Äntligen hockey-VM?

Så tillhör man minoriteten igen!

När de flesta sportfånar pratar fotboll, så gäspar jag och letar nyheter om hockey-övergångar. Inte ens i första hand i elitserien. Allsvenskan. Västerås.

När Champions League slutspelet mellan Europas största fotbolls(bo)lag, drar till sig intresset då smygläser jag om Stanley Cup-slutspelet. Och när många längtar efter svenska fotbollslandslagets nästa kvalmatch till VM - eller är det EM? - så nöjer jag mig med hockey-VM som just rullat igång och försöker knysta om lite uppmärksamhet.

Men devalveringen är ett faktum. Tre Kronor är inte lika mycket värda som när jag var pojk. Flytten till TV 3 för gissningsvis 20 år sedan har gjort att man tappat många tittare i flera generationer. NHL som plockar över många unga europeiska spelare innan de hunnit bli folkkära i sina hemländer och NHLs sena slutspel om Stanley Cup, bidrar till att sänka värdet på de europeiska landslagen. Och alla turneringar som Sweden Hockey Games, gamla Izvestija som blivit Channel One Cup och de andra turneringarna som ingår i Euro Hockey Tour... och så på det ett uttunnat VM varje år. Vem orkar bry sig, så där på riktigt?

Det har blivit kvantitet i stället för kvalitet och jag tror hockeyn har en del att lära från eller åtminstone avundas fotbollen som bara har VM vart fjärde år och EM vart fjärde.

Hockeyn i OS är ju en riktig höjdare med alla världens bästa spelare på plats. Det kanske vore läge för hockey-VM vart fjärde år och så hockey i OS vart fjärde år?

Intressant ämne så här när våren charmar och värmer? Nja, jag skrev ju inledningsvis att jag tillhör minoriteten. Den lilla grupp som blir glad av att Patrik Berglund anslutit till Tre Kronor i Bern...

Twittra?

Funderar inte på att börja twittra.

Man kan väl skriva med max 140 tecken här med. Om man nu har så lite att säga.

Det här är 144 tecken. Givande?

Sociala medier?

Sociala medier? Det är väl en märklig beskrivning.

När jag var förkyld och isolerad och hade en massa tid över, då var det fart på mitt "sociala medium". Badcold-bloggen. Och det var kul och jag skrev på i min ensamhet och fick till och med någon kommentar då och då.

Men vad var det som var så socialt?

Nu har jag misskött min blogg och jag ber nästan om ursäkt för det. Inte ett inlägg sedan 5 april. Men det beror inte på att jag skiter i - ursäkta uttrycket - mina läsare. Utan för att jag var ovanligt social.

Det har ju för tusan blivit vår. Jag har öppnat upp landet med min svåger och röjt runt där med syster och dotter. Jag har haft vänner på middag i stort och i smått fyra gånger på 11 dagar. Jag har sett en kvinna djupt i ögonen och låtit allt annat försvinna för en stund. Jag har varit med några vänner för att lyssna på Jonas Gardell och mött en fullsatt Kungsholms kyrkas stängda kyrkport och så hamnade vi på en hotellbar och var sociala och spånade framtidsdrömmar. Jag har varit ute och käkat och tagit en öl eller två med en gammal vän och kollega som var min trognaste frilansskribent i mitt förra jobb. Jag har varit social.

Och då har det sociala mediet fått ta en paus.

Jag bloggar på. Men tycker "sociala medier" är ett ovanligt löjligt begrepp för en halvssocial företeelse. Nästan lika fånigt som när företrädare för den så kallade bloggosfären kallar riktiga medier för gammelmedier.

Jag hoppas att ni läser mina spridda tankar i framtiden med. Och att ni framför allt har ett rikt socialt liv.

Hörru Schultz!

Läser i senaste Veckans Affärer hur chefredaktören Pontus Schultz sågar de svenska storföretagen som drar ner på reklambudgetarna i den fallande konjunktur vi befinner oss i. Korkat tycker Schultz och sätter närmast likhetstecken mellan kommunikation och reklam.

I samma nummer, ja till och med mitt inne i Pontus Schultz artikel med underrubriken "Svenska storföretag kan inte kommunicera", ligger en intervju med Sverigechefen för Google, Stina Honkamaa.

Google kan knappast beskyllas för att inte kunna kommunicera eller vårda och höja värdet på varumärket.

Samma Google som lagt noll kronor på reklam...

Pontus Schultz brukar oftast hamna rätt och är intressant att läsa. Men här blev det väl lite fel. I och för sig sponsrar Veckans affärer numera Guldäggsgalan där reklambranschen hyllar sig själv, men nog bör väl Pontus Schultz se att kommunikation och marknadskommunikation är mer än reklam?

