Tänder en kvällseld i spisen och funderar över hur det går till att få värme och fjutt i brasan. En stor fin björkvedsklabbe kan väl vara bra. Men den räcker inte. Att få eld på en enda klabbe är nästan omöjligt, jag har aldrig lyckats i alla fall.
Men tar man en yxa och delar upp den i tre-fyra bitar så går det så bra. Lite hopskrynklat tidningspapper och några klyvna björkvedsbitar och en tändsticka och vips så sprakar det och värmen sprider sig.
Vedpinnarna behöver varandra för att klara uppgiften. Ensam stor klabbe är svag och slocknar. Många taniga spetor och pinnar hjälper varandra att brinna.
Kanske inte Nobelpris-varning på dessa tankar, men visst är det väl så här i livet...
För oss med, menar jag.
Tacksamhet och lycka
12 år sedan
3 kommentarer:
Eldar aldrig själv i kakelugnen, det vill sig bara inte, väntar på att en manlig vän skall ta sig an den, eller kanske en riktig
scout.
Min far (född 1893) lärde mej när jag försökte tända i spisen: "Ett (ved-)trä kan inte brinna och en käring kan inte träta." Just det!
essge
Anonym - jag är både man och gammal scout, så vad väntar vi på?
Och essge, det var kul att läsa - lite sent - meddelandet från min farfar!
Skicka en kommentar