Rasist eller kommunist?

Trött på förkylning och isolering. Känner hur tankar och horisonter kryper ihop och hur skitsaker växer. Som att skriva om bäst före-datum på honungsburkar och bevarandet av traditioner. Jag blir en farlig skribent som kan profilera mig som surgubbe kring struntsaker. Strukturerad bitterhet. Andnöd med näsan långt in i naveln.

Men tar en Vick med citronsmak och riskerar att sjunka ännu längre ned i oväsentligheter.

Såg Hasses & Tages Äppelkriget ikväll. Upptäcker hur länge sedan det var jag såg den, den känns både bekant och ny. Överraskande rolig i detaljerna. Gösta Ekman förstås som "PR-kille" som försöker slänga sig lite med amerikanska uttryck. Din "sales promotion" fungerar inte på mig, säger han när Hasse Alfredsson försöker sälja sin portabla blomlåda i attachéväska. Bröderna Åke och Roy Lindberg, Max von Sydow och Martin Ljung, som ser likadana ut och pratar gemensamt, några ord var. De driver ett jordbruk, rädda för djur. Skräms av den pipande kycklingen och försöker kasta på seldon på hästen när det är dags att plöja.

Kuriosa: den unge greven säljer slottet till direktör Volkswagner som ska bygga en bingohall där i storsatsningen Deutschneyland. Den pojken spelas av Hasses son Tomas Alfredsson, nyligen Guldbagge-belönad regissör. Då sex år gammal.

Men lite svag och förutsägbar i den övergripande storyn, den är roligare i början än i slutet.
Tycker jag. Och verkligen en 70-talsfilm. Med ett tidigt miljöbudskap men med klichéer som man kan fundera kring hur de skulle tas emot idag.

Naturvårdsverket tillhör naturligtvis till the bad guys. Dess generaldirektör Valfrid Paulsson stod ju inte så högt i kurs i den Kånken-bärande näbbstövletrampande miljörörelsen på 70-talet. Där jag själv kramades runt...

Naturvårdsverkets föredragande uttalar sig för projektet Deutschneyland, då ängarna i Änglamark ska täckas med betong och "det blir mycket lättare att hålla rent". Och flygplatsen gör ju att det inte kommer att bli så många fåglar som skitar ner i Änglamark...

Hade filmen gjorts i en annan tid hade den kanske stämplats som odemokratisk. Befolkningen vill ju först ha semesterbyn Deutschneyland för att den skulle ge jobb och de skriver på en namnlista för detta och skickar till regeringen. Men den snor de få upplysta aktivisterna och förfalskar så att den blir en protestlista mot projektet. Kommunpolitiker är naturligtvis korrumperade pampar. Riksdagsledamoten som är för Deutschneyland är också korrumperad förstås. Honom kan man droga på ett kul sätt så han gör bort sig i riksdagens talarstol.

Om en ledarskribent på Svenska Dagbladet och halva MUF för några år sedan kunde stämpla seriebjörnen Bamse som kommunist, så hade absolut Äppelkriget kunnat beskyllas för både det ena och det andra.

Det andra skulle i så fall vara rasism. Den lönnfete tysken i lång skinnrock, direktör Volkswagner, är den som ska skövla Änglamark och bygga Deutschneyland. När schaktmaskinerna och lastbilarna fulla med byggnadsarbetare i givakt rullar in i det lilla samhället då står direktör Volkswagner på balkongen och inspekterar trupperna med armarna i kors. Som det anstår en tysk ledare!

Den skånske äppelodlarfamiljen är motståndsrörelsen som med hjälp av naturens magiska krafter till slut stenar tysken och den kvinnliga kommunpampen som försöker fly "med guldet".

Det kan man ju fundera över när man i verkligheten möter ganska många tyskar som uppskattar de svenska fjällen eller småländska röda stugor mitt ute i skogen. Och när svenskar är överrepresenterade i Thailands stora turistkomplex med viss Deutschneyland-varning...