En lågkonjunktur med svarta rubriker i medierna dag efter dag, är väl som gjord för lite PR-satsningar...

Trötthet som den rätta känslan

Skönt fredagstrött redan efter 1,5 glas rött. Jobbveckan gått bra.

Stearinljus. Så ska det låta i bakgrunden. Ny tavla på väggen.

Olivolja och krispig blandsallad och flingsalt. Nyriven parmesanost och pasta och bönor med det perfekta tuggmotståndet. Tidningsartikeln jag inte hann läsa i morse.

Små krav och stor fredagskänsla. Bäddat med nya lakan. Allt känns bra och kommer att kännas bättre.

Till Blidö imorgon bitti för att öppna upp. Antikmässan på söndag.

"Man ser golvet!"

Jag brukar ha rätt stor 70-talsinspirerad förståelse för människor inklusive deras svagheter. Söker hellre förklaringar i bakgrunder än omedelbart dissar folk och deras misslyckanden.

Men så kom jag hem lite sent från jobbet, fixade mat och plockade ur diskmaskinen och zappade fram till en program på TV4 som jag aldrig sett. Och förhoppningsvis aldrig kommer att se igen. "Rent hus".

Har du sett det? Man tror att det är ett dåligt skämt, nån Hey Baberiba-variant av Äntligen hemma. Då kommer glada, upphetsade människor in och säger "wow" till deras omgjorda och oftast ganska snyggt designade hem.

I Rent hus kommer människor in och skriker "wow" för att någon har städat deras äckliga röriga hem! Rop som "man ser golvet" och "oj - en gardinstång!" blandas med pinsamheter som "vilken bra idé med lådor under sängen" och programledarens "här har ni ett schema där det står när ni ska städa..."

Bakterieodlingar ur deras kök och badrum som man nästan kan känna stanken av framför TV:n. En barnkammare med högar av vuxenskräp över golv och i sängar. Trasiga vitvaror och bilar på tomten. Dumma människor som inte kommit på att man kan städa och diska. Och som sedan är så mediekåta och korkade så de ställer upp i TV och visar upp sin egen misär och slöhet.

Det värsta är att jag i detta utbrott av förakt ändå tror att Rent hus kanske har en uppgift att fylla - för att visa en del andra pappskallar att det faktiskt går att röja i äckligt självförvållat kaos hemma.

På stapplande ben

Fick en glättig annonsbilaga med morgontidningen i veckan som gick. A Perfect Guide kallar den sig, lite blygsamt. Vårmodet är temat. Annorexi verkar vara underbudskapet.

En kille vid namn Robert Rydberg står som "modechef" i det som ska likna en redaktionsruta för trycksaken. Robert lyfter fram "morgondagens modellstjärnor" på ett par sidor i A Perfect Guide. 14-åriga Tilda får Robert att utbrista: "Det finns inget finare än svenska tjejer som har transeuropeiska och tidlösa utseenden. De kan jobba som modeller tills de dör."

Vet inte var han fick den formuleringen ifrån men det ser ut som om döden redan nosar längs cat walken. Utmärglade tjejer med ditsminkade eller äkta svarta påsar under trötta blickar. 17-åriga Mikaela ser inget annat än sjuk ut. "Fantastisk! En supermodell in the making" utbrister Robert.

In the making!

Och 14-åriga Julia: "Oskyldigheten lyser igenom tons and tons of make-up and styling."

Det känns ju lite tröttsamt om 90-talets "heroin chic"-trend ska stappla fram på avmagrade ben längs cat walken igen. Kate Moss snubblade till slut och landade på näsan rakt ner i kokainet och Daily Mail publicerade bilderna och en modellkarriär syntes vara över när H&M och flera andra sa upp kontrakten med henne.

Glädjande och som en påminnelse om att livet kan födas på nytt, så kom hon igenom sitt missbruk och fick en andra chans.

Vem är då denne Robert Rydberg? Eftersom jag har noll koll på modevärlden så har jag ingen aning. Han är kanske jättekänd i en annan värld än min. Enligt Stureplan.se befinner han sig på plats 52 över Stureplans 100 mest inflytelserika! Ny på listan:

"Robert Rydberg är en tongivande och prisbelönt stylist med uppdrag för både de största modetidningarna och på de största modevisningarna. Som sådan påverkar han såväl trender som modellkarriärer och tidningsredaktioner."

Och så är det väl, Robert. Du påverkar modellkarriärer för 14-åriga flickor som i sin tur sätter ideal för andra 14-åriga flickor. Just nu tror jag du tryggar tillväxten av en samtalstyp till BRIS-telefonerna. Hetsbantarna, annorektikerna. De självdestruktiva.

