Tankar efter Obamas installation

Lyssnade på Obamas tal igår kväll och läste delar av dem i morse. Och karln är ju en lysande talare, även om installationstalet inte gav samma rysningar - positiva - som en del av hans valtal. Nu var det mindre förförelse och mer allvar.

Och mycket värderingsdrivet. Vet inte hur många starka, värdeladdade ord han använde. Förmodligen lika många som en svensk politiker under ett år.

Jag var väldigt glad när han blev vald. Rörd men inte skakad. Främst för att han med sin ustrålning om hopp och förändring blev vald, trots att han var afroamerikan. Och klarade av striden mot en på förhand segertippad Fru Clinton och en ärrad Vietnamveteran. Ett genombrott.

Och förutom alla värderingar från USAs förfäder och den lätt chauvinistiska synen på landets historia som dominerade talet, så var det tydliga budskap ut i världen: nu ska USA leda igen.

Hade ju varit smakligt om han också hade sagt lyssna.

För när man kört sin egen ekonomi i botten och bjudit världen en recession när det hade räckt med en lågkonjunktur, då har man kanske en del hemläxa att göra först. Var det 8 000 miljarder dollar som statsskulden var uppe i, till främst Kina?

När man sprängt en kil mellan Västvärlden och den muslimska världen med ockupationan av Irak utifrån en förljugen hotbild om massförstörelsevapen som inte fanns, med Guantanamo och Abu Ghraib på den muslimska världens näthinnor - då kanske inte alla går och drömmer om att USA ska leda världen.

Som det land som i särklass släpper ut mest växthusgaser per invånare och som bromsat hela Kyoto-processen, då finns det en del att göra innan man ens kommit upp jämsides med Europa. Och det är väl lite svåårt att leda bakifrån, rätt långt bak i kön?

Han har världens chanser förstås att bryta med Bush-erans misslyckande på de flesta områden. Så jag hoppas att Obama-lyssnarna i USA förstår att de har en del att bevisa först, innan världen drömmer om att bli ledda av USA. Israel-Palestina, Kyoto 2 och att stärka FN kan ju vara bra utgångspunkter.

Hur var det den ärtiga men då lite åldrande skådespelerskan Birgitta Andersson sa, på sin härliga lite halvnasala småländska? "Jag vill inte att ni inleder mig i frestelse. Jag kan gå själv!"

Ligger mycket i det. "Kan själv", som barnet i trotsåldern säger.