. Han är kanske jättekänd i en annan värld än min. Enligt Stureplan.se befinner han sig på plats 52 över Stureplans 100 mest inflytelserika! Ny på listan:

"Robert Rydberg är en tongivande och prisbelönt stylist med uppdrag för både de största modetidningarna och på de största modevisningarna. Som sådan påverkar han såväl trender som modellkarriärer och tidningsredaktioner."

Och så är det väl, Robert. Du påverkar modellkarriärer för 14-åriga flickor som i sin tur sätter ideal för andra 14-åriga flickor. Just nu tror jag du tryggar tillväxten av en samtalstyp till BRIS-telefonerna. Hetsbantarna, annorektikerna. De självdestruktiva.

Tänk om vi kunde få se lite mångfald och våra unga tjejer kunde få se att mycket duger. Långt, kort, smalt, runt, mulligt, blont, asiatiskt och afrikanskt. Ja, kanske till och med lite transeuropeiskt.

Robert, skärp dig! Använd ditt inflytande. Våga stå för något annat än 90-talet 2.0.

Tankar vid brasan - 1

Tänder en kvällseld i spisen och funderar över hur det går till att få värme och fjutt i brasan. En stor fin björkvedsklabbe kan väl vara bra. Men den räcker inte. Att få eld på en enda klabbe är nästan omöjligt, jag har aldrig lyckats i alla fall.

Men tar man en yxa och delar upp den i tre-fyra bitar så går det så bra. Lite hopskrynklat tidningspapper och några klyvna björkvedsbitar och en tändsticka och vips så sprakar det och värmen sprider sig.

Vedpinnarna behöver varandra för att klara uppgiften. Ensam stor klabbe är svag och slocknar. Många taniga spetor och pinnar hjälper varandra att brinna.

Kanske inte Nobelpris-varning på dessa tankar, men visst är det väl så här i livet...

För oss med, menar jag.

Färg på tillvaron

Jag har köpt färg. Färg som har en färg , alltså inte vit färg...

Jag ska måla hallen-slash-matrummet. Jag börjar tröttna på vitt, jag börjar tröttna på gråblaskiga snödrivor, jag börjar tröttna på vinterblekheten var jag än ser den.

Jag vill ha mer vår, knoppar som brister, färger som spricker fram. Jag vill ha milt solgult i hallen när jag vinglar upp morgontrött och när jag kommer hem i allt ljusare vår- och försommarkvällar.

Färg. Liv. Värme. Det är dags nu.

Gå och se den!

Två fredagen den 13:e på två månader. Och båda har varit extremt bra. Har nog inte haft otur på "fredagen den 13:e" sedan jag var 18 år och åkte motorcykel i franska alperna och elsystemet pajade och jag blev utan lyse i de långa tunnlarna och sedan utan kraft till och med till motorn. Den blev som en trött moped som stånkade sig in i det lilla alpsamhället där jag, Urban och Ludde skulle fira franska nationaldagen eller vad vi nu hade tänkt.

Men det var kanske inte otur på riktigt för det kom ju två snygga fransyskor på sina motorcyklar och undrade vad det var för fel på min Honda. Deras pappa ägde halva byn och de ordnade snabbt så det kom en kille med en pick up och hämtade min mc och körde iväg den till verkstaden. Lagades på deras pappas bekostnad och vi kunde ägna oss åt att fira 14 juli och gnola Marseljäsen och dricka pastis.

Fredagen den 13:e februari i år. I Italien med dottern och åkte skidor sista dagen i perfekt snö och åt en fantastisk middag på kvällen. Nu fredagen den 13:e mars och det har varit en bra dag. Ibland är det skönt att vakna, det var det idag. Känslan då både kropp och själ mår gott och drar åt samma håll genom dagen. Lätta steg till jobb, genom möten, genom texter som ska skrivas, genom snack och med det där flytet som ibland bara finns där. Då de jag ska ringa upp svarar och jo, de kan ses på de tider jag föreslår.

Lugn biltur till Västerås efter jobbet och det är härligt vårljust även klockan sex på kvällen. Jag överraskar mor som fyller år. Hon har tidigare under dagen överraskats av min dotter. Vi är visst lite barnsliga båda två och tycker det är roligare att överraska än att komma anmälda och inplanerade med soppan på bordet när man kommer fram, ungefär.

