Ung på nytt

Svettas uppför trapporna, kånkar in matkassar och rycker upp apotekspåsen ur den ena. Har varit hos en öron-näsa-hals-specialist och fått diagnosen:

"Du har fått en barnbakterie. De kan slå till så där ordentligt i både svalj, näsa och med infekterade ögon som du har. Har du umgåtts med några småbarn i helgerna?"

Det har jag ju, nu gäller det bara att lista ut vilken unge det är!

Men å andra sidan. Jag som nyss kände mig lite gammal och sliten. Barnbakterie. Kaka söker maka liksom.

Nu ska här medicineras mot min barnbakterie som förmodligen trivs alldeles utmärkt i min unga kropp.

Gammal honung

Inne på tredje burken honung nu. Dotter C kom förbi med en matkasse i förrgår, bland annat en ny burk honung.

Med den här sega, hostiga, hesa förkylningen går ju honungen åt. Men om det skulle ske ett under och jag blir frisk så sparar jag honungsburken och det som är kvar i den. Jag har aldrig oroats av att honung kanske kan bli gammal. Kan den det? Härsken honung? Sur honung?

Den här honungsburken har i alla fall datummarkering. Bäst före. Och då ser jag att jag bör konsumera den här honungen senast april 2010. Inte gärna som honungsvatten eller ingefärste med honung. Hellre en honungsbakad fläskkarré.

Det räcker inte med april 2010 heller, när det gäller bäst före-precisionen. Det är den 22 april 2010 som gäller.

Klockan 12:48! Inget slarv här, vi snackar honung.

Torsdagen 22 april klockan 12:48. Allan och Glenn har namnsdag. Tror jag ska spara en klick till kvällen den dagen och se om den tappar smaken. Dess hälsobringande effekt kanske upphör kl 12:49?

Den har redan upphört, har nog aldrig fungerat!

Nej, jag är inte bitter. Lite trött på att vara förkyld bara. Igår missade jag årets fest till exempel. Ett riktigt bröllopsparty med 134 gäster.

Grattis Johanna och Mårten! Jag hade SÅ gärna varit med!

Att göra en Salo

"Att göra en Salo". Du har kanske hört uttrycket. Vad betyder det då?

Det skulle kunna vara Tommy Salos avgörande straffräddning i OS 1994, direkt efter Peter Forsbergs magiska straff. Straffräddningen som utlöste pojklagsmässiga glädjescener när Tre Kronor vräkte sig ut ur båset och alla snart låg i en kramhög ovanpå lille Salo. Sveriges första OS-guld i ishockey!

Men det var fladderpucken han släppte in från en vitryss i OS-kvartsfinalen 2002, som födde uttrycket "att göra en Salo".

Så efter att ha vunnit både OS-guld och VM-guld och stått i fler segermatcher i NHL än någon annan svensk målvakt, så ska han bli ihågkommen för ett misstag? Efter att ha hållit fler nollor i NHL än någon annan svensk målvakt... Salo, ja ja, fladderpucken 2002!

Efter 8 medaljer med Tre Kronor, 10 år i NHL i New York Islanders och Edmonton Oilers och 8 år i svenska elitserieklubbar och Tre Kronors främste målvakt mellan 1994 och 2003. Salo, han som alltid ställde upp i Tre Kronor om hans NHL-säsong var över.

Att göra en Salo...

Man kan skratta åt misstag, känna skadeglädje. Filip och Fredrik kan göra hela TV-serier och skriva en hel bok om människors misstag och skratta sina ihåliga skratt. Och jag kan skratta med. Ibland. Men jag kan också välja att vara ärlig inför eftersmaken och reflektera lite över vilket klimat vi vill ha. I medierna eller på jobbet eller i skolan/föreningen/laget/kompisgänget? Mer kul elakheter och cynism eller mer förlåtande och uppmuntrande atmosfär?

Varför är det så lätt att lyfta fram någons svaga sidor? Det han eller hon misslyckades med. Varför har vi ett så selektivt minne, som minns och mår bra av att älta felstegen? Kommer du ihåg när.... Ja, ja, vilken idiot!

Varför inte envist leta efter personens bästa sidor? Varför inte låta helheten skymma det enskilda misstaget?

Vem vågar ställa sig på den mest utsatta positionen, ta ansvar, om man får leva med sina misstag resten av livet?

