Att göra en Salo

"Att göra en Salo". Du har kanske hört uttrycket. Vad betyder det då?

Det skulle kunna vara Tommy Salos avgörande straffräddning i OS 1994, direkt efter Peter Forsbergs magiska straff. Straffräddningen som utlöste pojklagsmässiga glädjescener när Tre Kronor vräkte sig ut ur båset och alla snart låg i en kramhög ovanpå lille Salo. Sveriges första OS-guld i ishockey!

Men det var fladderpucken han släppte in från en vitryss i OS-kvartsfinalen 2002, som födde uttrycket "att göra en Salo".

Så efter att ha vunnit både OS-guld och VM-guld och stått i fler segermatcher i NHL än någon annan svensk målvakt, så ska han bli ihågkommen för ett misstag? Efter att ha hållit fler nollor i NHL än någon annan svensk målvakt... Salo, ja ja, fladderpucken 2002!

Efter 8 medaljer med Tre Kronor, 10 år i NHL i New York Islanders och Edmonton Oilers och 8 år i svenska elitserieklubbar och Tre Kronors främste målvakt mellan 1994 och 2003. Salo, han som alltid ställde upp i Tre Kronor om hans NHL-säsong var över.

Att göra en Salo...

Man kan skratta åt misstag, känna skadeglädje. Filip och Fredrik kan göra hela TV-serier och skriva en hel bok om människors misstag och skratta sina ihåliga skratt. Och jag kan skratta med. Ibland. Men jag kan också välja att vara ärlig inför eftersmaken och reflektera lite över vilket klimat vi vill ha. I medierna eller på jobbet eller i skolan/föreningen/laget/kompisgänget? Mer kul elakheter och cynism eller mer förlåtande och uppmuntrande atmosfär?

Varför är det så lätt att lyfta fram någons svaga sidor? Det han eller hon misslyckades med. Varför har vi ett så selektivt minne, som minns och mår bra av att älta felstegen? Kommer du ihåg när.... Ja, ja, vilken idiot!

Varför inte envist leta efter personens bästa sidor? Varför inte låta helheten skymma det enskilda misstaget?

Vem vågar ställa sig på den mest utsatta positionen, ta ansvar, om man får leva med sina misstag resten av livet?

Filip och Fredrik eller en Idoljury kanske kan locka ur mig ett skratt, men de blir aldrig några hjältar. De förblir små.

(PS: En överraskning för mig att jag plötsligt gav mig på Filip och Fredrik, men jag tycker verkligen att de är små även om många tycker att de är så geniala. En jämförelse: Killing-gänget kändes inte viktiga i början, bara ironiska. Roliga men tomma. Men de växte och fick hjärta och blev stora med exempelvis filmer som Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt. Empatisk humor är större än elak humor)