Jag gillar Äppelkriget, tro inte annat. I slutet dansar Evert Taube med Monica Zetterlund och Sven-Bertil sjunger Kalla den änglamarken. 70-talet när det är som vackrast. Men man kan ju fundera över vad som är politiskt godkänt och förkastligt i olika tider.

Jag gillar den ursprungliga Bamse också, tecknad av missionsförbundaren Rune Andréasson. Bamse hjälpte mig att ta upp goda värderingar med dotter C när hon växte upp. Serien stämplades som kommunistpropaganda i en annan tid. Debatten om detta och ifall Batman och Robin är gay, har rasat i fyra år nu på sajten Serieforum upptäcker jag (ja, jag är sjuk!) Kanske hävdar en del ungmoderater och renhållningsarbetare fortfarande att Bamse är kommunist?

Det hade nog Karl-Bertils pappa också tyckt. I alla fall innan byrådirektör H K Bergdahl fått honom på andra tankar.

Eller så ser de hur Bamse har förändrats. Är du också sjuk kan du ju kolla hur debatten går. Googlar du på Bamse och kommunist så får du 3 300 träffar... Lite kul är det ju i alla fall att Carl Bildt gav en Bamse-slips till president Clinton. Bildt får ju vara glad att han inte levde i McCarty-tiden.

Ut med julen!

Att följa med tiden. Ja, helst.

Att hålla på traditionerna. Nja, kanske ibland. Idag självklart.

För idag så följer man med tiden samtidigt som man håller på traditionerna.

Tjugondedag Knut, det är idag det. Och Tjugondag Knut dansas julen ut.

Kanske inte så mycket dans eller julgransplundring här, men lägenheten nu tömd på adventsstjärna och -ljusstake. Små julgranar bortplockade och ett helt gäng tomtar nerproppade i en gammaal H&M-kasse från 80-talet. Röda dukar bort.

Lägenheten känns städad. Urvädrad.

Vill nog se mig själv som en modern, radikal, nytänkande, omprövande person och så vidare med en massa värdeord som är motsatsord till traditionalist occh konservativ. Får väl försöka le åt mig själv när jag upptäcker traditionalisten i mig och det smårabiata motståndet mot upplösningen av våra traditioner.

Adventsstjärna till första advent. Julpyntet fram kvällen för julafton. Och bort med alltihop 13 januari.

Jag skulle kunna göra en hel lista på företeelser där jag håller på traditioner. Lite j-vla ordning och reda ska det vara! Bada på sommaren och åka skidor på vintern, kräftor i augusti och sill och färskpotatis och nubbe på midsommarafton. Jordgubbstårta och sen grilla på kvällen. Homosexuella får gärna manifestera sin kärlek. Men pizza på midsommarafton - en styggelse!

För övrigt firas Halloween alltid 31 oktober i USA. I Sverige infaller alltid Alla helgons dags första lördagen i november och firas gärna i stillhet. Då man minns sina insomnade nära och kära och kanske går till begravningsplatsen och tänder ljus.

En ny och en gammal tradition i Sverige som har mycket lite med varandra att göra. Vilken tror ni jag föredrar? Nytänkaren Mats!

Ung på nytt

Svettas uppför trapporna, kånkar in matkassar och rycker upp apotekspåsen ur den ena. Har varit hos en öron-näsa-hals-specialist och fått diagnosen:

"Du har fått en barnbakterie. De kan slå till så där ordentligt i både svalj, näsa och med infekterade ögon som du har. Har du umgåtts med några småbarn i helgerna?"

Det har jag ju, nu gäller det bara att lista ut vilken unge det är!

Men å andra sidan. Jag som nyss kände mig lite gammal och sliten. Barnbakterie. Kaka söker maka liksom.

Nu ska här medicineras mot min barnbakterie som förmodligen trivs alldeles utmärkt i min unga kropp.

Gammal honung

Inne på tredje burken honung nu. Dotter C kom förbi med en matkasse i förrgår, bland annat en ny burk honung.