Tänk om vi kunde få se lite mångfald och våra unga tjejer kunde få se att mycket duger. Långt, kort, smalt, runt, mulligt, blont, asiatiskt och afrikanskt. Ja, kanske till och med lite transeuropeiskt.

Robert, skärp dig! Använd ditt inflytande. Våga stå för något annat än 90-talet 2.0.

Tankar vid brasan - 1

Tänder en kvällseld i spisen och funderar över hur det går till att få värme och fjutt i brasan. En stor fin björkvedsklabbe kan väl vara bra. Men den räcker inte. Att få eld på en enda klabbe är nästan omöjligt, jag har aldrig lyckats i alla fall.

Men tar man en yxa och delar upp den i tre-fyra bitar så går det så bra. Lite hopskrynklat tidningspapper och några klyvna björkvedsbitar och en tändsticka och vips så sprakar det och värmen sprider sig.

Vedpinnarna behöver varandra för att klara uppgiften. Ensam stor klabbe är svag och slocknar. Många taniga spetor och pinnar hjälper varandra att brinna.

Kanske inte Nobelpris-varning på dessa tankar, men visst är det väl så här i livet...

För oss med, menar jag.

Färg på tillvaron

Jag har köpt färg. Färg som har en färg , alltså inte vit färg...

Jag ska måla hallen-slash-matrummet. Jag börjar tröttna på vitt, jag börjar tröttna på gråblaskiga snödrivor, jag börjar tröttna på vinterblekheten var jag än ser den.

Jag vill ha mer vår, knoppar som brister, färger som spricker fram. Jag vill ha milt solgult i hallen när jag vinglar upp morgontrött och när jag kommer hem i allt ljusare vår- och försommarkvällar.

Färg. Liv. Värme. Det är dags nu.

Gå och se den!

Två fredagen den 13:e på två månader. Och båda har varit extremt bra. Har nog inte haft otur på "fredagen den 13:e" sedan jag var 18 år och åkte motorcykel i franska alperna och elsystemet pajade och jag blev utan lyse i de långa tunnlarna och sedan utan kraft till och med till motorn. Den blev som en trött moped som stånkade sig in i det lilla alpsamhället där jag, Urban och Ludde skulle fira franska nationaldagen eller vad vi nu hade tänkt.

Men det var kanske inte otur på riktigt för det kom ju två snygga fransyskor på sina motorcyklar och undrade vad det var för fel på min Honda. Deras pappa ägde halva byn och de ordnade snabbt så det kom en kille med en pick up och hämtade min mc och körde iväg den till verkstaden. Lagades på deras pappas bekostnad och vi kunde ägna oss åt att fira 14 juli och gnola Marseljäsen och dricka pastis.

Fredagen den 13:e februari i år. I Italien med dottern och åkte skidor sista dagen i perfekt snö och åt en fantastisk middag på kvällen. Nu fredagen den 13:e mars och det har varit en bra dag. Ibland är det skönt att vakna, det var det idag. Känslan då både kropp och själ mår gott och drar åt samma håll genom dagen. Lätta steg till jobb, genom möten, genom texter som ska skrivas, genom snack och med det där flytet som ibland bara finns där. Då de jag ska ringa upp svarar och jo, de kan ses på de tider jag föreslår.

Lugn biltur till Västerås efter jobbet och det är härligt vårljust även klockan sex på kvällen. Jag överraskar mor som fyller år. Hon har tidigare under dagen överraskats av min dotter. Vi är visst lite barnsliga båda två och tycker det är roligare att överraska än att komma anmälda och inplanerade med soppan på bordet när man kommer fram, ungefär.

Såg Slumdog Millionaire igår. Helt förutsägbart och romantiskt och med drömslut och ändå så fantastikt bra och verklighetsnära och brutalt äkta och faktiskt nödvändig att se. Fick visst 8 Oscars-statyetter.

VIK två pinnar på Hovet, denna turdag!

Wow!

OJ, jag har haft 1002 besökare på bloggen sen jag startade mitt i den där julledighetssega förkylningen. Inte unika men vad kan man begära? 1 000 tillfällen då någon tänkt att jag ska nog gå in och kolla Mats blogg! Trost det lite larviga namnet på bloggen.

Den tusende besökaren hör hemma i Uppsala, har ett comhem-abonnemang och kör med Linux operativsystem och Mozilla Firefox browser.

Jag undrar vem det kan vara. Och varför du gjorde ett så nästan oartigt extremkort besök på min blogg?!