Stridens skönhet och sorg

Det är natt sommaren 1916 någonstans på Östfronten. I ett tält försöker den unga sjuksköterskan Florence somna men det är svårt. Det fläktar in från slagfältet, dunster av ruttnande människorkroppar och surret från flugsvärmarna.

Döda unga ryska män och döda unga män från Österrike-Ungern. I tusentals. På ett frontavsnitt som ändå rör sig, men där ingen hinner med att begrava de döda, okända soldaterna. Den Österrikisk-Ungerska fronten bryter samman och 200 000 man går förlorade.

På Västfronten har det kört fast. Båda sidor gräver ner sig i skyttegravar, löpgravar och skyddsrum och striderna rasar vidare. Generaler står långt därifrån vid kartorna och planerar nästa offensiv. Artillerielden dånar och pojkarna tvingas iväg mot de smattrande kulsprutorna på andra sidan taggtrådshärvorna. 100-tals, 10 000-tals dör och ibland kanske en kulle intas och fronten flyttar några 100 meter.

Mass-slakt vid Verdun. Fransmän mot tyskar. Slaget pågår nästan hela 1916 och kullarna erövras och förloras att 20-tal gånger. Nästan en miljon soldater dör. Ett helvete på jorden. Landskapet brun-grått, sönderskjutet, inte ett grönt blad kvar.

Ångesten hos soldater på permission i Paris spränger alla gränser och vinet flödar och horor med könssjukdomar kan ta ett högre pris. En desperat möjlighet för en ung man med förhoppning att hamna på sjukhus i stället för att tvingas återvända till fronten.

Det uppstår till och med en marknad för gonorrévar och upphostat slem från människor med tuberkulos. Desperationen, ångesten. Att göra vad som helst för att slippa återvända till skyttegravarna.

Britterna försöker ta Bagdad men kör fast, omringas och besegras av turkarna längs Tigris. Tortyr, avrättningar och utmärglade fångar som marscherar i 50 graders värme mot död eller fångenskap.

Kriget i Afrika. Det engelska regementets hopplösa och allt hungrigare jakt på lättrörliga tyska styrkor. Afrikaner som betjänter hos engelsmännen och som soldater hos tyskarna.

Den döde unge soldatens sista tillhörigheter i ett paket hem till föräldrarna i Australien. Begravd med så många andra i Galizien.

Jag läser Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Första världskriget skildrat genom 19 nu okända människors liv. Detta krig som hälsades med hurrarop i augusti 1914 och som skulle lyfta den mänskliga kulturen. Nu går det mot höst 1916 och nästan 300 sidor återstår. Det är hemskt, nära, spännande, tröstlöst, lärorikt och mycket tankeväckande.
Det okontrollerbara kriget. Då som idag.

Inte feel good kanske. Jag rekommenderar boken!