Slump, Körberg, snöglitterpromenad och Dan Andersson

Igår eftermiddag tog jag en söndagspromenad, som lite småtrött avrundning på en ganska intensiv och rolig helg. En helg där tyngdpunkten legat på kvällar och nätter. Solen sken och det gnistrade i snön och när jag kom ut ur porten och petade igång iPoden så kom lite slumpvis Tommy Körberg sjungandes Härlig är jorden som första låt. En slump som visste vad den gjorde för precis så var det. Härlig är jorden, som första låt av 3243 möjliga val i iPoden.

En psalm som lovsjunger jorden och tonen från himlen i samma stund.

Tommy Körberg dyker sällan upp i mitt liv. Inte som en slump och jag går inte på den typ av teateruppsättningar som han spelar i. Nu är det visst My Fair Lady på Oscars som drar busslaster från landsorten varje helg.

Förra gången som Tommy Körberg dök upp som en slump var för 30 år sedan. Jag satt på en krog i Köpenhamn och skrev ett vykort hem till några kompisar som bodde i ett kollektiv - i Tommy Körbergs våning som de hyrde när han spelade Röde Orm på Malmö Stadsteater. DÅ klev Tommy Körberg in på krogen. Inte ett sammanträffande som förändrar livet men ändå ett sammanträffande. Som i en film av bröderna Cohen, där det alltid verkar vara mer slumpvisa sammanträffanden som knyter ihop livsbitar än det är i mitt eget liv.

Körberg skrev dit en hälsning på vykortet och det hände sig alltså på den tiden då människor skrev hälsningar till varandra på baksidan av fotografier och slickade dit frimärken och skickade med en extremt långsam uppkoppling, som gjorde att hälsningen i bästa fall kom fram dagen efter. Men vykortet kanske finns kvar någonstans och han hade nog aldrig skrivit dit en hälsning i ett sms...

Jag var inte ensam om att promenera. Jag gick innestängd i min musik och mådde bra att av att möta ett galleri av människor. Det var som en föreställning. 35-åringarna med barnvagnar och det äldre paret som såg ut som njutande pensionärer. Han med ett välansat vitt skägg och akademisk snällintellektuell uppsyn. Kanske en gammal gymnasielärare som i 40 år dragit slöa tonåringar genom renässansen och upplysningen eller böjt de där bångstyriga tyska verben.

En gammal man som går sin promenad ensam. Stockholms-tjejerna i sin fagraste blomning och som pratar av sig glatt, lördagens färska minnen och som med några ord trängde igenom musiken: "då ville han absolut gå till Berns, men klockan var ju redan över två..."

Berns Salonger, där Strindberg och hans vänner satt på 1870-talet och där Marlene Dietrich och Frank Sinatra och Liza Minelli uppträtt under några årtionden på 1900-talet. Berns Salonger där jag satt för 30 år sedan som nyinflyttad i stan och drack vin och löste livets gåtor och höll på att bli uppraggad av en moderat homosexuell jurist - "släktens svarta får". Nja, han var ihärdig men jag var mer intresserad av hans väninna. I samma stund ammade kanske en ung mor den lilla flickan som jag mötte på promenaden och som nu kanske hade gått till Berns på natten med den påstridige killen. Tidevarv komma och tidevarv gå.

Efter att ha gått genom Stadshusets innergård och vidare längs soliga Norr Mälarstrand och
åter påmints om hur vackert Stockholm är, gick jag upp S:t Eriksgatan och in på Buylando där det hängde en affisch om CD-rea i fönstret.

Jag köpte två. En som jag inte berättar om här och en som jag gärna tipsar om, fast det inte känns som ett up to date-tips. Sofia Karlsson sjunger Svarta ballader av Dan Andersson. Kom ut 2005 tror jag. Mixades i alla fall i december 2004.

Vemodigt vacker längtan, inifrån storskogarna och ensamheten. Drömmarna som både lyft och tyngt ner i liv med mycket arbete och lite vila, fångade i ord. Långt från Berns Salonger - oavsett årtionde. Poesi till sparsmakat musikaliskt arrangemang. Riktigt fint.

Bort längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik bekymmer ur snöhöjda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!