Filip och Fredrik eller en Idoljury kanske kan locka ur mig ett skratt, men de blir aldrig några hjältar. De förblir små.

(PS: En överraskning för mig att jag plötsligt gav mig på Filip och Fredrik, men jag tycker verkligen att de är små även om många tycker att de är så geniala. En jämförelse: Killing-gänget kändes inte viktiga i början, bara ironiska. Roliga men tomma. Men de växte och fick hjärta och blev stora med exempelvis filmer som Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt. Empatisk humor är större än elak humor)

Sex pluttar är bäst

Jag tycker om vin men är ingen expert. Jag har inte börjat pimpla vin nu i mitt eländiga förkylningstillstånd utan jag kör på med honungsvattnet. Men jag läser lite vintips i fredagsbilagan Min Helg,

Vintipsen, ja. Undrar om det finns något annat område som gödslar med så mycket ord och som ändå blir så diffust. Skulle kanske kunna vara astrologi eller nåt liknande.

Systemet delar in de röda vinerna i dessa kategorier:
- Mjuka & bäriga
- Kryddiga & mustiga
- Fruktiga & smakrika
- Strama & nyanserade

Bra, då är det ju nästan glasklart. (lite vitsigt, ehum!)

Sen läser jag om Chateau Bouscassé som systemet klassar som Stramt & nyanserat. Vinsrkibenten Jens Dolk, som jag gillar, beskriver det som... kraftigt & smakrikt med mörk björnbärsfrukt! Har vi inte prickat in minst tre av fyra olika klassificeringar i ett svep då? OK, då vet vi. Ett vin vi ska välja då vi vill ha ett stramt nyanserat och ett kraftigt smakrikt.

Det är väl bara "mjukt" som det vinet inte är, men å andra sidan framstår ett nyanserat vin som ganska mjukt i mina öron.

Solania Syrah är klassificerat som Fruktigt & smakrikt. Fine! Dolken drar till med väldigt kryddigt med smak som går åt saftkoncentrat samt björnbär och mogna blåbär. Det vill säga blåbär för min del, brukar inte äta omogna blåbär. Dessutom lägger han till att det är strävt!

Ja men då vet vi ju!

Kanske lite färre ord skulle göra det enklare. Ett kryddigt vin vet jag ungefär vad det är, liksom ett bärigt. Ett gott rött vin utmärkt till grillat kött, begriper jag också. Fem pluttar på en tärning begriper jag, det är bättre än ett vin som fått fyra pluttar men inte riktigt lika bra som de med sex pluttar på tärningen.

Så "Keep it short and simple". Och tipsa om mat vinet passar till.

Och använd formuleringsglädjen för att såga de riktigt dåliga, då blir ju till och med dessa ett välkommet inslag i Systemets sortiment. "Ett vin med en kvardröjande doft av baglady" eller "ett vin med hela charmen hos en väl begagnad raggsocka" är formuleringar som är många år gamla men som fastnat i minnet.

Eller som när fina Eva i Gröndal för flera år sedan bjöd mig på en nordafrikansk middag med vin och jag kunde fråga:
- Men är det inte det här vinet som fick epitetet "Maharadjans hämnd" i senaste testet? "Ett vin
att förolämpa sina gäster med", tror jag till och med att de skrev...

Alltså: läs vintester. Välj de med fem eller sex tärningspluttar och välj bort de med symbolen ett upp och nedvänt glas eller klassificeringen "häll ut". I alla fall om du ska ha gäster.

Skrock och konsekvens

Jag är inte en sån som bloggar har jag sagt och till och med skrivit. Nu har jag bloggat - eller skrivit kanske man också kan säga - i tre veckor snart.

Jag är inte heller skrockfull. Jag slänger nycklar på bordet och springer en svart katt över vägen så spottar jag vanligtvis inte tre gånger över axeln.

Men nu vete tusan... Kan det vara så att så länge man skriver på sin bad cold-blogg så behåller man sin förkylning? Verkar ju helt sjuk i så fall. Skrock och spökerier och internet i en hemsk förening.

Jag blir inte frisk i alla fall. Trodde att jag var av med förkylningen och försökte leva normalt och vaknade upp på trettondagen med en sönderriven svidande hals och värk i hela kroppen. Hostar nere i bröstet, bad cold really! Dricker honungsvatten och te med ingefära dag som natt.