Med den här sega, hostiga, hesa förkylningen går ju honungen åt. Men om det skulle ske ett under och jag blir frisk så sparar jag honungsburken och det som är kvar i den. Jag har aldrig oroats av att honung kanske kan bli gammal. Kan den det? Härsken honung? Sur honung?

Den här honungsburken har i alla fall datummarkering. Bäst före. Och då ser jag att jag bör konsumera den här honungen senast april 2010. Inte gärna som honungsvatten eller ingefärste med honung. Hellre en honungsbakad fläskkarré.

Det räcker inte med april 2010 heller, när det gäller bäst före-precisionen. Det är den 22 april 2010 som gäller.

Klockan 12:48! Inget slarv här, vi snackar honung.

Torsdagen 22 april klockan 12:48. Allan och Glenn har namnsdag. Tror jag ska spara en klick till kvällen den dagen och se om den tappar smaken. Dess hälsobringande effekt kanske upphör kl 12:49?

Den har redan upphört, har nog aldrig fungerat!

Nej, jag är inte bitter. Lite trött på att vara förkyld bara. Igår missade jag årets fest till exempel. Ett riktigt bröllopsparty med 134 gäster.

Grattis Johanna och Mårten! Jag hade SÅ gärna varit med!

Att göra en Salo

"Att göra en Salo". Du har kanske hört uttrycket. Vad betyder det då?

Det skulle kunna vara Tommy Salos avgörande straffräddning i OS 1994, direkt efter Peter Forsbergs magiska straff. Straffräddningen som utlöste pojklagsmässiga glädjescener när Tre Kronor vräkte sig ut ur båset och alla snart låg i en kramhög ovanpå lille Salo. Sveriges första OS-guld i ishockey!

Men det var fladderpucken han släppte in från en vitryss i OS-kvartsfinalen 2002, som födde uttrycket "att göra en Salo".

Så efter att ha vunnit både OS-guld och VM-guld och stått i fler segermatcher i NHL än någon annan svensk målvakt, så ska han bli ihågkommen för ett misstag? Efter att ha hållit fler nollor i NHL än någon annan svensk målvakt... Salo, ja ja, fladderpucken 2002!

Efter 8 medaljer med Tre Kronor, 10 år i NHL i New York Islanders och Edmonton Oilers och 8 år i svenska elitserieklubbar och Tre Kronors främste målvakt mellan 1994 och 2003. Salo, han som alltid ställde upp i Tre Kronor om hans NHL-säsong var över.

Att göra en Salo...

Man kan skratta åt misstag, känna skadeglädje. Filip och Fredrik kan göra hela TV-serier och skriva en hel bok om människors misstag och skratta sina ihåliga skratt. Och jag kan skratta med. Ibland. Men jag kan också välja att vara ärlig inför eftersmaken och reflektera lite över vilket klimat vi vill ha. I medierna eller på jobbet eller i skolan/föreningen/laget/kompisgänget? Mer kul elakheter och cynism eller mer förlåtande och uppmuntrande atmosfär?

Varför är det så lätt att lyfta fram någons svaga sidor? Det han eller hon misslyckades med. Varför har vi ett så selektivt minne, som minns och mår bra av att älta felstegen? Kommer du ihåg när.... Ja, ja, vilken idiot!

Varför inte envist leta efter personens bästa sidor? Varför inte låta helheten skymma det enskilda misstaget?

Vem vågar ställa sig på den mest utsatta positionen, ta ansvar, om man får leva med sina misstag resten av livet?

Filip och Fredrik eller en Idoljury kanske kan locka ur mig ett skratt, men de blir aldrig några hjältar. De förblir små.

