När tippar det över?

När man var liten - säkert både du och jag - firade man att man blev äldre. Och jag ville verkligen bli äldre. 15 år för att få köra moppe, okej, men framförallt 16 för att få köra motorcykel. Och 18 år för att få köra tung MC. (Bil? Neej, det lockade inte alls. Var "svennigt", när pappa erbjöd sig att betala mellanskillnaden till en begagnad Porsche så skrattade jag bara... "Köpa bil? Tung motorcykel!")

Mina födelsedagar var glada tillställningar på väg mot att nå önskade åldrar. När svängde det? Nu firar jag ju inte att "Yippee, jag har blivit ännu äldre"! Det handlar mer om att fira att man lever! Och det kan fylla en med större glädje faktiskt!

30 var okej. "Ja, nu är jag ingen 20-åring längre men fortfarande ung!"

50 var också okej. "Ja, jag lever och tycker fortfarande livet är vackert, spännande, fyllt av ännu ointagna möjligheter". Forever young - inuti på nåt sätt.

Någonstans däremellan 30 och 50 tippade det över och 40-årsfesten var ju kul men 40 år var ju lite tyngre att hantera än såväl 30 som 50. Fram till 37-38 nånting så tyckte jag väl ändå att jag fortfarande var ganska ung och att framtid var något som framför allt låg framför.

Sen kom 40-årsfaktumet och slog mig i huvudet och hade jag lite småpatetiskt gått och trott att jag var ung fortfarande så var de byxorna neddragna till anklarna och jag stod där och rodnade och sökte efter var jag skulle sätta ned fötterna - vidare, framåt. Till vad? Livet efter 40?

Tycker fortfarande att 40 låter lite halvtrist. 50 är mer okej. 50 plus... nja, sådär.

60 fyller en av mina vänner om några timmar och han vet inte om att snart börjar festen. Det är underbart med överraskningar och godhjärtade blåsningar. Och det är skönt att ha vänner som är så gamla (!) som Claes, när de flesta av mina vänner är yngre än jag.

Livet är underbart men retligt kort. Så låt oss ta vara på varje dag. Varje dag.

Nu fest!