Jag kanske måste sluta med den här förkylningsbloggen så jag får bli frisk nån gång? Men då kommer jag ju att leva resten av livet - skrockfull...

Kommer förresten på att när jag var 18 år och körde min vackra röda Honda ned till Frankrike och Italien med Ludde och Urban, så pajade mitt elsystem fredagen 13 juli!

Hela tillvaron känns lite läskig och svårtolkad och hostig nu faktiskt...

Såpa och plommonmarmelad

Lägenheten luktar såpa och diskmaskinen är tömd. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är dagen efter trettondagsafton och min årliga middag för Huskvarna-gänget.

Huskvarna-gänget är vänskaper som växte fram under andra halvan av 70-talet efter att jag bott tre år i Jönköping 1975-1977 och mött några av dem i Huskvarna missionskyrka. Gänget utökades i början av 80-talet när yngre syskon växte ifatt och nästan alla hade flyttat till Stockholm. Det blev mycket fester, middagar och sen 30-årsfester och bröllopsfester. Det kom in partners till kärngänget och gav ny näring och det lösa men självklara nätverket levde vidare. Barn föddes.

Så småningom 40-årsfester och nu har det även blivit några 50-årsfester. Och en primtalsfest som väl ingen riktigt begrep storheten i, förutom festföremålet.

Några har flyttat tillbaka till Småland och ett par till och med till Ärla i Sörmland! Så fick man lära sig att det fanns en liten ort med det namnet och att det bor helt normala människor även där.

De senaste två åren har det blivit vuxenmiddagar. Det vill säga barnen har blivit för vuxna för att vilja vara med. Och igår blev vi 18 stycken. Det är många för en middag om man inte bor i ett restaurangkök. Men det gick så himla bra tack vare spontana inhoppare som hjälpte till i köket och plockade av och diskade och skalade mangofrukter och klyftade päron till desserten.

Strax före midnatt kom dotter C och föll in prat-prat-prat-samvaron som då hade spridits ut runt matborden och i vardagsrummet. Folk droppade av, hunger återuppstod och oliver, salamiskivor, oststänger och annat småplock försvann i ett huj. Hockeyn började på TV:n vid två-tiden och nu ska jag inte avsluta i bitterhet efter en så trevlig middag.

Så jag kommenterar inte hockey-finalen eller fula kanadicker som åker på svenska målvakten gång på gång eller den gapiga hemmapubliken som buade varje gång Viktor Hedman rörde pucken. Jag sväljer och går vidare. Lyssnar på Ane Brun-skivan i stället som jag fick av Bitte och Sven. Vackert. Låter som det är Gunilla som sjunger, men det är det ju inte. Men det är hennes plommonmarmelad på Gränna-knäcket jag just ska sätta tänderna i.

Final Sverige - missconduct Wikegård

Åker hem ganska tidigt från festen och slår mig ned framför inspelade matchen Sverige - Slovakien. Det är semifinal i junior-VM i ishockey och de svenska ungtupparna, små-kronorna och allt trams de kan kallas, har spelat lysande genom gruppspelet. Den flygande segern mot Ryssland med 5-0 sitter kvar på näthinnan och som ett diskret leende i mungipan.

Och de pressas av ett smart spelande Slovakien som har en målvakt med skyddsänglar. Han tar - nästan - allt. Två gånger hämtar Sverige upp underlägen till 1-1 och 2-2, båda gångerna genom mål av Mikael Backlund. Västerås-spelaren som två junior-VM i rad lyckats bättre i landslaget än i klubblaget.

Sverige spelar bäst och lyckas vända och ta över i tredje perioden då 1-2 blir 4-2 på några minuter. Alla är glada och Wikegård skriker i kommentatorsbåset så man blir rent generad å karlns vägnar. Men okej för hans tonårsmässiga glädjeskrik, machopajasen Wikegårds mest påfrestande sida är hans arga tjat och sågningar av enskilda spelare och tränare. Det är inte din uppgift som expertkommentator att vara en adrenalinstinn soffcoach som passar in med ett gäng enögda grabbar.

Citat Wikegård:

”Killen ingår inte i begåvningsreserven. Studieskulderna kan ju inte vara alltför höga. Han är ett problembarn, han vet inte hur man jobbar hårt, har aldrig jobbat riktigt hårt, är dåligt tränad. En kille med talang säger dom, men den största talangen av alla är ju att kunna jobba och träna hårt. Dick Axelsson blir aldrig någon riktigt bra hockeyspelare, i alla fall inte på den nivå som Detroit hoppas på. Han är helt enkelt för korkad."