(PS: En överraskning för mig att jag plötsligt gav mig på Filip och Fredrik, men jag tycker verkligen att de är små även om många tycker att de är så geniala. En jämförelse: Killing-gänget kändes inte viktiga i början, bara ironiska. Roliga men tomma. Men de växte och fick hjärta och blev stora med exempelvis filmer som Torsk på Tallinn och Fyra nyanser av brunt. Empatisk humor är större än elak humor)

Sex pluttar är bäst

Jag tycker om vin men är ingen expert. Jag har inte börjat pimpla vin nu i mitt eländiga förkylningstillstånd utan jag kör på med honungsvattnet. Men jag läser lite vintips i fredagsbilagan Min Helg,

Vintipsen, ja. Undrar om det finns något annat område som gödslar med så mycket ord och som ändå blir så diffust. Skulle kanske kunna vara astrologi eller nåt liknande.

Systemet delar in de röda vinerna i dessa kategorier:
- Mjuka & bäriga
- Kryddiga & mustiga
- Fruktiga & smakrika
- Strama & nyanserade

Bra, då är det ju nästan glasklart. (lite vitsigt, ehum!)

Sen läser jag om Chateau Bouscassé som systemet klassar som Stramt & nyanserat. Vinsrkibenten Jens Dolk, som jag gillar, beskriver det som... kraftigt & smakrikt med mörk björnbärsfrukt! Har vi inte prickat in minst tre av fyra olika klassificeringar i ett svep då? OK, då vet vi. Ett vin vi ska välja då vi vill ha ett stramt nyanserat och ett kraftigt smakrikt.

Det är väl bara "mjukt" som det vinet inte är, men å andra sidan framstår ett nyanserat vin som ganska mjukt i mina öron.

Solania Syrah är klassificerat som Fruktigt & smakrikt. Fine! Dolken drar till med väldigt kryddigt med smak som går åt saftkoncentrat samt björnbär och mogna blåbär. Det vill säga blåbär för min del, brukar inte äta omogna blåbär. Dessutom lägger han till att det är strävt!

Ja men då vet vi ju!

Kanske lite färre ord skulle göra det enklare. Ett kryddigt vin vet jag ungefär vad det är, liksom ett bärigt. Ett gott rött vin utmärkt till grillat kött, begriper jag också. Fem pluttar på en tärning begriper jag, det är bättre än ett vin som fått fyra pluttar men inte riktigt lika bra som de med sex pluttar på tärningen.

Så "Keep it short and simple". Och tipsa om mat vinet passar till.

Och använd formuleringsglädjen för att såga de riktigt dåliga, då blir ju till och med dessa ett välkommet inslag i Systemets sortiment. "Ett vin med en kvardröjande doft av baglady" eller "ett vin med hela charmen hos en väl begagnad raggsocka" är formuleringar som är många år gamla men som fastnat i minnet.

Eller som när fina Eva i Gröndal för flera år sedan bjöd mig på en nordafrikansk middag med vin och jag kunde fråga:
- Men är det inte det här vinet som fick epitetet "Maharadjans hämnd" i senaste testet? "Ett vin
att förolämpa sina gäster med", tror jag till och med att de skrev...

Alltså: läs vintester. Välj de med fem eller sex tärningspluttar och välj bort de med symbolen ett upp och nedvänt glas eller klassificeringen "häll ut". I alla fall om du ska ha gäster.

Skrock och konsekvens

Jag är inte en sån som bloggar har jag sagt och till och med skrivit. Nu har jag bloggat - eller skrivit kanske man också kan säga - i tre veckor snart.

Jag är inte heller skrockfull. Jag slänger nycklar på bordet och springer en svart katt över vägen så spottar jag vanligtvis inte tre gånger över axeln.

Men nu vete tusan... Kan det vara så att så länge man skriver på sin bad cold-blogg så behåller man sin förkylning? Verkar ju helt sjuk i så fall. Skrock och spökerier och internet i en hemsk förening.

Jag blir inte frisk i alla fall. Trodde att jag var av med förkylningen och försökte leva normalt och vaknade upp på trettondagen med en sönderriven svidande hals och värk i hela kroppen. Hostar nere i bröstet, bad cold really! Dricker honungsvatten och te med ingefära dag som natt.

Jag kanske måste sluta med den här förkylningsbloggen så jag får bli frisk nån gång? Men då kommer jag ju att leva resten av livet - skrockfull...

