Den som väntar på något gott...

...väntar ofta för länge.

Som när jag ganska nyskild fick en burk rysk kaviar av min far och dessutom hade en flaska sovjetisk champagne. Jag vet att det inte finns någon sovjetisk champagne och faktum är att Sovjet fanns inte heller. Men den hette Sovjetskoje Champagnskoje. Och kaviaren var som sagt rysk. Till och med de oläsliga bokstäverna på konservburken.

Den där flaskan och den där kaviaren ska jag bjuda på när jag har någon alldeles speciell dejt på gång, tänkte jag. Och det kom väl några tjejer och det bjöds väl på några middagar och det fanns väl bitar även i ett liv som relativt nyskild som var relativt bra.

Men jag tyckte inte att jag fick till den där dejten som var värd den där burken med rysk kaviar och sovjetisk champagne. Jag hoppas att ingen av de fina tjejer som ändå kom på middag läser det här nu. Det var inte er det var fel på, det var mig.

Så en kväll kom några kompisar hem på middag och spelkväll. Bland annat TP minns jag. Bo vann väl och kunde också ryska. Han hittade min burk när han var och nallade något i kylskåpet. "Den här burken har ju ett bäst före-datum som gått ut för länge sen...". Sa han.

Himla besserwisser! Vinna TP och sen börja högläsa på mina burkar på ryska. Kanske jag tänkte. Mest tänkte jag att "den som väntar på något gott väntar ofta för länge". Den där burken fick ligga kvar i min kylskåpsdörr i många år, som en påminnelse. "Vänta på du - livet går!"

Vet inte om jag lärt mig läxan fullt ut. Nu ska jag berätta något som antingen tyder på att jag är så trygg i min coolhet att jag vågar vara lite ohipp. Eller också tyder det på något annat. Ikväll när jag skulle ut och gå stavgång... ehum!... så petade jag igång musiken och gick iväg. iPoden nerstoppad i en trång ficka, små smidiga handskar på händerna och stavarna liksom fastspända med kardborrband över handleden. Skitkrångligt faktiskt att få till de där banden även med smidiga handskar på händerna.

Så när spelaren efter några låtar började dunka ut Deep Purples gamla Space Truckin´ från Live in Japan-plattan från 1972, så tänkte jag att det tar väl snart slut. Jag väntar. Inte tusan tar jag av mig de här kardborrknäppta stavarna och handskarna och får upp iPoden och hoppar fram en låt. Jag gick och gick. Låten är nästan 20 minuter lång vet jag nu. Trumsolon som aldrig tar slut och blandas med drogade gitarrer och en hammondorgel som verkar längta hem och trumdunkandet som bara möljar på. Minut efter minut. Fem minuter. Tio minuter.

Plötsligt blir det tyst. Äntligen.

Då sätter det igång igen. Det långa jammandet eller vad det var, ska naturligtvis avslutas med att melodislingorna återupptas på samma tradiga sätt som i det långa introt.

Det blev aldrig bättre. När låten äntligen var slut så var jag hemma och kände mig skönt trött i kroppen efter väldigt rask promenad. Men småstressad över att ha studsat fram längs Karlbergskanalen till ett rockbands meningslösa och planlösa sökande efter vart de musikaliskt ska ta vägen eller hur de ska få tiden att gå på konserten i Osaka, så de kan få festa loss på hotellet och slänga ut en TV genom fönstret eller göra nåt annat rocbandsklyschigt.

Rysk kaviar. Deep Purples Space Truckin´.

Två påminnelser om att den som väntar på något gott ofta väntar för länge.