Sagt om Dick Axelsson som stack från Djurgården till Färjestad. Kanske finns en sanning i detta, vem vet. Men ska SVT:s expertkommentator gapa och dissa en 21-årig kille på det sättet i TV? Är det konstigt att en del så kallade supportrar spårar ut när en vuxen (!) kommentator helt saknar nyans och distans?

Korkad.. ja. Vem är mest korkad?

Missconduct, Wikegård.

Ta bort honom ur TV-rutan, skicka honom på terapi.

Nästan perfekt duger

Jag är ledig och sitter vid den falnande elden i vardagsrummet med en kopp mörkrostat kaffe och läser Dagens Industri. Dotter C sitter vid frukostbordet i köket. Jag har läst Emma Stenströms kloka krönika om hur viktig balansen är för att behålla passionen. Passionen för både ledighet och arbete. Och om att SAS-aktien tog ett skutt uppåt när nya köprykten säger att tyska Lufthansa nog ändå tar över SAS.

Bläddrar vidare och läser om att Air France-KLM "äntligen" köper in sig i krisdrabbade Alitalia och så ytterligare en artikel om hur British Airways ska växa i krisen. Trots att vinsten sjönk med 92 procent under första halvåret 2008.

"Nej, men är det så här jag ska tappa greppet om den här lediga dagen, tänker jag. Sitta och läsa om krisdrabbade flygbolag? Det är ju ändå årets tredje dag och så mycket kvar att göra innan arbetsdagarna väller in"

Tittar på sidans topp, sid 13, för att se om det verkligen är 3 januari som det nog känns som om det borde vara. Då ser jag det. Redigeraren har glömt fylla i. Det står "DAG XX MÅNAD YYYY" Bara på sidan 13, alla andra sidor verkar riktiga. (OK, jag har inte kollat efter sid 19 och framåt. Jag är ju ändå ledig)

Tänker snabbt att det är kanske 200 000 människor som läser den här tidningen idag, med större eller mindre behållning. Undrar om det är någon mer som upptäcker paginerinsgmissen? Redigeraren, i efterhand naturligtvis. Kanske redaktionschefen. Och jag.

Nästan alla andra har nog läst den som vilken dag som helst och fått sin omvärldskoll och hastat vidare ut för att handla eller gå en promenad med hunden. Dagens nummer gav lika mycket till läsaren oavsett om sidan 13 var rätt paginerad eller ej.

Nästan perfekt duger. Jag tar med mig det in i 2009. Alla behöver inte tänka på det. Men jag kan nog må bra av det. Vilken tur att jag kollade in sidan 13.

Årets första klämdag

Det är 2009. Jag vaknar ute i Vaxholm i Sannas och Claes gäststuga. Det är rimfrost och blå himmel och varmt och skönt inne och färska minnen av god mat och gott vin och nära samvaro och Vaxholmsbåtarna nere i hamnen som tutade vid 12-slaget. Och minnesflagor av några dansvirvlar på festgolvet efter midnatt, med vacker mörk kvinna i svart ärmlös klänning. Så började det nya året!

Åker mot stan innan det mörknar, förbi jobbet och hämtar lite papper jag hade glömt och ska läsa i värmen från brasan någon dag. Men inte i dag.

Ska tända ljus och ringa dottern och bestämma nåt vi kan göra imorgon. För det är klämdag och jag ska strunta i jobbet och umgås med henne!

Så börjar vi inta det nya året i små portioner. Bit för bit. Ju varsammare, klokare och modigare vi gör det, desto bättre kommer det att smaka.

Befriad från årskrönika

Nu är tiden då var och varannan ska sammanfatta året som gått och årskrönikorna duggar tätt i både nya och gamla medier. Men har man bloggat sedan 23 december så är man befriad från att sammanfatta året som gått. Du kan ju läsa det här om du orkar hålla dig kvar i bloggvärlden. Eller läs lite på Marcus Birros blogg, länk nedan till vänster.

Jag gillar hans attityd, värderingar och språk och hans "krig mot den nya tidens förbannade cynism och kalkylerade elakhet". Fast jag skiter i italiensk fotboll. Och kan bli irriterad på fanatismen runt den. Kliv ner från läktaren och stå inte inte där och skrik på några andra. Gör nåt själv med all din gapiga energi. Ungefär.