Kommer förresten på att när jag var 18 år och körde min vackra röda Honda ned till Frankrike och Italien med Ludde och Urban, så pajade mitt elsystem fredagen 13 juli!

Hela tillvaron känns lite läskig och svårtolkad och hostig nu faktiskt...

Såpa och plommonmarmelad

Lägenheten luktar såpa och diskmaskinen är tömd. Vet inte för vilken gång i ordningen. Det är dagen efter trettondagsafton och min årliga middag för Huskvarna-gänget.

Huskvarna-gänget är vänskaper som växte fram under andra halvan av 70-talet efter att jag bott tre år i Jönköping 1975-1977 och mött några av dem i Huskvarna missionskyrka. Gänget utökades i början av 80-talet när yngre syskon växte ifatt och nästan alla hade flyttat till Stockholm. Det blev mycket fester, middagar och sen 30-årsfester och bröllopsfester. Det kom in partners till kärngänget och gav ny näring och det lösa men självklara nätverket levde vidare. Barn föddes.

Så småningom 40-årsfester och nu har det även blivit några 50-årsfester. Och en primtalsfest som väl ingen riktigt begrep storheten i, förutom festföremålet.

Några har flyttat tillbaka till Småland och ett par till och med till Ärla i Sörmland! Så fick man lära sig att det fanns en liten ort med det namnet och att det bor helt normala människor även där.

De senaste två åren har det blivit vuxenmiddagar. Det vill säga barnen har blivit för vuxna för att vilja vara med. Och igår blev vi 18 stycken. Det är många för en middag om man inte bor i ett restaurangkök. Men det gick så himla bra tack vare spontana inhoppare som hjälpte till i köket och plockade av och diskade och skalade mangofrukter och klyftade päron till desserten.

Strax före midnatt kom dotter C och föll in prat-prat-prat-samvaron som då hade spridits ut runt matborden och i vardagsrummet. Folk droppade av, hunger återuppstod och oliver, salamiskivor, oststänger och annat småplock försvann i ett huj. Hockeyn började på TV:n vid två-tiden och nu ska jag inte avsluta i bitterhet efter en så trevlig middag.

Så jag kommenterar inte hockey-finalen eller fula kanadicker som åker på svenska målvakten gång på gång eller den gapiga hemmapubliken som buade varje gång Viktor Hedman rörde pucken. Jag sväljer och går vidare. Lyssnar på Ane Brun-skivan i stället som jag fick av Bitte och Sven. Vackert. Låter som det är Gunilla som sjunger, men det är det ju inte. Men det är hennes plommonmarmelad på Gränna-knäcket jag just ska sätta tänderna i.

Final Sverige - missconduct Wikegård

Åker hem ganska tidigt från festen och slår mig ned framför inspelade matchen Sverige - Slovakien. Det är semifinal i junior-VM i ishockey och de svenska ungtupparna, små-kronorna och allt trams de kan kallas, har spelat lysande genom gruppspelet. Den flygande segern mot Ryssland med 5-0 sitter kvar på näthinnan och som ett diskret leende i mungipan.

Och de pressas av ett smart spelande Slovakien som har en målvakt med skyddsänglar. Han tar - nästan - allt. Två gånger hämtar Sverige upp underlägen till 1-1 och 2-2, båda gångerna genom mål av Mikael Backlund. Västerås-spelaren som två junior-VM i rad lyckats bättre i landslaget än i klubblaget.

Sverige spelar bäst och lyckas vända och ta över i tredje perioden då 1-2 blir 4-2 på några minuter. Alla är glada och Wikegård skriker i kommentatorsbåset så man blir rent generad å karlns vägnar. Men okej för hans tonårsmässiga glädjeskrik, machopajasen Wikegårds mest påfrestande sida är hans arga tjat och sågningar av enskilda spelare och tränare. Det är inte din uppgift som expertkommentator att vara en adrenalinstinn soffcoach som passar in med ett gäng enögda grabbar.

