Såpa och plommonmarmelad

Lägenheten luktar såpa och diskmaskinen är tömd. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är dagen efter trettondagsafton och min årliga middag för Huskvarna-gänget.

Huskvarna-gänget är vänskaper som växte fram under andra halvan av 70-talet efter att jag bott tre år i Jönköping 1975-1977 och mött några av dem i Huskvarna missionskyrka. Gänget utökades i början av 80-talet när yngre syskon växte ifatt och nästan alla hade flyttat till Stockholm. Det blev mycket fester, middagar och sen 30-årsfester och bröllopsfester. Det kom in partners till kärngänget och gav ny näring och det lösa men självklara nätverket levde vidare. Barn föddes.

Så småningom 40-årsfester och nu har det även blivit några 50-årsfester. Och en primtalsfest som väl ingen riktigt begrep storheten i, förutom festföremålet.

Några har flyttat tillbaka till Småland och ett par till och med till Ärla i Sörmland! Så fick man lära sig att det fanns en liten ort med det namnet och att det bor helt normala människor även där.

De senaste två åren har det blivit vuxenmiddagar. Det vill säga barnen har blivit för vuxna för att vilja vara med. Och igår blev vi 18 stycken. Det är många för en middag om man inte bor i ett restaurangkök. Men det gick så himla bra tack vare spontana inhoppare som hjälpte till i köket och plockade av och diskade och skalade mangofrukter och klyftade päron till desserten.

Strax före midnatt kom dotter C och föll in prat-prat-prat-samvaron som då hade spridits ut runt matborden och i vardagsrummet. Folk droppade av, hunger återuppstod och oliver, salamiskivor, oststänger och annat småplock försvann i ett huj. Hockeyn började på TV:n vid två-tiden och nu ska jag inte avsluta i bitterhet efter en så trevlig middag.

Så jag kommenterar inte hockey-finalen eller fula kanadicker som åker på svenska målvakten gång på gång eller den gapiga hemmapubliken som buade varje gång Viktor Hedman rörde pucken. Jag sväljer och går vidare. Lyssnar på Ane Brun-skivan i stället som jag fick av Bitte och Sven. Vackert. Låter som det är Gunilla som sjunger, men det är det ju inte. Men det är hennes plommonmarmelad på Gränna-knäcket jag just ska sätta tänderna i.