Såg Slumdog Millionaire igår. Helt förutsägbart och romantiskt och med drömslut och ändå så fantastikt bra och verklighetsnära och brutalt äkta och faktiskt nödvändig att se. Fick visst 8 Oscars-statyetter.

VIK två pinnar på Hovet, denna turdag!

Wow!

OJ, jag har haft 1002 besökare på bloggen sen jag startade mitt i den där julledighetssega förkylningen. Inte unika men vad kan man begära? 1 000 tillfällen då någon tänkt att jag ska nog gå in och kolla Mats blogg! Trost det lite larviga namnet på bloggen.

Den tusende besökaren hör hemma i Uppsala, har ett comhem-abonnemang och kör med Linux operativsystem och Mozilla Firefox browser.

Jag undrar vem det kan vara. Och varför du gjorde ett så nästan oartigt extremkort besök på min blogg?!

Den som väntar på något gott...

...väntar ofta för länge.

Som när jag ganska nyskild fick en burk rysk kaviar av min far och dessutom hade en flaska sovjetisk champagne. Jag vet att det inte finns någon sovjetisk champagne och faktum är att Sovjet fanns inte heller. Men den hette Sovjetskoje Champagnskoje. Och kaviaren var som sagt rysk. Till och med de oläsliga bokstäverna på konservburken.

Den där flaskan och den där kaviaren ska jag bjuda på när jag har någon alldeles speciell dejt på gång, tänkte jag. Och det kom väl några tjejer och det bjöds väl på några middagar och det fanns väl bitar även i ett liv som relativt nyskild som var relativt bra.

Men jag tyckte inte att jag fick till den där dejten som var värd den där burken med rysk kaviar och sovjetisk champagne. Jag hoppas att ingen av de fina tjejer som ändå kom på middag läser det här nu. Det var inte er det var fel på, det var mig.

Så en kväll kom några kompisar hem på middag och spelkväll. Bland annat TP minns jag. Bo vann väl och kunde också ryska. Han hittade min burk när han var och nallade något i kylskåpet. "Den här burken har ju ett bäst före-datum som gått ut för länge sen...". Sa han.

Himla besserwisser! Vinna TP och sen börja högläsa på mina burkar på ryska. Kanske jag tänkte. Mest tänkte jag att "den som väntar på något gott väntar ofta för länge". Den där burken fick ligga kvar i min kylskåpsdörr i många år, som en påminnelse. "Vänta på du - livet går!"

Vet inte om jag lärt mig läxan fullt ut. Nu ska jag berätta något som antingen tyder på att jag är så trygg i min coolhet att jag vågar vara lite ohipp. Eller också tyder det på något annat. Ikväll när jag skulle ut och gå stavgång... ehum!... så petade jag igång musiken och gick iväg. iPoden nerstoppad i en trång ficka, små smidiga handskar på händerna och stavarna liksom fastspända med kardborrband över handleden. Skitkrångligt faktiskt att få till de där banden även med smidiga handskar på händerna.

Så när spelaren efter några låtar började dunka ut Deep Purples gamla Space Truckin´ från Live in Japan-plattan från 1972, så tänkte jag att det tar väl snart slut. Jag väntar. Inte tusan tar jag av mig de här kardborrknäppta stavarna och handskarna och får upp iPoden och hoppar fram en låt. Jag gick och gick. Låten är nästan 20 minuter lång vet jag nu. Trumsolon som aldrig tar slut och blandas med drogade gitarrer och en hammondorgel som verkar längta hem och trumdunkandet som bara möljar på. Minut efter minut. Fem minuter. Tio minuter.

Plötsligt blir det tyst. Äntligen.

Då sätter det igång igen. Det långa jammandet eller vad det var, ska naturligtvis avslutas med att melodislingorna återupptas på samma tradiga sätt som i det långa introt.

Det blev aldrig bättre. När låten äntligen var slut så var jag hemma och kände mig skönt trött i kroppen efter väldigt rask promenad. Men småstressad över att ha studsat fram längs Karlbergskanalen till ett rockbands meningslösa och planlösa sökande efter vart de musikaliskt ska ta vägen eller hur de ska få tiden att gå på konserten i Osaka, så de kan få festa loss på hotellet och slänga ut en TV genom fönstret eller göra nåt annat rocbandsklyschigt.

Rysk kaviar. Deep Purples Space Truckin´.

Två påminnelser om att den som väntar på något gott ofta väntar för länge.