Citat Wikegård:

”Killen ingår inte i begåvningsreserven. Studieskulderna kan ju inte vara alltför höga. Han är ett problembarn, han vet inte hur man jobbar hårt, har aldrig jobbat riktigt hårt, är dåligt tränad. En kille med talang säger dom, men den största talangen av alla är ju att kunna jobba och träna hårt. Dick Axelsson blir aldrig någon riktigt bra hockeyspelare, i alla fall inte på den nivå som Detroit hoppas på. Han är helt enkelt för korkad."

Sagt om Dick Axelsson som stack från Djurgården till Färjestad. Kanske finns en sanning i detta, vem vet. Men ska SVT:s expertkommentator gapa och dissa en 21-årig kille på det sättet i TV? Är det konstigt att en del så kallade supportrar spårar ut när en vuxen (!) kommentator helt saknar nyans och distans?

Korkad.. ja. Vem är mest korkad?

Missconduct, Wikegård.

Ta bort honom ur TV-rutan, skicka honom på terapi.

Nästan perfekt duger

Jag är ledig och sitter vid den falnande elden i vardagsrummet med en kopp mörkrostat kaffe och läser Dagens Industri. Dotter C sitter vid frukostbordet i köket. Jag har läst Emma Stenströms kloka krönika om hur viktig balansen är för att behålla passionen. Passionen för både ledighet och arbete. Och om att SAS-aktien tog ett skutt uppåt när nya köprykten säger att tyska Lufthansa nog ändå tar över SAS.

Bläddrar vidare och läser om att Air France-KLM "äntligen" köper in sig i krisdrabbade Alitalia och så ytterligare en artikel om hur British Airways ska växa i krisen. Trots att vinsten sjönk med 92 procent under första halvåret 2008.

"Nej, men är det så här jag ska tappa greppet om den här lediga dagen, tänker jag. Sitta och läsa om krisdrabbade flygbolag? Det är ju ändå årets tredje dag och så mycket kvar att göra innan arbetsdagarna väller in"

Tittar på sidans topp, sid 13, för att se om det verkligen är 3 januari som det nog känns som om det borde vara. Då ser jag det. Redigeraren har glömt fylla i. Det står "DAG XX MÅNAD YYYY" Bara på sidan 13, alla andra sidor verkar riktiga. (OK, jag har inte kollat efter sid 19 och framåt. Jag är ju ändå ledig)

Tänker snabbt att det är kanske 200 000 människor som läser den här tidningen idag, med större eller mindre behållning. Undrar om det är någon mer som upptäcker paginerinsgmissen? Redigeraren, i efterhand naturligtvis. Kanske redaktionschefen. Och jag.

Nästan alla andra har nog läst den som vilken dag som helst och fått sin omvärldskoll och hastat vidare ut för att handla eller gå en promenad med hunden. Dagens nummer gav lika mycket till läsaren oavsett om sidan 13 var rätt paginerad eller ej.

Nästan perfekt duger. Jag tar med mig det in i 2009. Alla behöver inte tänka på det. Men jag kan nog må bra av det. Vilken tur att jag kollade in sidan 13.

Årets första klämdag

Det är 2009. Jag vaknar ute i Vaxholm i Sannas och Claes gäststuga. Det är rimfrost och blå himmel och varmt och skönt inne och färska minnen av god mat och gott vin och nära samvaro och Vaxholmsbåtarna nere i hamnen som tutade vid 12-slaget. Och minnesflagor av några dansvirvlar på festgolvet efter midnatt, med vacker mörk kvinna i svart ärmlös klänning. Så började det nya året!

Åker mot stan innan det mörknar, förbi jobbet och hämtar lite papper jag hade glömt och ska läsa i värmen från brasan någon dag. Men inte i dag.

Ska tända ljus och ringa dottern och bestämma nåt vi kan göra imorgon. För det är klämdag och jag ska strunta i jobbet och umgås med henne!

Så börjar vi inta det nya året i små portioner. Bit för bit. Ju varsammare, klokare och modigare vi gör det, desto bättre kommer det att smaka.