Men om det handlar om att hålla koll på omvärlden, sammanfatta och sniffa efter trender som seglar upp runt hörnet, då vet jag inte om bloggvärlden fungerar för mig. Något som kanske förolämpar mina kollegor i den så kallade bloggosfären. DET kanske finns där, men vem har tid att leta och läsa dessa gigantiska strömmar av ord som väller fram på nätet?

Papperstidningen fungerar bättre, den är trevligare att ha bredvid kaffekoppen och frukostmackan eller i knät i fåtöljen. Och ingen ger mig mer än Jan Gradvalls iakttagelser och formuleringskonst. Det går väl att hitta lite här, men för att läsa krönikorna tror jag man måste ha pappers-exemplaret av DI Weekend.

Om vardags-DI är en rätt tråkig penningfixerad tidning på rosa papper, så är Weekend-bilagan något mycket trevligare. Bland annat för Jan Gradvalls skriverier.

Egentligen skulle jag ju bara skriva att jag skriver ingen årskrönika. Jag bromsar fingrarna nu och önskar oss alla ett Gott Nytt År!

Jag avger inte några nyårslöften.

Bara en förhoppning för egen del att 2009 ska bli ett år med:
- Lite mer motion, Sauternes (från en nollnivå 2008), lite mindre jobb, lite mer tid för kärlek och drömmars förverkligande, lite mer skidåkning med dottern (från en nollnivå 2008), lite mer Blidö, lite mer målande, lite nya insikter och några nya bekantskaper (inte för många, vill hinna med de jag redan har).

Och så vill jag höra unge Jakob spela ett hårdrocksriff på sin nya elgitarr och se Anton göra mål och käka pannkakor med lille Noel och killa lille Abbe i naveln.

Jag gillar hockey, men...

Jag gillar hockey, inte minst på TV när jag är förkyld. Och nu har Sveriges junior-landslag vunnit de två inledande matcherna i Junior-VM i Kanada, mot Finland och Slovakien. Såg sammandraget av den första och hela Slovakien-marchen.

Det är kul med juniorhockey, även på sådan här elitnivå. Öppnare, mer entusiasm och ett bländande anfall kan följas av riktiga "tavlor". Roligare matcher att se på än Tre Kronors matcher innan jul i det som förut hette Izvestija-turneringen i Ryssland. Nu med det ryskklingande namnet Channel One Cup.

Men... kan inte SVT ta bort expertkommentatorn, machopajasen Niklas Wikegård? (jag fortsätter på temat "ta bort" dem som inte jag orkar med)

I den ryska Channel One Cup slapp man i alla fall höra Wikegård under själva spelet, då han höll till i periodpauserna och hade lugnat ner sig lite då. Men i junior-VM sitter han och gödslar med sina humorlösa sågningar och kampkommentarer direkt till pågående spel och låter som han stod en meter bakom spelarna i båset.

När han talar sig varm för hårdare spel och att slagsmålen ska ha sin plats i hockeyn så säger han det de andra tränarna tänker men inte säger, enligt honom själv.

Det finns tränare med olika hockeyfilosofi. Och det finns säkert mycket som skriks ut av en tränare eller spelare under match, som kanske inte passar utmärkt i TV-rutan.

Wikegård gillar inte finesser och nästan inte dribblingar. Klapp-klapp-spel efterlyser han aldrig. Adrenalinstinn och humorlös.

Jag saknar Arne och Ankan, jag saknar Håkan Södergren och Leif Boork.

Tommy Boustedt, han kunde analysera lite djupare än att spelarna "måste trycka" dit motspelaren alt pucken.

När jag ändå saknar och önskar så kan jag ju klämma till med att jag gillar Pär Mårts lugn och att Conny Evensson kunde skälla med bara en mörk blick - lite mer subtilt.

Och Tommy Sandlin kunde stå helt lugn i båset och hans lag åkte ut och vann en SM-final. Eter att ha hört Tommy Sandlin trollbinda dem med en berättelse om samurajer i omklädningsrummet innan matchen. Magiskt, intelligent och med adrenalinet i balans. Vann visst sju SM-guld. Och VM-guld i 1987 i Wien, när Sovjetunionen stod på toppen i ishockeyn.

Vad har Niklas Wikegård vunnit?