Livet som en helhet

Jag är ingen specialist på balans i tillvaron. Fast jag är övertygad om att balansen är viktig så blir det ofta för mycket jobb i veckorna och ibland på helgerna och jag får liksom inte till det på något annat sätt. Förmodligen för att jag gillar mitt jobb för mycket för att göra det halvhjärtat. Eller en kombination av passion för jobbet och att vissa andra bitar saknas. Något att reflektera över och sedan göra något åt.

Jag tror livet kräver ständig utvärdering och nya planer och prioriteringar. Och utan planering så går det mycket tid utan att så mycket händer. Det gäller även fritiden.

Skönt då att summera en helg som med en blandning av planering och god slump och andras förslag blev riktigt bra.

Iväg från jobbet i fredags i hyfsad tid. Mat och val av enkla fredagsrecept redan avklarade dagen innan. Dämpa ner belysningen, låta den vara punktvis och komplettera med många levande ljus. Möte med modig, fräck rolig tjej som går sina egna vägar. Ett sånt där möte som gör livet större och varmare. Som gör framtiden lite mer spännande.

Sover ut och äter frukosten i lugn och ro. Jag pillar i mig rätt schyssta frukostar även på vardagar, tror jag lärde mig det när jag körde buss för många år sedan och bodde vid Roslagstull och väckarklockan stod på 03.20. En hemsk tid, skulle den dessutom kombineras med stress så skulle det vara för dåligt liv. Inte börja dagen med stress, hellre ställa klockan en kvart tidigare och äta riktig och lugn frukost.

Åker förbi K-Rauta efter sena lördagsfrukosten. De har lyckats locka mig med annonsering. Heder åt dem för det, inte många som lyckas med. Tre säckar björkved för 99 kr. För den sortens värme och björkvedens lugna, tysta brinnande.

Vidare till en vernissage. Konstnären Per Lindqvist, PLQ, som har målat en sak jag har och som jag gillar mycket: Mr Wingler. Nu ställer PLQ ut på galleri Jan Wallmark till 4 april. Vi har haft en kort mejlväxling om den där Mr Wingler som han gjorde 1990 och som jag köpte av min konstmentor Claes M. Kul att träffa konstnären och det verkade han tycka också. Jag köpte en liten tavla i olja, så nu har jag två PLQ.

Med några lyckade filbyten och flax vid rödlysen hinner jag precis i tid till Bris-passet. Passen kan vara så olika men alltid brukar det vara trevliga jourare som man pratar lite med före och efter passet i telefonen med barnen. Och Bris-ombuden, de anställda, som coachar oss och ger råd och kan ta hand om svåra fall - de är fantastiskt bra. Nu hade jag ett riktigt bra Bris-pass med 5 viktiga samtal på tre timmar. En känsla av meningsfullhet när jag åkte därifrån på kvällen ut till Älvsjö och middag hos syster Anna med familj. Gillar hennes pojkar och man och trivs med dem. Vi pratade vår, öppning av vårt numera gemensamma lantställe i Roslagen och sommarplaner.

Försökte komma hem i något sånär tid, glatt ovetande om hur det gick i Andra chansen. Det var femte chansen jag hade att se en melodifestival-uttagning och jag har missat alla fem. Inte som något småsurt avståndstagande utan bara helt enkelt för att det alltid har funnits roligare saker att göra.

Upp klockan kvart i sex på söndagsmorgonen och gjorde frukost. Starkt, mörkrostat kaffe i termos och mackor som packades ner i pjäxväskan. Taxin väntade halv sju och strax därfefter satt jag och kompis Hans på skidbussen till Romme. Åkte från vi kom fram och liftarna hade öppnat tills det var dags att packa in i bussen och åka hem. En skön dag och jag satt i bussen med iPoden på vägen hem och bara kände mig nöjd och lyssnade på gamla Cream-låtar med Eric Clapton och sedan en David Bowie-blandning och mörkret föll.

Då slog det mig vilken bra helg det hade varit. Vilken helhet och balans. Möte med fin tjej, god mat, samtal och förtrolighet, lugn lördagsfrukost och björkved och konst och kultur och engagemang ochg frivilligarbete och familjen och middag och sommarplaner och tidig söndagmorgon och skiddag i backar med mycket snö och musik i lurarna som stängde ute pellejönsfilmen de visade i bussen hem.

Framme i Stockholm tog jag tunnelbanan hem för att det kändes så j-kla hurtigt och friskt att gå där med skidfordral och pjäxväska och hjälmen slängande. Så sällan jag går och ser sportig ut i Stockholm.

Tortellini och ett glas rött och Aktuellt.

Nu slocknar snart björkvedsbrasan. Det är snart läggdags. Och jag ser fram emot veckan som kommer.

En stund av formulerad tacksamhet var väl detta skrivande.

Slump, Körberg, snöglitterpromenad och Dan Andersson

Igår eftermiddag tog jag en söndagspromenad, som lite småtrött avrundning på en ganska intensiv och rolig helg. En helg där tyngdpunkten legat på kvällar och nätter. Solen sken och det gnistrade i snön och när jag kom ut ur porten och petade igång iPoden så kom lite slumpvis Tommy Körberg sjungandes Härlig är jorden som första låt. En slump som visste vad den gjorde för precis så var det. Härlig är jorden, som första låt av 3243 möjliga val i iPoden.

En psalm som lovsjunger jorden och tonen från himlen i samma stund.

Tommy Körberg dyker sällan upp i mitt liv. Inte som en slump och jag går inte på den typ av teateruppsättningar som han spelar i. Nu är det visst My Fair Lady på Oscars som drar busslaster från landsorten varje helg.

Förra gången som Tommy Körberg dök upp som en slump var för 30 år sedan. Jag satt på en krog i Köpenhamn och skrev ett vykort hem till några kompisar som bodde i ett kollektiv - i Tommy Körbergs våning som de hyrde när han spelade Röde Orm på Malmö Stadsteater. DÅ klev Tommy Körberg in på krogen. Inte ett sammanträffande som förändrar livet men ändå ett sammanträffande. Som i en film av bröderna Cohen, där det alltid verkar vara mer slumpvisa sammanträffanden som knyter ihop livsbitar än det är i mitt eget liv.

Körberg skrev dit en hälsning på vykortet och det hände sig alltså på den tiden då människor skrev hälsningar till varandra på baksidan av fotografier och slickade dit frimärken och skickade med en extremt långsam uppkoppling, som gjorde att hälsningen i bästa fall kom fram dagen efter. Men vykortet kanske finns kvar någonstans och han hade nog aldrig skrivit dit en hälsning i ett sms...

Jag var inte ensam om att promenera. Jag gick innestängd i min musik och mådde bra att av att möta ett galleri av människor. Det var som en föreställning. 35-åringarna med barnvagnar och det äldre paret som såg ut som njutande pensionärer. Han med ett välansat vitt skägg och akademisk snällintellektuell uppsyn. Kanske en gammal gymnasielärare som i 40 år dragit slöa tonåringar genom renässansen och upplysningen eller böjt de där bångstyriga tyska verben.

En gammal man som går sin promenad ensam. Stockholms-tjejerna i sin fagraste blomning och som pratar av sig glatt, lördagens färska minnen och som med några ord trängde igenom musiken: "då ville han absolut gå till Berns, men klockan var ju redan över två..."

Berns Salonger, där Strindberg och hans vänner satt på 1870-talet och där Marlene Dietrich och Frank Sinatra och Liza Minelli uppträtt under några årtionden på 1900-talet. Berns Salonger där jag satt för 30 år sedan som nyinflyttad i stan och drack vin och löste livets gåtor och höll på att bli uppraggad av en moderat homosexuell jurist - "släktens svarta får". Nja, han var ihärdig men jag var mer intresserad av hans väninna. I samma stund ammade kanske en ung mor den lilla flickan som jag mötte på promenaden och som nu kanske hade gått till Berns på natten med den påstridige killen. Tidevarv komma och tidevarv gå.

Efter att ha gått genom Stadshusets innergård och vidare längs soliga Norr Mälarstrand och
åter påmints om hur vackert Stockholm är, gick jag upp S:t Eriksgatan och in på Buylando där det hängde en affisch om CD-rea i fönstret.

Jag köpte två. En som jag inte berättar om här och en som jag gärna tipsar om, fast det inte känns som ett up to date-tips. Sofia Karlsson sjunger Svarta ballader av Dan Andersson. Kom ut 2005 tror jag. Mixades i alla fall i december 2004.

Vemodigt vacker längtan, inifrån storskogarna och ensamheten. Drömmarna som både lyft och tyngt ner i liv med mycket arbete och lite vila, fångade i ord. Långt från Berns Salonger - oavsett årtionde. Poesi till sparsmakat musikaliskt arrangemang. Riktigt fint.

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöjda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!